Som solen

Inatt kom jag, maken och Bosse hem. Och Luz.

Jag hade förberett mig. Jag hade ställt in mig på att hon skulle vara stressad efter resan. Att hon skulle vara svår att få kontakt med då allt är nytt och hon inte har en aning om vilka vi är. Jag hade förberett mig på en besvärlig biltur från Arlanda hem, med en hund som bott på gatan och inte är van att åka bil. Jag hade redan tagit för givet att Moa skulle behöva tid på att vänja sig vid en ny hund i huset. Jag hade förberett mig på mycket, men hade aldrig kunnat ana.

Jag hade aldrig kunnat ana att hon skulle slicka mitt finger genom burgallret då vi lyfte ner den från lastvagnen eller att hon skulle vifta på svansen, lägga sina tassar på mina axlar och trycka huvudet mot min hals. Jag hade aldrig kunnat tro att hon skulle sova hela resan hem bredvid Bosse och bara resa sig upp då vi stannade för rastning. Jag hade aldrig trott att Moa skulle hälsa på henne med viftande svans och ivriga pip (hallå, vem har tagit min finnspets?). Och jag skulle aldrig kunnat tänka mig en make som ivrigt ger plats åt en utsträckt hund som med en självklarhet jag inte trodde var möjlig hoppar upp i sängen mellan oss. Jag bara tittade på maken. Var har ”inga hundar i sängen” tagit vägen?

Joy springer med henne i kopplet och det finns inte tillstymmelse till att kopplet skulle sträckas. Med svansen viftande springer hon fot med en treåring. Hon nosar på katten, kikar på hästarna och vänder i språnget då jag ropade på henne då hon satte av efter hönsen.

Så vad kan man säga? Det hade inte kunnat gå bättre. Då är detaljer som att hon hoppar upp på bordet eller gnager på trasmattan inte så viktiga. Hon är mager. Mager på det där sättet så det nyper i hjärtat då handen stryker över ryggraden, så som Kolla var. Enda gången hon dragit i kopplet var i natt på en rastplats då hon upptäckte en soptunna. Men det kommer att ordna sig. Vi ska bygga upp muskler och kondition. Någon självkänsla behöver inte byggas upp. Hon är självklar. Som solen bara tar hon sin plats. Våran Luz. Vårat ljus.

fina på ängen på änget

Inget mer

Varm choklad. Pinnbröd. Korv. Eld. Skidor. Fjällpulka. Hundar. Unge. Väder där handskarna för skidåkning byts ut mot de för cykling. Då finns det inget mer man kan begära. Då är alla solrynkor mer än välkomna.

skidhandskar våren kikar fram

jag

Dagens tips

Om du känner dig rastlös men trött och egentligen inte alls har lust att bära ved och vattenhinkar och tända en eld i bastun. Gör det ändå. Det finns inget som är mer avkopplande och renande än att sitta lutat mot bastuväggen och se elden dansa mot luckan och spegla sitt varma sken i fönstret. Och det är inte bara kroppen som blir ren. Själen också. Det är som att hela kroppen och sinnet blir tillfreds och rotad i nuet. Och då finns det helt enkelt inte plats för någon rastlöshet som kan komma smygande på våren om man nu skulle råka vara en sådan som råkar ut för det.

I mitt stilla sinne

Joy leker med sin pärlplatta och sina pärlor. Hon tycker om att lägga pärlplattor. Mycket. Ännu mer tycker hon om att låta sin lilla docka bada i pärlburken. ”Det är så roligt då det stänker, mamma.”  I början samlade jag upp alla pärlor och lade tillbaka i burken. Det har jag slutat med. Nu dammsuger jag. Det är som pojken med guldbyxorna. Det kan aldrig ta slut pärlor. Det är som en aldrig sinande källa till uppmaning att det är dags att städa. Så kände jag nu. Att det var hög tid att dammsuga. Men dammsugarröret är spårlöst försvunnen. Inte dammsugarhuvudet, det har lydigt stannat på sin plats. Jag har sökt överallt. Inget rör finns att finna. I mitt stilla sinne undrar jag hur det ens är möjligt?

städtid

God morgon

Jag sitter i morgonljuset och skriver. Jag har vaknat tidigt och det är något speciellt det där, att smyga ned för trappan tidigt, tidigt och sitta och skriva medan dagen vaknar. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det är som att allt är mer stilla om morgonen. Det kan ju i och för sig bero på att en treåring fortfarande sover. Allt blir mer stilla då om jag säger så. Men det är som att ljuden, luften och ljuset också vilar. Jag tycker om tidiga morgnar.

Ljus

På tal om att göra saker på ett annat sätt, då det blivit lite krokigt…

Barney skulle ha kommit hem igår… Jag har funderat mycket vad som var meningen med honom. Känslan i hela mig var så stark att det var våran hund. Men jag tänker, att ibland är meningen med saker och ting som händer en annan än den man först trodde. Kanske Barney var hunden som skulle öppna mina ögon och hjärta. Kanske var han en bro för en annan hund som behöver ett hem. Den tanken är fin tycker jag.

Jag har tänkt att jag ska ha min ögon och hjärta öppet. Och så såg jag henne. Den lilla flickan som behöver ett hem. Jag ska inte dra för höga växlar, jag har en tendens att göra det, och jag tror jag blev lite bränd efter besvikelsen  då allt blev upp och ned med Barney. Så jag är lite trevande, försiktigt optimistisk. Känner mig för lite varligare var jag kliver istället för att rusa fram. Men hjärtat. Hjärtat slår hårdare i bröstet och sprider värmen ned i magen. Våren kommer nu. För varje dag blir ljuset starkare. Och hon heter så. Luz. Ljus.

Jag tror att hon kan vara våran vårblomma. Detta lilla trassel av ljus.

Matvärd och brandman

Jag tittade på filmen jag gjorde på Joy då hon var drygt året gammal. När hon steker ägg. Ibland tror jag att jag glömmer att hon trots allt bara är tre år denna unge. Hon är som en aldrig sinande källa till förundran. Det är ett av privilegierna med att vara förälder tänker jag. Att man får förundras alltså. Idag ville hon ha ägg till frukost. Och det är som om hon aldrig gjort annat än stekt ägg. Vilket ju är lite en sanning i och för sig. Det enda jag assisterar med är att slå på och av spisen. Resten sköter hon. Ibland är det lite märkligt hur hon som har en inbygd förmåga att veta när maten är klar. När vi kokar makaroner frågar jag henne om de är klara och hon vet alltid, utan att provsmaka.  Hon bakar kladdkaka och steker kött, delar morötter och skalar lök. Hon ska ju bli matvärd då hon blir stor har hon förklarat. På deltid då tänker jag för hon ska vara polis, brandman och sjörövare också. Jag ska också bli brandman har jag tänkt. Om ett tag, om några år. Mina knän måste bara lära sig att inte skaka så okontrollerat då jag är uppe på tak. Det kommer bli några tak att lägga i sommar så jag har ju möjlighet att öva mig om man säger så.

nakenfis

Göra på ett annat sätt

Vi skulle göra leverbiff till middag häromdagen. Men skruven till vår kvarn – den man använder till att spänna fast hela härligheten – har på något oförklarligt vis blivit krokig. Och inte lite krokig utan så krokig att den inte alls vill fungera längre. Nu kanske det inte är så många som använder dessa gamla kvarnar längre, men de flesta har nog sett en sådan. Man spänner fast kvarnen mot en bordsskiva med en skruv, eller bult, från undersidan så att den sitter stumt. Maken kapade av den krokiga delen och tänkte byta ut den mot en annan bult, men så hade vi ingen med samma gänga och nu stod vi med en alldeles för kort stump för att kunna spänna någonting alls.
Jag blev lite matt. Det är inte jättekul då maten ska lagas och blodsockret är nere vid troskanten (som Joy säger) och den gamla kvarnen som aldrig kan gå sönder går sönder. Jag sade till Rune att han helt enkelt får hålla fast den så maler jag. Det tyckte Rune var en dålig idé.
Han gick ut i snickeriet och sade att han skulle göra en annan lösning. Det tyckte jag var en skitdålig idé. Jag kan ha fräst någonting om att göra allt så himla komplicerat. Men så kom han in efter några minuter med en träbit han sågat som satt så tajt på kvarnen att den stackars lilla skruvstumpen kunde nypa fast den, och sedan spände vi fast hela härligheten mot bordet med snickartvingar. Det visade sig att det inte alls var en skitdålig idé. Det var en rätt bra faktiskt.

Det är väl så med livet tänker jag. Att då det blir lite krokigt och blodsockret är lågt, då får man göra på ett lite annat sätt. Det löser sig, det gör det alltid.

lösningar