En tur till fjällen

Om några minuter hoppar jag och Joy i bilen och kör till Umeå. Där ska vi hämta upp Linda för vidare resa mot Östersund. Vi ska på fjälltur. Min fina vän har packat ned en utifall-en-katastrof-kommer-hända-låda med sterila kompresser och plåster och allt vad man nu kan tänkas behöva då en katastrof händer. Det är bra att en Linda följer med då en mamma och en Joy ska till fjällen för en mamma hade aldrig kommit ihåg att packa med plåster. Vilket ju kan vara bra att ha då man ska ut på tur med en tvååring.

Vi hörs igen på måndag. Njut av de små och stora sakerna så länge. Det ska vi göra.

De där hönsen

Jag tycker om mina höns, det är inte det. Jag är väldigt tacksam för alla de ägg de ger oss, det är jag. Men ibland. Ibland blir jag lite trött på dem. Som då de hoppar upp i vår fina gamla skottkärra där de vackra små, vita blommorna breder ut sig som en matta. Tydligen tror hönsen att jag ställt fram den skottkärran för att de ska kunna sprätta upp alla blommor.

_MG_2298

Bild från Vansbro

Min vän Markus skickade några bilder från Vansbrosimmet idag. Frusen med huvtröja och handduk trots tjugogradig värme men ack så glad. (om någon uppfattar leendet som något stelt så är det endast på grund av att hela jag var stelfrusen)

IMG_3729

Morgonstund har guld i mun

Det är mysigt att vakna och kliva ut på trappan i morgonsolen och mötas av en stilla gnäggning. Det är mysigt att barfota gå till hagen och hälsa på hästarna och känna deras varma andedräkt blåsa i ansiktet.

_MG_2291

Att sakna en kamera

Vi var till havet nyss, jag och mina fina vänner Linda och Stina. Vi hade suttit ute i solen och ätit middag och ville låta maten sjunka lite innan det så var dags för jordgubbar och grädde.
Stina fick sitta i barnstolen på cykeln då vi bara hade två cyklar. Kvällen var varm men då vi närmade oss havet blåste kyliga vindar mot våra linne- och shortsbeklädda kroppar och då vi anlände till stranden var vi inte alls speciellt varma längre. Vi for inte till sandstranden i viken utan till den steniga stranden ut mot det öppna havet. Vågorna som slog mot stranden rev upp allt det bruna som samlats på stenarna från botten så vattnet var en brun sörja där vi tänkt gå i. Så vi gick lite längre bort. Det var långgrunt och stenigt och halt. Det tog sin tid innan vi kommit så pass långt ut att vi kunde simma.
Så egentligen var det väl inte den mysigaste badturen man kunnat vara på.
Men samtidigt.
Solen lyste över träden just så att kvällsstrålarna träffade oss där vi simmade  i vågorna. Vattnet var härligt varmt.
Vi skrattade där vi nakna slirade runt bland vågor och stenar.

Och jag tittade på stenarna och vågorna, på solen och ljuset och på mina vänner. Och jag ångrade så att jag inte tagit med mig kameran. Jag kunde se bilden i mitt huvud. Med svarta siluetter i motljus, med vågorna dansande och vinden i håret. Och så slog det mig, hur roligt jag tycker att detta med fotografering faktiskt är. Jag brukar kunna vara manisk då jag hittar nya projekt. Helt uppslukad av att sticka, virka, rita… Men efter ett tag klinkar intresset av för att ersättas av något nytt projekt. Men med fotograferingen så växer intresset sig sakta djupare och starkare. Jag kan se en bild i mitt huvud innan jag tagit den. Och det är en kreativ kraft.
Så det kan vara en väldigt bra idé att fara till en stenig, hal strand med goda vänner en blåsig och solig kväll. Man inser att man saknar sin kamera då den ligger kvar hemma.

Och jordgubbarna med grädde – de smakar ljuvligt då man kommer hem.

 

Livet dansar i takt med mina drömmar

Då jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag åt LKAB. Jag klippte gräs. Jag älskade det. Eftersom jag var arton så fick jag köra åkgräsklipparen, men det ville jag inte. Jag trivdes att traska med handgräsklipparen timme efter timme. Solen lyste, benen blev bruna och jag lade ner stort engagemang i dessa grönytor. Men sommaren gick och byttes ut mot höst. Och jag stod där utan arbete. Så jag startade ett café.
Tjofs, bara sådär.
Jag lade ner massor med iver och engagemang, arbete och tid. Men inte alls särskilt mycket tvivel och tvekande, rädslor eller funderingar. Jag tänkte att det skulle vara mysigt med ett café, jag behövde ett arbete och tanken att det kanske inte skulle gå så bra slog mig aldrig. Och gjorde det den viftade jag undan den och gjorde som jag alltid gjort och kastade mig med liv och lust ut i det okända.
Det är det vackra med barn och unga – de har en tilltro till att drömmar är till för att släppas fria. Och vi vuxna, vi ska vara lejon som ska försvara denna tilltro. Den drömmen som jag levde ut finansierade en ännu större dröm. Jag hoppade på ett plan till Australien och reste runt ensam och mötte senare upp Linda och så sov jag och mina fina vän under stjärnorna på andra sidan jorden på en gammal träbåt guppandes över Stora Barriärrevet.
Och så nu, då jag passerat 31 år, föddes tanken igen om ett café. Och jag märkte, att rädslor och tvivel fått ett grepp om mig. Det var inte bara tjofs. Nu var det inte speciellt många veckor som gick från att idén fick ett fast grepp i mig tills dess att jag faktiskt kastade mig ut i detta virrvarr av det nya, men det fanns en hel del funderingar med på resan.
Och då påminde jag mig om mig själv, då jag stod där 18 år och med en dundrande mental medvind. Och jag tänkte, att jag vill aldrig glömma att mina drömmar är till för att släppas fria.
En av mina första gäster på Sotiga Fingrar beställde en kopp te till sin smörgås. Jag är själv ingen speciellt ivrig tedrickare men det finns ett alldeles ljuvligt te som smakar som pepparkakor och till varje tepåse kommer en liten lapp med ett ordspråk. Jag älskar dessa visdomsord. ”Life expands in relation to ones courage” sade denna tepåse. Och jag tänkte, att det är fasligt så kloka dessa tepåsar är.
De orden fastnade i mig, och jag gjorde en egen variant på dem.
Livet dansar i takt med mitt mod.
Det är det som det handlar om.
Mod.
Drömmarna finns där. Vi kan försöka att gömma bort dem, men de ligger där och väntar. Och har man modet så sviker de inte.
Jag var som alltid barfota igår då caféet var öppet. Och jag brukar stolt tänka, att mina fötter är härdade. Jag kan gå längst med grusvägen utan att oroa mig för stenarna. Men nu värker de. För första gången i mitt liv, så har jag ett sår under min häl. Det yttersta lagret hud har nötts bort på en fläck då jag travat runt hela dagen. Men vad gör det, då kvällen var ljuvlig, och gästerna låg utsträckta på trasmattor och stora kuddar under körsbärsträdet, fullt med barn plaskade i barnpoolen och panna på panna kaffe kokades på elden.
För det är nog så, att fötterna kan värka. Men livet, det dansar i takt med mitt mod.

Det gäller bara att säga välkommen till drömmarna.

_MG_2266

Café Sotiga Fingrar

Som vanligt är jag lite sent ute med information inför öppettider. Jag får skylla på att detta är en inkörningsperiod och en testomgång inför nästa sommar :)

Men i morgon på lördag så kommer åter vårt café vara öppet mellan 17-22. Förra lördagen tog sittplatserna slut så nu har vi burit ut vår gamla kökssoffa för lite extra platser runt långbordet och så ska jag idag ordna med en myshörna under körsbärsträdet. Våra stekta bananer var efterfrågade så de står åter på menyn och så kommer årets första blåbär få pryda en väldigt god paj som mormor brukar baka. Bland annat.

Ni är varmt välkomna. Bokstavligt talat. Jag kommer också göra läskande is & fruktdrycker som kan ge svalka i kvällssolen.

Hemma, skavsår och blöta hästar

Det är härligt att komma hem. Hem till make och gården och alla djuren. Det är fortsatt väldigt varmt. Fina make har spolat av hästarna medan jag varit borta, och jag gick till hagen med slangen då vi kommit hem. Det är skönt med svalka då solen gassar från blå himmel.

Jag var och sprang då jag var i stugan. Ett litet tips.
Om ni ska ut och springa då det är 27 grader varmt i skuggan. Gör det på kvällen och håll dig till planen att springa på blöta myrar. Be inte om att bli avsläppt från bilen då ni varit och badat och spring inte hem de sista sex kilometrarna efter en grusväg mitt på dagen då solen står som högst. Det blir väldigt varmt då, det blir det. Och fast man sprungit mycket i sina barfotaskor så får man skavsår direkt i värmen.
Men om du har en sjö som du lärt dig att simma i väntandes då du kommer fram.
Hoppa då i den.
Då är de sex kilometrarna och skavsår värt alltihop.

 

_MG_2240

En minisemester

I morgon åker jag och Joy till mammas och pappas stuga. Utan dator och internet. På torsdag är vi åter hemma. Lite märklig känsla att lämna ett virtuellt ”semesterstängt, åter på torsdag”. Lite märkligt och ganska så mysigt. Jag tycker om att skriva till er. Och så ses vi om några dagar. Eller hörs, snarare.

Ta det lugnt i värmen! Själv håller jag på att försöka anpassa mig. Det går sådär. Jag är inte riktigt i fas med all denna värme. Halvfart, så kan man nog beskriva min energinivå. Och då kan det ju passa riktigt bra med en minisemester. Jag ska meta abborre har jag tänkt. Fara och springa på mina barndoms myrar om kvällen då värmen blir svalare och bada i sjön där jag lärde mig simma.

En liten dunboll

Då jag kom in i ladugården idag på eftermiddagen låg en liten svalunge på golvet. Höst uppe på nockstocken har ett svalpar byggt sitt bo. Och från denna höga höjd hade detta lilla liv fallit ned.
På något mirakulöst sätt också överlevt.
Kanske blir inte fallet så hårt, då man bara är en liten, liten dunboll.
Dunbollen öppnade ivrigt sin mun då jag kom nära, och skrek efter mat. Stark och pigg mötte den min förskräckta blick. Maken kom med en stege och så återfördes det lilla livet in i boet. Jag satte mig längst in i ladugården för att inte störa, men övervaka, hur mötet skulle gå med föräldrarna.
Det gick inte bra.
Den lilla bollen motades ut ut boet och jag reste mig upp. Jag stod där nere på trägolvet och spanade oroligt upp mot nocken, där ungen satt och balanserade utanför boet.
Och så gick jag ut, med en växande klump i magen.
Då jag kom tillbaka efter en liten stund låg så åter ungen på golvet. Än en gång överlevandes det höga fallet.
Kanske hade jag kunnat rädda den lilla ungen. Kanske hade jag kunnat hitta mat i lagom mängd och fått den att växa sig stark. Men det fanns nog en orsak till att föräldrarna motade den ur boet. Naturen har sin gång. Och även om jag vet det. Och även om jag förstår, så känns det bara så tokigt.
Maken fick hämta ungen och ta bort den, så att den inte skulle behöva svälta ihjäl.
Ibland blir fallet här i världen hårt, även om man bara är en liten dunboll.

En härlig kväll och en glad katt

När man på kvällen har varit och sprungit backintervaller i slalombacken så att det tjuter i lungorna med tre av sina finaste vänner. Då man sedan hoppat i bilen och kört till havet och tagit ett nakendopp i det överraskande varma havet. Då man trött kommer hem i skymningen och benen känns som att de helst av allt bara vill lägga sig ned. Då har man egentligen inte väldigt mycket lust till att rensa 9 kg fisk. Men man gör det, för fisken är färsk och ska rökas till frukost. Och då morgonen kommer och fisken är klar, då var det värt att rensa den fast klockan varit kring midnatt. Och så var det ju katten. En katt blir väldigt glad.

_MG_2131

Dagens tips till alla två-åringar

När en mamma inte vill att ett gäng hönor ska äta upp alla jordgubbar så tar hon ett gäng armeringsjärn, några hässjestolpar och hönsnät och så gör hon fina bågar med nät över jordgubbslandet. Nöjd med sig själv inspekterar hon resultatet och är i smyg också lite nöjd över att inte heller en Joy kommer åt att sno jordgubbarna. En Joy har en tendens att ivrigt deklarera ”jordgubbe färdig” så fort den har en liten gnutta rött på sig en mammas något matta protester till trots. Fast är man två år så är det väldigt spännande med jordgubbsland. Och om en mamma satt upp nät, då lyfter man helt enkelt upp det och så ålar man sig in under det. Då blir en mamma i smyg lite stolt över uppfinningsrikedomen och då låter hon en två-åring hämta alla de jordgubbar som önskas.

_MG_2172

Café på lördag

På lördag, den 19 juli, mellan 17-21 är åter Café Sotiga Fingrar öppet. Jag eftersträvar det ekologiska och närproducerade och allt är så klart bakat av mig. Denna lördag kommer jag ha en ny godsak att bjuda på –  rabarberkompott med grädde, rån och i vedspis rostad – egengjord – mandelmassa. Bullar gräddade i vedspisen blir det så klart också, Annabröd med Västerbottensost och vindelrökt skinka likaså. Den alltid lika uppskattade kladdkakan serveras och så de nyttiga chokladbollarna där torkade dadlar är basen och därmed fria från tillsatt socker, och där kokosoljan gör dem fria från mjölk. Kaffet kokas över elden och på vedspisen. Och då kvällen sakta lägger sig tänder jag brasan i stora gjutgärnsgrytan och så kan man slå sig ned i en fåtölj.

_MG_2166

Dagens tips

Det är märkligt hur en liten, liten stump av en purjolök kan göra en så lycklig. Men nästa gång ni köper en purjolök, välj en där nystanet av rötter fortfarande är kvar. Och den lilla stupen med rötter som annars åker i soporna eller komposten, om man har en sådan, den ska du ta reda på. Sätt den i en mugg med vatten, bara just så att rötterna täcks. Och så låter du den stå i ett fönster. Och på bara någon dag så börjar en ny purjolök växa upp! Och varje morgon då man kikar till sin lilla stump som bara växer och växer, då blir man väldigt glad.

Efter ett tag ska den planteras ut, för nedersta delen av purjon mår inte bra av för mycket vatten för länge. Min ska ut i växthuset idag.

_MG_2161

Premiär Café Sotiga Fingrar

Så har premiären av vårt kvällscafé kommit och gått. När klockan blev fem var jag väldigt nervös. Linda, Stina och Amir kom som mina första gäster. Jag kikade nervöst ner efter vägen, och det kändes som att om det skulle kommit flera gäster så skulle jag ha velat smita in i huset. Men kaffet var kokat och jag hade gräddat bullar i vedspisen. Det gick förresten över förväntan! Den är väldigt duktig, min gamla rostiga vedspis. Planen var att svärta den, men jag är ju som svag för det där rostiga. Vi får se vad jag bestämmer mig för.
Linda gjorde första beställningen och tog fram börsen. ”Men Linda” protesterade jag ”inte ska du betala!” ”Jo!” svarade hon, ”vi måste öva oss. Har du tagit fram växeln?”
Det hade jag inte, så jag fick springa in och hämta den. Jag skrattade lite då jag kom tillbaka med den. Det kändes lite som då vi var små och lekte affär. Det är väldigt bra att leka affär en stund då man ska öppna sitt gårdscafé för första gången. För då de första ”riktiga” gästerna kommer så blir man glad och vill inte alls smita in i huset, man har växel färdigt och man behöver inte alls hämta smöret inifrån då man ska göra en smörgås för det har man redan gjort.
Jag hade bakat mitt Anna-bröd som jag gjorde smörgåsar av, med vindelrökt skinka, västerbottensost, ruccula och körsbärstomater. På menyn stod också smörstekta bananer på muurikkan med ingefära,kokos och brun farin – serverad med glass. Jag hade bakat kladdkaka, rabarberkaka och chokladbollar. De sistnämnda utan tillsatt socker utan med torkade dadlar som bas. Det mesta av ingredienserna var så klart ekologiska. Kaffet kokades över öppen eld, samt på vedspisen och vi hade det väldigt mysigt.
Det kom betydligt fler gäster än jag vågat hoppas på. Det var en härlig samling med cyklar utanför grinden. Det var en glädje att se fullt med folk sittandes runt vårt kom-nu-alla-vänner-varenda-kotte-som-jag-känner-bord skrattandes och pratandes medan kvällssolen värmde. Fötterna värkte efter en dag konstant på språng då kvällen kom. Men då de flesta gäster gått hem så satt vi ett litet gäng i fåtöljer och stolar runt elden och pratade om livet och sensibel begåvning, om fotografering och träning, om hundar och ungar. Livet var helt enkelt rätt så gott.

_MG_1892

_MG_1893

_MG_1895

_MG_1954

_MG_1975

Café Sotiga Fingrar

Idag har dagen ägnats åt förberedelser för premiäröppningen av Café Sotiga Fingrar. Eftersom klockan i skrivande stund passerat midnatt så är det idag.
Jag ska vara ärlig med er. Jag har varit stressad. Det har egentligen inte känts sådär vansinnigt roligt. Snarare har jag ångrat mig stundtals.
Igår då jag proveldade vedspisen ute så fick jag inget drag i skorstenen. Det rök överallt förutom i skorstenen.
Det var lagom roligt.
Och då vi började arbetet idag hade vi inget kylskåp, muren runt spisen var hopplöst ful och jag hade ingen ordning på arbetsbänken. De få lappar som jag hunnit sätta upp innan jag och Linda åkte till Piteå hade blivit så blekta av solen att texten knappt syntes. Det kändes som ett under om någon själ skulle hitta hit.
Men så satte vi igång med arbetet. Den gamla åkgräsklipparen med punktering bogserades bort och virke kring bygget städades undan. En gammal byrå bars ut och klinkerplattor blev bordsskiva. Vi hade fix kvar från köksgolvet som jag putsade muren på vedspisen med och vi hittade ett kylskåp på blocket för några hundralappar. Jag eldade och eldade i vedspisen och draget kom igång ordentligt. Jag satte köttermometern in i ugnen och den pep ivrigt då temperaturen steg till 250 grader. Jag har kokat kaffe på elden och Rune och Linda har solidariskt provsmakat. Rune fick provsmaka många gånger för jag ville veta hur varmt kaffet var med jämna mellanrum där kannan fick vila vid glödbädden.
Vi har burit fåtöljer och stolar, trasmattor och vaser. Ute hänger alla kökshanddukar på tork, Moa har hittat favoritplatsen och det blir så mysigt.
Det är egentligen fantastiskt hur saker och ting löser sig. Hur ett billigt kylskåp dök upp då jag som mest behövde det. Det är fantastiskt med en Linda som hjälper. Det är otroligt med en make som ställer upp på alla mina idéer med iver och idogt arbete. Nu känns det väldigt spännande och inspirerande med ett kvällscafé. Och Linda, Stina och Lina ska komma. Så det blir i alla fall några gäster solblekta lappar till trots:)_MG_1877 _MG_1881 _MG_1887 _MG_1885 _MG_1866

Biljetter!

Jag såg en tävling på Internet. ”Landets bästa granne” hette den. Så då fanns det inte så mycket annat att göra än att sätta sig ned och skriva en motivering. Och så efter några dagar så kom det hem två biljetter med posten. Så i morgon bär det av till Piteå. Vi ska nämligen och titta på Diggiloo jag och landets bästa granne. Linda, alltså.

_MG_1803

Kallt vatten och en ny vänskap

Jag har kommit hem från Vansbro. Det gjorde jag i och för sig redan på söndagskväll. Men i kväll sätter jag mig ned en stund och skriver. Det får bli en stund, för jag ska till Linda i kvällssolen och snickra på ett växthus. Men simningen gick bra! Om vi ska prata känsla så är det en stor lättnad att jag inte alls är speciellt nervös innan tävling nu för tiden. Rätt så lugn. Och fokuserad, men det är något annat än ångestfylld. Det är en fördel att man är fokuserad då man ska ned i kallt vatten och simma. För kallt var det. Jag skakade tänder i tio minuter efter att jag kommit i mål. Så nu är min Svenska klassiker påbörjad! Det känns bra. Det är en speciell stämning och känsla på dessa arrangemang där tusentals simmande människor tar sig fram i strömmande vatten. Vädret var verkligen fantastiskt och kvällen spenderades på ett väldigt mysigt bed-and-breakfast med grillning och en kväll i trädgården. Egentligen är det allt det runt omkring som jag tycker är det mysigaste. Jag tänkte på det då vi satt i bilen på väg hem – jag, Markus och våra tre medresenärer – att egentligen är det allt det sociala runt omkring som är det unika. Jag menar, simma några kilometer det kan jag ju göra var som helst. Men inte med alla dessa människor runt omkring. Och utan den resan hade jag inte lärt känna Ulla. Denna härliga människa som ägde det gamla, charmiga huset där vi bodde och som inspirerade mig med sina loppisdrömmar, husvagnsprojekt och kärleken till huset. Jag kommer återvända dit och ha familjen med mig. Det är egentligen fantastiskt vad en resa för att frysa i en älv kan medföra.

_MG_1801