Jag trivs verkligen här var jag bor. Vi har hittat vår plats på jorden. Men ibland. Ibland kan jag sakna fjällen. Fast man kan aldrig få allt det vad man vill. Det är egentligen någonting fint i livet. För egentligen hade det varit fasligt tråkigt om man fick allt vad man ville hela tiden. Det är fint att ha sin plats plats på jorden. Och det är fint att då och då bli hänförd över andra platser.
På tal om det jag skrev igår, att kunna se det man inte ser. Det finns någonting annat som är viktigt att kunna se. Det är det man inte vill se. Och jag tänker på det mörker som virvlar runt oss. Kanske är det Jante som influerar oss, som viskar tanken att var och en sköter sitt och att man inte ska lägga näsan i blöt. Och visst kan det vara så. Men om ett barn far illa. Om ett barn bringar modet att be om hjälp. Om ett barn, på barns vis, visar att någonting är fel.
Då får man inte blunda.
Men att vara den som lägger näsan i blöt. Att vara den som inte sköter sitt utan viftar med en flagga, att någonting är fel. Att vara den som ger en talan för dem som behöver bli hörda. Att vara den, som väljer att se.
Det är inte alltid så lätt. Det är svårt, snarare. Det är lätt att kritisera den som ser när man själv valt att blunda. Att kritisera den som kastar ljus på det som är mörkt.
Men jag vet att det finns de som väljer att se fast de är rädda. Som låter rösten bli hörd. Och till er, ni vet vilka ni är.
Ni är mina hjältar. Ni är ljuset.
[onecomsocialsharing]
Det blev ingen fjälltur då vi var i detta magnifika land. Det var sol innan vi kom, och solen var lovad längre fram. Men då vi var där – vid fjorden, med de ståtliga fjällen runt oss – valde molnen att bädda in landskapet i skyddande höljen och regnet mer eller mindre öste ned. Så blev det med den turen på fjället… Men vi for ut och sprang en kväll, Jan Ove och jag. Och hundarna såklart. Just som regnet valde att ösa ner mer snarare än mindre. Så tog vi pannlampor på oss och hukade oss för blåsten. Regnet piskade och asfalten var svart. Vi sprang efter vägen ned mot fjorden och så sprang vi längst med havet. Har du sprungit längst med en fjord någon gång, då när regnet öser ned och det är kolsvart så du inte ser en meter av vare sig fjord eller fjäll? Gör det. Det är vackrare än det låter.
För även om man inget kan se, så känner man vad som finns där. Alla lysen från gårdarna som letar sig upp längst för fjällsluttningarna skvallrar om de branter som finns där, och luften är fylld av havets väsen. Så man kan se, fast man ingenting ser :)
Joy tycker om musik. Joy tycker mycket om musik. Så då Jan-Ove, maken till Runes syster Beate, går och hämtar gitarren och boken med barnsånger blir jag varm om hjärtat. Och då han börjar spela och sjunga tillsammans med Beate och Rune och ett barn blir alldeles hänförd och farfar sitter leendes och tittar på – då tror jag bestämt att hjärtat blir en aning, aning större.
[onecomsocialsharing]
Denna önskedikt av Ivar Haugen var på väggen utanför vårt rum i den gamla gården där vi övernattade. Jag gillar honom, den där Ivar.
Jag ska vara helt ärlig. Jag gruvade mig inför bilresan. Joy är inte precis överförtjust i att åka i bil, om vi ska vara lite moderata. Hon avskyr det, om vi ska vara mer direkta. Så vi bestämde oss för att dela upp nedresan respektive hemresan i två delar. Vilket i alla fall innebar 70 mil ena dagen och 50 mil andra (var väg) – många av dem i Norge med fjäll och fjordar som om den som skapade dessa var något skakig på handen den dagen Norge skulle ritas. Om ni kört i Norges kustland någon gång så vet ni att en mil i Norge är en låång mil. Men, resan gick över förväntan. Ett barn, två hundar, en make och en fru var förvånansvärt lugna. Ni ska få några tips om ni ska på en lång bilfärd till Norge.
1) Lämna inte tepåsen på bordet just innan ni ska iväg och du ska bädda sängen (lite upprepning men en viktig sådan. Hallonpaj-te skulle vara väldigt gott att dricka då man kommer hem och ska skriva på sin blogg)
2) Se till att ha hundpass som krävs då man ska med hundarna över gränsen och man ska passera en tullstation.
3) Om man inte sett till det, se till att hundarna ligger ned då en make kör väldigt sakta förbi tullkontoret. Säg till lagom skarpt då en lydig hund tittar upp just då man är mitt emot kontoret.
4) Ge en korvbit till en skamsen lydig hund som sårat ligger ned efter att du panikslaget rytit LIIIIGG alldeles onödigt högt.
5) Sjung Carolas låt ”åh Tommy, Tommy, att du inte fattar vad du får” men byt ut namnet hundra gånger vartefter ett barn uppfodrande beordrar dig. Efter 20 gånger är man ganska less men ett barn tycker väldigt mycket om det.
6) Stanna med jämna mellanrum och rasta ett barn, två hundar och en make. Två hundar måste alltid kissa med jämna mellanrum och en make också då han dricker en termos kaffe på 20 mil.
7) Bli lite avundsjuk på att Sverige inte fick mer av den skakiga handen då vårt land skulle ritas. Bli hänförd över Norge som är fantastisk vackert.
8) Övernatta på en mysig gammal gård med knarrande trägolv, bjälkar i taket och fantastiskt mjuka sängkläder.
9) Låt hjärtat hoppa över ett slag av ren och skär kärlek då ett barn vaknar i bilen och i det ögonblick hon ser dig ger dig ett leende.
…men hemma bäst.
Det har varit en – på många sätt – fantastisk resa, den vi gjort till Norge. Med ett gäng djur hemma är det inte bara att pysa iväg hipp som happ då man har lust med det. Och jag är egentligen inte den typen heller, som vill pysa hit och dit. Jag trivs bäst hemma. Jag har svårt att lämna djuren, och har svårt att helt slappna av då jag gör det. Jag är välsignad med vänner som ställer upp som djurvakter, och Linda har gjort ett gediget arbete med att utfodra diverse djurarter och skicka lugnande statusrapporter över landsgränsen så att jag inte behöver oro mig. Men ändå, känslan då vi svänger upp på infarten – det är som om hela min själ tar ett djupt andetag. En katt kommer springandes och stryker längst med benen, en häst gnäggar och den som stod längst bort i hagen kommer fram till grinden. Ett barn pekar mot ladugården och säger gaa-gaa-gaa (ja, vi gick direkt och hämtade ägg). Ett hus är varmt då Linda eldade och eldade igår och då vi varit hemma i en kvart kommer hon med en form lasagne direkt från ugnen. Det är som om hela luften är fylld av välkommen-hem-känsla som virvlar rakt in i mitt hjärta. Och jag tror att hundarna också tycker att det är fint att komma hem.
Nu startar resan hem på en liten stund. Imorgon ær vi hemma igen och då ska ni bli uppdaterade om de æventyr man kan uppleva då man far på resa till Norge.
Då man ska på resa till Norge finns det en del saker att tänka på när man gör sig klar. Det finns fler saker att tänka på, än det man faktiskt tror. Till exempel kan man tänka på, att inte lämna en fin papperspåse med te på köksbordet då man går upp för att bädda sängen.
Jag hade inte med kameran då jag for och sprang i morse. Då när solen strålade igenom molnen och allt var stilla. Men på eftermiddagsturen fick kameran vara med. Tillsammans med regnet då. Men luften var ren och klar och luktade hav. Vi får hoppas, hoppas på sol i morgon. För i så fall packas Joy ned i pulkan och så far vi på tur på fjället.
. 
Om jag kastar en blick till vänster här var jag sitter och skriver så ser jag dimman som ringlar sig kring fjälltoppar och bergsväggar som stupar brant innan de flackar ut och dalar ned i havet. Det är en storslagen natur vårt grannland bjuder på. Jag och Joy var ut och sprang i morse med hundarna. Har ni varit och sprungit ned mot en fjord någon gång, då morgonen är ny och allt är stilla? Då när solen försiktigt kikar genom moln och smeker höga fjäll och speglar sig i havet? Om inte – gör det. Det är ett fantastiskt sätt att börja dagen på.
…GÅ!
Så nu rusar detta barn omkring och ropar DÅÅÅÅÅ.
Maja ringde i dag. ”Men kors i taket!” sade hon då jag svarade. Vi har lite problem med det där, min kära kokos-smörgås-vän och jag. Hon svarar sällan då jag ringer, och jag detsamma. Vi liksom träffar sällan rätt tillfälle då vi ringer om vi säger så. Så då vi faktiskt svarar tjuter vi båda av glädje som om vi inte pratat på flera år. Ja, det blir så med Maja och mig. ”Jag har haft Anna-abstinens” sade hon ”så då sitter jag och läser din blogg när du inte svarar. Så fina bilder!” Då suckar jag lite ”Men Maja, kan du inte skriva en liten kommentar om du tycker något är fint. Jag har nästan inga kommentarer” gnekar jag fast jag tänkt att jag inte alls ska bry i kommentarer. ”Men det står ju inga kommentarer ju!” svarar hon då. Så denna kloka, smarta kvinna har tänkt att man inte ska skriva kommentarer. ”Men det är ju för att det är INGA kommentarer” gnäller jag.
Varför står det så egentligen? Det ska ju stå skriv kommentar. Det tycker jag faktiskt. För även om jag tänkt, att jag minsann inte ska bli beroende av massa kommentarer så är det ju roligt med några. Och jag är så glad för alla fina sms och mail jag fått, men ni kan skriva på bloggen också. Så, mina fina läsare. Har ni en tanke som kommer skriv gärna en kommentar även om det råkar stå Inga kommentarer.
…kommer fram i tö. Så nu fick vi svar på var makens ena matback varit. Han är lite speciell vår hustomte som lagt matbacken i snön, det är han.
Det är en helt vanlig onsdag. I februari. Vi har tränat styrketräning på Spoven idag, jag och mina fina vänner Linda och Lina, och så kom två till som är och hälsar på hos Lina. Och så Joy så klart. Vi var ett litet gäng, och det är väldigt roligt. Och så kommer Lina med en tepåse till mig. En helt vanlig onsdag.
Jag är ju lite svår på detta med te. Jag är mer en ett-glas-mjölk-blir-jättebra-om-du-har-person. Min kusin lärde mig dricka te efter att jag envist vägrat i 20 år, och efter det kan jag dricka te. Men det är långt ifrån alla sorter som jag tycker om. Lina har köpt hem en ny sort då och då när jag kommer dit och vissa har jag inte alls kunnat dricka, och andra har gått bättre. Och så kommer hon med detta te till mig. Med små skidor och stavar i trä i ett snöre runt papperspåsen. ”Hallonpaj” säger hon och ler, ”så heter teet”.
Så nu sitter jag vid datorn, härligt trött efter träning och dricker mitt hallonpaj-te. Det är fantastiskt gott. Det är en helt vanlig onsdag. I februari. Men med ett guldskimmer i kanterna.
Jag tycker om att fotografera. Det har jag alltid gjort. Men det har liksom aldrig blivit som jag tänkt mig. Då jag träffade Rune lärde han mig en del om fotografering, men jag hade aldrig tålamod att sätta mig in i hur hans kamera fungerade. All teknik kring fotografering var jag hopplöst ointresserad av. Och är. När Joy föddes köpte vi en lins till kameran som vi länge pratat om. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad det heter. Så jag pratar på Anna-språk och min kloka make översätter till fotospråk. Och så sakta började jag lära mig. Hur bländaröppning och slutartid helt magiskt kan förändra en bild. Hur ljussättning och bakgrund har stor betydelse. Och det är en konst att fota. Och jag vill lära mig. Det är så mycket att tänka på, men som med allt annat – övning ger färdighet. Jag ska dela med mig lite av det jag lärt mig under min påbörjade erfarenhet av att springa med kameran i högsta hugg.
Tänk på bakgrunden. Ett aldrig så fint motiv blir sämre med fel bakgrund.
Se detaljerna. Ofta kan man få en bättre känsla av helheten även om man bara ser en bit av kakan.
På tal om känsla. Vad vill du förmedla? Fundera på det innan du börjar fotografera och försök få in den känslan i bilden.
Tänk på ljuset. Hur vill du att bilden ska framhävas?
Och fota många, många bilder. Då hittar du en som är super.
Nu har jag anmält mig till ”Min Farm”. Och nej, det är inte farmen på tv :) Det är ett projekt i Västerbotten och Jämtland där lokala bönder och vi kunder i länet kan anmäla in sig. Det bli kortare väg mellan producent och konsument, till gagn för våra bönder, oss konsumenter och miljön. Jag blev så glad då jag såg detta! Jag blir inspirerad och hoppfull då människor hittar andra vägar att gå än den traditionella massproduktionen av mat. Det ska bli spännande att följa detta projekt och se hur det utvecklar sig. Vill du läsa mer, gör det på www.minfarm.se.
Ibland kan jag bli rädd inför mina drömmar. Ibland kommer Tvivlet smygande upp längst min rygg och lägger sig tillrätta på min axel och så viskar han i mitt öra så att jag börjar ifrågasätta.
Ifrågasätta mig själv, mina val och mina drömmar. Kan jag verkligen ha detta liv, där jag släpper mina drömmar fria? Kan jag prioritera tiden framför inkomst? Och vad gör jag, då mina föräldradagar tar slut?
Och då Tvivlet blir trött på att ligga på axeln och viska hämtar han sin kompis Oro och så hoppar de båda helt enkelt ned och lägger sig som en sten i magen. Det är då det är bra att en Linda kommer med nybakta mazariner för då får Tvivlet och Oro inte alls lika mycket plats i magen.
Det är fint med vänner. Jag pratade med Janita idag. Det är mycket som är speciellt med denna kvinna. Bland annat kan hon via en mobiltelefon sända superkrafter. Idag sände hon Kreativitet, så att jag känner hur den strålar in via örat och sprider sig till magen. Och med mazariner och Kreativitet i magen finns det inte alls någon plats för Tvivel och Oro.
Sedan tog jag och Joy och hundarna sparken till Spoven och så körde vi ett pass styrketräning med Görgen. Och jag får energi av att tömma energi. Så nu har jag och Joy ätit lunch, Joy sover och jag känner mig redo att fortsätta det jag brukar göra. Måla en dörr, träna en häst, skissa på vårt snickeri (som visst ska byggas i sommar) och skriva på min bok.
Ingen är ”jävla positiv” hela tiden. Man får vara ledsen, arg, besviken, modfälld, tvivlande och orolig. Men glöm bara inte, att dina drömmar – de är till för att släppas fria.
Jag har känt mig lite modfälld idag. Inte alls så där ”jävla positiv” som Linda kan muttra ibland då hon blir lite trött på mig. Det har regnet. Jag har träningsvärk. Vägen är sandad så allt vad som heter sparkföre är borta. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att få mitt drömjobb. ”Oj” sa Linda då jag ringde henne och beklagade mig och kom till biten med jobbet ”men man behöver inte vara positiv jämnt” sa hon. ”Egentligen känns det lite bra när du inte är det för då känns det mer normalt när inte jag är det”. Sedan berättade hon att hon varit till tandläkaren och haft lika många hål som mig, och då kändes det genast lite bättre. Sedan kom hon med nybakade mazariner och så åt vi dem, fast Linda nyss sköljt munnen med fluorskölj och man ska vänta två timmar. Vilken vän! Då kändes det också bättre.
Fast sedan gick jag och tittade på min insamling. Hittills är det jag och mamma som ivrigt lämnat bidrag. Så då blev jag deppig igen. Jag blängde på Linda, ”och var är dina 40 kr då?” muttrade jag. Men då såg hon förskräckt ut och sade att hon helt glömt det. Så jag hoppas att ni alla andra också bara glömt det lite…
