Jag har haft besök av Jan, min snart 80-åriga vän som kan detta med hästkörning, på måndag. Vi har provat lokselar på Fröja, inspekterat timmerdoningar och hästvagn och ätit fläsk och raggmunkar stekta över elden. Det var väldigt lärorikt. Förutom den delen med raggmunkar och fläsk. Det kunde jag redan mycket bra från början.
Det visade sig att selen jag hade var bra till Fröja. Den var bara inte rätt inställd. Det är den nu. Och jag och Fröja har kört hem aspar idag som ska bli inredning i vår kommande bastu. Jag ringde till Jan då jag selat Fröja klart och vi stod där med vagnen tom och undrade hur mycket vi skulle lasta egentligen min häst och jag. ”Hur många stockar kan jag lasta på?” frågade jag. ”Ja du, det är ju svårt för mig att veta som inte vet hur stora de är” svarade han. Men jag förklarade och gestikulerade (varför gör man det fast man talar i telefon egentligen?) och han trodde nog att åtta stockar kunde jag lasta. Det är viktigt det där då man ska köra med en ovan häst, att det inte blir för tungt i början. Sedan var det ju min fundering det där med vad jag gör av med hästen då jag är ensam och ska lasta på. Hon är ju väldigt lugn och fin vår Fröja, men att stå stilla är väl inte hennes favoritsysselsättning. Hennes favoritsysselsättning är att äta. Och vi skulle stå på en äng och lasta och där finns det mycket att äta och vandra iväg efter. Men att spänna lös vagnen var en dålig idé sade min läromästare. ”Hur ska ni då lära er?” sade han. Ja, hur ska vi då lära oss undrade jag också. Så han förklarade att jag ska låta tömmarna ligga slaka på marken och så ska jag knyta fast dem, så om hon börjar gå så ska det ta stopp. ”Jaha, och var ska jag knyta fast henne då?” muttrade jag ”jag står ju mitt ute på en äng”. ”I en stock som ligger på marken” var svaret jag fick. Det var ju egentligen ganska så smart då man tänker på saken. Så då gjorde jag det, och var noga att hela tiden hålla koll på hästen. Och hon provade några gånger att ta ett steg fram men då sade tömmarna stopp och hon stannade och jag gick fram till henne, bad henne att backa ett steg och sedan stod hon där lugnt och väntade. Och det är en fantastiskt känsla, att köra hem virke med egen häst.
Jag har haft min fina gamla timmerkrok som jag fick av Tore. Den har han haft då han arbetat i skogen. Och jag kramade den lite extra i handen då jag lastat första lasset och det kändes på något vis, som att han fanns med där på flaket.
