Vårt vardagsrum har aldrig haft ett bord. Inte ens ett litet ett. Det har liksom varit det där rummet som vi aldrig riktigt prioriterat. Men nu har vi ju trots allt haft detta rum i över sex år och nu har till och med taklisterna kommit på plats så då var det dags.
Den bara kom, den där känslan att nu skulle ett vardagsrumsbord tillverkas. Det var en vardagskväll och Joy hade somnat och jag sade till maken att nu skulle det där bordet göras, och han skulle inte alls lägga sig i.
Ett litet tips om du ska göra ett vardagsrumsbord en vardagskväll.
Det är väldigt bra att ha en make då som inte är långsint och som som tycker om saker och ting som är raka. Då man lite skamset muttrar att det vore fint om han skulle vilja såga benen så gör han det utan att alls kommentera tidigare flygande kommandon om att hålla sig borta. Då slipper du de där momenten där allt ska vara så petnoga och kan ägna all uppmärksamhet till de otroligt vackra gamla golvbräderna du hittade i en lada. De som ska bli bordskiva och är så slitna och nötta att du nästan aldrig sett vackrare virke. Den ena golvbrädan är så sliten att kvisten i mitten står upp flera centimeter. Virket där är så mycket hårdare än det övriga och allt annat runt om har liksom slipats bort av år efter år av trappande fötter.
Och medan maken ivrigt sågar ben av tjock virke från en ladugårdsstomme så låter du fingrarna löpa längst det gamla virket och du undrar stilla vilka människorna var, vars fötter slitit detta golv.
Inte en spik eller skruv är använd i detta bord. Allt är pluggat och kilat. Några gamla spikar fick sitta kvar som minne från tidigare liv. Allt virke är återbruk och det enda nya är färgen, den svarta vaxen och olja.
