Vi har vårväder! Solen lyser, den lilla snö som finns är en härlig skare och jag packar ned Joy i pulkan och beger mig med hundarna ut i skogen på skidor. Vi bakade bullar häromdagen och så tog vi med oss dem och en korv. Syster Yster och familj kom med och Ila såklart och så myste vi vid elden. Joy hittade mängder med älgbajs, Rumpnissarnas hus och förvånansvärt många nyckelpigor. Katterna tycker också att livet är ganska så bra för tillfället.
Jag kom hem sent på måndagskväll efter Vasaloppet. Egentligen var det nog natt. Jag var helt slut. Förra veckan var en galen vecka då jag och min chef hastigt och lustigt bestämde oss för att det var vi som skulle göra layouten för tidningen. Kanske inte enbart hastigt och lustigt utan nödvändigt beroende på olika faktorer. Men vad än orsakerna var så blev det så att jag och Mia hade fem dagar på oss att göra layout för 72 sidor magasin och både hon och jag bröt ihop några gånger i början för vi skulle arbeta i ett program vi inget kunde om. Jag ringde till min kära vän Maja och var i panik för jag visste inte ens hur man bytte färg på text. Men vi arbetade som myror, min käre chef och jag. Vi satt i timslånga samtal och skrev sms till varandra på nätterna. Vi var i en bubbla och gjorde det som egentligen skulle vara omöjligt. Det som tryckeriet sa var vansinne. Men nu är magasinet på tryck och det är med skräckblandad förtjusning som vi väntar på första exemplaret. Vi vet ju egentligen inte vad vi gjort. Vi har aldrig gjort ett magasin förut. Vi har aldrig byggt upp en hel tidning från grunden. Nu har vi det. Det fantastiska med livet är att allt går. Vi kom fram till, Mia och jag, en sen natt då vi satt 40 mil mellan varandra men stirrade på samma dokument med osedde ögon att vi var som humlor. Dessa små flygande djur som fysiologiskt sett inte ska kunna flyga men gör det ändå. Humlor vet nämligen ingenting om fysiologi. Och eftersom vi egentligen inte vet någonting om alla problem med att göra ett magasin så gjorde vi helt enkelt ett :)
Morgonen för loppet klev jag och Markus upp före halv fem. Min kropp skrek efter sömn men vi ville vara i god tid. Det ville många andra och det var fullt med människor då vi kom till starten. Men vi fick oss en bra plats i respektive startled. Sedan väntade nio mil på skidor. Jag tror adlig jag varit så trött i hela mitt liv. Det var varmt, spåren var förvånansvärt bra men långt i från optimala och det gick tungt. Sugande. Det var hemskt och fantastiskt på samma gång. Då jag gick i mål var det inte en känsla av lättnad. Det var med darrande underläpp för jag var så slut att jag var på vippen att börja grina. Men efter en lång dusch, mat i magen och en godispåse i sängen så var det fantastiska det som gjorde mest intryck. Det är väl märkligt för några timmar tidigare hade jag ute i spåret svurit på att aldrig mer åka Vasaloppet och i sängen på kvällen visste jag att det skulle bli fler gånger.
På tisdagen vaknade Joy klockan sex. Jag mumlade lite till henne att hon kunde kliva upp och leka lite så skulle mamma komma om en stund. Mamma skulle bara blunda lite. Joy gick ned och lekte. Hon väckte mig som ett litet vitt spöke. Det negativa var att jag inte kände mig helt utvilad efter Vasaloppet. Det positiva var att hallen, köket och vardagsrummet fick väldigt rena golv en stund efter att jag stapplade ned för trappan.
Nu är vi på väg, mina kära vän Markus och jag. Mot Mora och Vasaloppet. Vi har sovit hos Markus föräldrar utanför Wilhelmina inatt och ska starta vidare om tio minuter. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om våran uppladdning. Jag har arbetat med layout på magasinet sent in på nätterna den senaste veckan och Markus har också haft galet mycket på sitt arbete. Det har varit plusgrader och genomslag och inget skidföre de senaste två veckorna. Jag har haft magsjuka förra veckan och då vi började köra igår kände Markus sig illamående. Jag har sovit som en död inatt men Markus har spytt ner toaletten och fått skura den innan han fått somna vid tvåtiden. Jag vet som sagt inte vad jag ska tro om denna uppladdning.
Det är lovat många plusgrader på söndag. Vilket betyder inga spår att åka de nio milen i. Men jag tänker såhär, att ju längre tid det tar ju fler vårfräknar får jag.
