Månad: september 2014

Publicerat

Ont ska med ont fördrivas

Hemkommen från vår Stockholmresa. Hemkommen från 30 km löpning.
Hur ska vi sammanfatta resan?
Ont, ont, ont, täcker det ganska bra.

Kanske lite drastiskt. Det var ju fler element med på resan. Sol, till exempel. God mat. Trevligt ressällskap. Härlig stämning. Och så har jag blivit förälskad i Leonard Cohen. 

Och de första 15 km var en njutning. Benen (läs; mina knän) kändes som att de aldrig upplevt en knäoperation än mindre tre stycken. Jag tog det lugnt, sprang i ett behärskat tempo och skickade en tanke till Janita att hon skulle se mig. Jag ignorerade de som sprang snabbare och tog det hela i mitt eget tempo. Men det gick så lätt, det kändes som ingen ansträngning alls. Jag kunde öka farten och benen bara sprang som av sig själv. Solen sken och jag kunde känna den salta smaken då svetten rann. Första milen flög förbi. Jag noterade att jag sprang förbi fler än som sprang förbi mig, men andningen var kontrollerad och jag pressade mig inte så jag tänkte att jag gjorde allt rätt. Jag sprang förbi en blind man med ledsagare och tänkte, att han gjorde det bra som kunde springa bland detta myller av folk utan att kunna se. Fast det gick så klart inte jättefort då, fortsatte tanken medan jag flög förbi. 

Så vid 15 km började mina knän lite försiktigt påkalla min uppmärksamhet. Jag noterade, och sänkte farten en aning. Vid 20 km fick jag sakta in avsevärt och från 27 km fick jag mer eller mindre promenera in i mål. Uppför gick det bra, men nedför var en plåga. Jag kunde inte direkt le mot alla de horder av folk som sprang förbi mig. Jag mer stirrade stint ned i marken, försökte tänka att jag var ute på en promenad. Det gick dåligt. På ett ställe stod en kille med en bricka med chokladbollar. Jag tog tre stycken, och medan jag proppade i mig dem så var det en stor skylt som ivrigt informerade mig om att jag blev filmad. Det var ju kul. 500 meter innan mål sprang den blinda mannen förbi mig. 

Väl i mål mötte jag upp Markus och så satt vi en stund i gräset innan vi reste oss upp för att hitta något ätbart. Vi bestämde att gå till en pizzera en km bort. Eller gå är dagens överdrift. Vi linkade i knapp styrfart. Benen var helt slut. Mitt högerknä var illa. Och vaderna!  

Igår då vi körde hem kom vi oss knappt ut bilen. Jag har nog aldrig haft en sådan träningsvärk någonsin. Men det positiva är att mitt vänsterknä känns riktigt bra, det högra är inte katastrof och ryggen, den är helt som den ska vara. Så det är ett tips, om du tror att du fått ett ryggskott – ut och spring 30 km. Du får väldigt ont i benen men ryggen känns strålande efteråt. Eller, det kanske inte var det bästa tipset jag gett hittills. Men köp en skiva med Cohen på väg hem, en påse godis och så ha det riktigt mysigt på roadtrip norrut. Pussa en make och ett barn då du kommer hem, lägg dig redan halv åtta på kvällen (före ett barn) och så känner du dig oförskämt pigg om än lite stel då du vaknar på morgonen. 

 

Publicerat

Ett konststycke

Jag är på språng nu. Markus kommer på en kvart och då ska bilen packas, hundar rastas och barn skjutsas till syster och så ska vi köra mot Stockholm för Lidingöloppet. Allt frid och fröjd om jag inte hade styckat älg hela dagen igår och lyckats med konststycket att inte bara lyfta en älgstek utan också fått världens låsning i ryggen (läs: svårt att ta på strumpor). Är det ens möjligt? tänker jag. Herregud, jag har aldrig haft problem med ryggen och så kommer det nu med 170 mil i bil och 30 km löpning väntandes de närmaste dagarna. Så i morgon ska jag och min stela rygg umgås på tu man hand i dessa 30 km. Så på tu man hand man nu kan mitt i ett hermelintåg. Lite upptagen för stunden med att försöka förklara för en tvååring att det visst är en bra idé med byxor då man ska ut med hundarna i kalla höstmorgonen samtidigt som jag packar (att jag aldrig lär mig), så det blir inte världens längsta inlägg idag.

Jag ska avlägga rapport under helgen hur det går. Det blir spännande, det kan vi nog säga redan nu.

 

Publicerat

Ett sjungande barn

Idag har jag och Fröja kört hem ved från skogen. Vi har som kommit igång med vedkörningen på allvar nu känns det som. Det var ju inte en dag för tidigt med tanke på att min plan var att all ved skulle ha varit hemkörd innan april månad nått sitt slut. Jag är en tidsoptimist, kan vi sammanfatta det hela. Efter en lyckad tur i skogen fick Joy och Bosse följa med på tur på vägen. Ja, Bosse fick följa med i skogen också men som den sensibelt begåvade själ han är (sådan matte, sådan hund) så avstår han. Han tycker det är lite otäckt då jag kör fast i ett träd eller liknande scenarion som kan hända då man kör in en unghäst. 
Vi tog en vända till systers gård för att se om de kommit hem (de hade de inte) och då Joy högljutt protesterade för hemfärd tog vi vägen mot byn. Joy satt framför mig i vagnen och Bosse låg vid våra fötter. Vi sjöng sånger och hade det väldigt mysigt. Så lyfte Fröja på svansen och släppte väder. Joy avbröt tvärt sin sång och utbrast ”Töja bajs, äckligt!” Jag log lite och förklarade att Fröja pruttade. Men Joy pekade ihärdigt mot Fröjas upplyfta svans (ja, hon kan släppa väder beundransvärt länge den hästen) och vidhöll ”Bajs!”. Då förklarade jag (eftersom vi satt på första parkett bakom Fröjas mer privata delar) att det inte är bajs utan en pilla, om än en något stor sådan. Den förklaringen nöjde sig barnet tydligen med för sedan återgick hon till att sjunga Pippi Långstrump och jag fortsatte att mysa.
Nog länge tills vi kom in i byn. Då ställde sig Joy på sina knän, tog ett stadigt tag i kanten på vagnen och så sjöng hon för full hals, ”Hästens pilla. Hääästens piillaaa. HÄÄÄSTENS PIIILLAAA. 

Publicerat

Detta verkar ju lovande

Idag har varit en riktigt höstdag. Kallt, friskt och blåsigt. Jag frös så jag skakade tänder efter tur ute. Det är dags att börja klä sig bättre. Kanske försöker jag omedvetet göra mig förkyld. På fredag beger jag och Markus oss till Stockholm för Lidingöloppet. Jag var och sprang i morse. 5 km. Jag kände mig helt slut då jag kom hem. Det känns ju betryggande med tanken på att då skulle jag bara haft 25 km kvar om jag varit på tävlingen. 

_MG_3087

Publicerat

Jag ska äta en bulle efter vägen

Ok. Jag får erkänna. Jag har lite ångest faktiskt. Om en vecka så är det dags för Lidingöloppet. 30 km löpning. Jag tror att den lysande frånvaron av omnämnande av detta lopp på bloggen visar på mitt tillstånd av förnekelse. Jag har just kunnat börja springa igen efter en månad med a) knäproblem och b) förkylning. Ett tag funderade jag allvarligt på att ställa in. Mest för problem a. Efter tre knäoperationer hoppar jag inte i taket på tanken på en fjärde. Men jag vill verkligen göra en klassiker, och då är det bara att ta sig igenom dessa tre mil. Så, jag har bestämt mig för att jogga runt. Kanske stanna och äta en bulla om det bjuds på en sådan efter vägen. Mitt tidigare mål har jag kastat ut genom fönstret och beslutat att jag ska göra detta för sakens skull och inte för en så bra tid som möjligt. Helt enkelt bara le åt alla som springer förbi mig. Janita himlade med ögonen åt mig då jag berättade denna plan till henne. Hon är den enda jag känner för övrigt som kan himla med ögonen genom en telefonlur.

Så, handsken är kastad. Nästa lördag ska jag gå i mål på Lidingöloppet utan att halta dagen efter.

Publicerat

Ibland blir jag lite matt

Idag har jag arbetat med Fröja i skogen. Vi har kört hem ved. Och som så ofta – vilken underbar kamrat denna stora varelse är. Jag har målat lite panel också. Med betoning på lite. Ibland. Ibland har jag lust att bara blunda då jag går förbi vårt bygge. Nu har vi levt med renoveringar och byggprojekt i fem år. Fem år! Och oftast är det inspirerande, kreativt, fantastiskt roligt och tillfredsställande. Men ibland. Ibland vill man bara dra ett täcke över huvudet. Jag tror faktiskt att jag ska gå och sova lite.

Publicerat

Det är ju också en strategi…

… när man inte vill att en mamma ska borsta håret innan man ska till förskolan. Man drar en trosa över huvudet. Helt enkelt. Då slutar en mamma raskt sina misslyckade försök med hårborsten och tar ett misslyckat foto istället.

_MG_3084

Publicerat

Åh, så jag önskar

Ok. Nu har så valdagen kommit. Joy fick följa med till vallokalen. Jag har förklarat till henne att det är viktigt, det här med att rösta. Det är ju vårt land det handlar om att reparera. Och jag önskar, åh så jag önskar, att det det blir en bra renovering.
Den var i skolans matsal. Vallokalen, alltså. Jag kände ett litet vemod då jag slog upp de tunga dörrarna och klev in. ”Jaha” sade jag till Joy. ”Det är här du ska börja om några år”. Kanske är det en normal känsla hos en mamma, då barnet är två år, att känna ett visst vemod inför skolan. Men jag önskar, åh så jag önskar, att skolan ska bli en plattform för trygghet och inte för bävan. 
Vi var där på morgonsidan, vi och pensionärerna. Jag gillar pensionärer. Det känns som att de har upplevt tider då allt var annorlunda – hårt på så många sätt men kanske lite lättare ändå på något vis. Jag har respekt för äldre människor. Det känns som att de upplevt så mycket jag inte har. Vilket de ju också gjort. 
Utanför konsum satt en kvinna på asfalten med en pappersmugg framför sig och en önskan om hjälp till hennes barn. Jag hjälpte med känslan av en droppe i havet och jag önskade, åh vad jag önskade, att vi alla sträcker ut en hand tillsammans.
Linda visade en bild på sin lillasyster tillsammans med Gudrun Schyman, hashtaggad med ”ta plats”. Det var kloka två ord. ”Ta plats”. Vi ska lära Joy att ta plats. Och jag önskar, åh vad jag önskar, att Joy får växa upp i ett samhälle där allas lika värde vilar på en stark grund. 
Det var en vacker dag idag, med solens varma strålar i höstens allt mer lysande färger. Jag har slagit panel på bastun, cyklat med hundarna och ridit med hästen. I allt och ständigt är naturen runt och med mig, om än så bara med en blick ute genom köksfönstret eller äpplen på köksbänken i väntan på att bli torkade. Och kanske är det så, att det är en egoistisk längtan från en mor men jag önskar, hjälp så jag önskar, att vi tar hand om denna planet för kommande generationer.
Så har vallokalerna stängt. Och jag har förklarat för Joy, varför det är så viktigt att rösta. Vi röstar för barnens skull, för de äldres, för de som behöver en utsträckt hand, för jämställdhetens och för miljöns skull. Vi röstar för Sverige. 
Och det är dags att bygga upp detta land igen. 

Publicerat

Hembryggt

Visste ni att då man kokat körsbärssaft och ställt in flaskan i skafferiet så kan det helt plötsligt bli vin där helt på egen hand? Det visste inte jag. Det var därför jag öppnade flaskan vid middagsbordet mellan Rune och Joy. Så nu är både en mamma och en Joy lite smått nervösa då vi ska öppna en saftflaska. En flaska med saft om blivit vin smäller väldigt högt då den öppnas. Väldigt högt. Men då chocken lagt sig är man ganska nöjd. För ett körsbärsvin smakar förvånansvärt gott. Men det är nästan slut nu. Av någon anledning är maken väldigt förtjust i körsbärssaft nu.

_MG_3070

Publicerat

”MÖÖÖR”

Om ni bakar med en tvååring. Sätt lite mer smör i skålen än det står i receptet. Det försvinner endel i processen om man säger så.

_MG_3045

Publicerat

För att

Det är för att det bara finns kvar äpplen där en tvååring inte når.
För att hönsen får vara bortskämda.
För att hästarna gnäggar då jag kliver ut på trappan och hundarna sträcker ut i galopp.
Det är för av jag kan höra havet dansa då stormen virvlar om hösten och för att jag kan simma med ett stadigt tak i hästmanen. Det är för att jag kan bada badkar med stjärnorna som tak. För att jag kan muttra över hönsen som sprätter upp min potatis och skratta över katternas lek med en fjäder.
Det är för att det inte finns några gatlampor och stjärnfallets väg över himlen får vara ostörd.
Det är för att jag kan laga mat på elden och tända en brasa om kvällen.
Det är för att friheten virvlar runt mina barfota tår och ett barn kan rusa med vinden i själen lika okontrollerat som i håret.
Det är för att jag kan kissa runt knuten och för att lekstugan blev grishus, dasset blev sadelkammare, för att väggarna blev öppningar och för att tallrikar blev kakel.
Det är för att det finns växthus att bygga på flera tomter, och en extra tallrik till middag.
Det är för att då jag somnar är omgiven av mina två största kärlekar.

Det är för att det bara finns kvar äpplen där en tvååring inte når. Det är därför trivs jag så bra här.

 

_MG_2977

Publicerat

Trodde jag

Idag var det så dags för första dagen att lämna Joy ensam på dagis. ”Inte åka hem” sade barnet då mamman lite orolig kom en kvart tidigare än överenskommen tid. Så då måste man ju säga att det har gått bra.

Då vi kom hem sken solen, termometern visade på 18 plusgrader och det var bara så ljuvligt. Två hundar hälsade oss välkomna med glada skall och två hästar med irriterade gnägg för tydligen hade deras vatten tagit slut under de timmar jag varit borta. Sedan kom ett gäng höns springande i vanlig ordning och några katter och så var välkomskommittén fulltalig.
Trodde jag.

Under lång tid tänkte jag att en höna på något mystiskt vis försvunnit. Men så dök hon upp en dag vid maten för att så försvinna igen. Jag satt flera gånger och vaktade för att se var hon tog vägen men en höna är väldigt listig. Vid första anblicken ser det ut som att hon strosar omkring helt planlöst men så fort man tittar bort passar hon på att smita till sitt gömställe. Och jag har sökt – bokstavligt talat – med ljus och lykta. Men så en dag såg jag hur hon kröp in under humlen mot grunden av bagarstugan och då jag försiktigt kikade dit låg där 14 ägg. I två veckor hade hon samlat ägg dit! Och jag blev ledsen ty tuppen har gått vidare till de sälla jaktmarkerna efter upprepade anfall mot Joy så där skulle det inte komma några kycklingar.
Trodde jag.
Men då vi kommit hem idag och diverse välkomsfraser utdelats spatserade inte en, inte heller två – utan 14 kycklingar omkring på gården. Små, nykläckta, ruffsiga, i alla de möjliga färger och alldeles ljuvliga. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra till vintern. Det blir väl att bygga ett större hönshus. Nu har vi ju helt plötsligt ett helt gäng fler fjäderfän än vad planen var.
Och ett byggprojekt mer eller mindre kan väl inte göra så stor skillnad. Och sinar matkassan så kan vi ju alltid äta ägg.

_MG_3027

Publicerat

Dagens tips

Första veckan på inskolning av dagis avklarad. Egentligen heter det ju förskola. Men det är svårt att lära gamla hundar att sitta märker jag. I alla fall, jag ska ge några tips om någon som läser detta ska skola in en tvååring på dagis.

Till tvååringen;
Om du tidigt på morgonen den första dagen du ska på dagis smitit in i kylskåpet och tagit en chokladkaka och din något känslopåverkade mamma låtit dig få en liten bit bara för att det är en viktig dag – var då glad för den biten. Och då din mamma nervöst ska ringa till dagis för att berätta om din hosta så ställ dig då inte halvmeter från telefonen och deklarera ”MER GODIS” just i det ögonblicket då de svarar i andra änden av luren. Lite skäms en mamma då, det gör hon.

Till mamman;
Då du och två pedagoger är ute med ett gäng barn på den fina gården och alla barnen lyckligt springer omkring och gungar och leker och ditt barn klättrar i klätterställningen. Om ditt barn ropar ”KISS” ta då barnet i handen och gå in på toaletten. Gör inte som hemma och låt barnet kissa på gräsmattan. Om man är på ett dagis är det bra om 20 barn kissar på en toalett och inte på gräsmattan. Och då den tanken slår dig och du säger till pedagogen att det kanske var dumt, och hon skrattar och säger att det är ingen fara så tycker du ändå att det var lite pinsamt, det tycker du.

Publicerat

Att ta sig till ett dagis

På söndag kväll hade jag svårt att somna. Rune skulle jobba på sin annars lediga måndag och hade gått och lagt sig i tid. Jag vankade omkring bland svampar och hundar och kände mig lite nervös inför morgondagen då det stod dagis på schemat. Jag gick och lade mig lite för sent och klumpen i halsen ramlade ned i magen då jag ställde väckarklockan. Det kändes som slutet på en era. Den tiden då jag och Joy pysslar på hemma under dagarna skulle vara slut. Nu var det dags för väckarklockan-eran. Jag väckte Rune då jag krupit ner under täcket. ”Detta går inte Rune” viskade jag och han stirrade nyvaken och något förvirrad på mig. ”Hur ska jag kunna börja arbeta? Jag kommer inte få träffa Joy lika mycket” sade jag samtidigt som rösten steg i takt med förtvivlan. Och Rune strök över ryggen och försäkrade att allt kommer att gå bra och till sist somnade vi allihopa.
På morgonen kändes allt mycket bättre. Jag är en morgonmänniska. Egentligen. Innan Joy föddes steg jag ofta upp vid sextiden och det är som min stund på dagen. Men sedan jag blev mamma är jag glad för varje gång jag får sova ut (vilket ju i ärlighetens namn inte skett allt för ofta de senaste två åren) så den där ivern att stiga upp klockan sex har som försvunnit. Men igår då väckarklockan ringde och jag trött steg upp så var det fantastiskt. Det påminde mig om då jag läste på universitetet. Då steg jag upp fem för att ge höstar och höns mat och fara ut med hundarna. Det var på den tiden då alla golv var oisolerade så på vintern var det väldigt kallt på morgonen och jag skyndade alltid att elda i kaminen i köket. Så då jag steg upp på morgonen igår tände jag i vedspisen. Mest för att torka svampen men också för att det är väldigt mysigt att elda på morgonen. Sedan väckte jag Joy och så satt vi och åt frukost och förberedde oss för den stora dagen. Dock ringde jag till dagis för att säga att Joy haft en hosta som hon fortfarande hade spår av och då tyckte de att vi kunde vänta med inskolningen till idag. Det tyckte jag var en väldigt bra idé. Så då kvällen kom kändes det spännande med dagis. Förutom det faktum att min gamla bil som jag envist vägrat att använda en överskådlig tid, protesterade för försummelsen och vägrade att starta. Nu var det bara batteriet som var tomt så det var egentligen inget stort problem. Om inte klockan hade varit tolv på natten. Och att bilen så fint blivit parkerad med nosen mot skogen så den behövdes bogseras bakåt för att jag skulle kunna komma åt med startkablarna. Jag travade upp till Rune och väckte honom för andra kvällen i rad. Då blev jag inte så där jättepopulär. ”Det är väl ditt ansvar att se till att bilen går” väste han under täcket. Vi kan väl sammanfatta det hela med att det inte var det smartaste den mannen sagt och att han inte blev så superpopulär heller. Så kan man nog säga. Men bilen drogs fram, laddades och så tog jag ut den på en provtur halv ett på natten. Det gick bra. Om man bortser från att bromsarna kändes märkliga och att jag glömde att låta bilen stå på tomgång och sedan var den lika stendöd som från början då jag parkerat den. Då tittade jag och Rune på varandra och så gick vi och lade oss.  
Rune fick skjuts med en kollega till jobbet och jag tog den bilen som faktiskt startar då man vrider på nyckeln. Jag tror att det kan vara ganska nära att fru Olsson kryper till korset och får inse att vi kan behöva en bil till. Det är ett ganska surt äpple att bita i. 
Men dagen på dagis gick bra och jag tror att Joy kommer trivas som fisken i vattnet.