”Den man inte snackar skit om, är det ingenting med”

Wilhelm Moberg. Det var han som sade det.

Jag har haft det citatet på kontorsväggen uppe i Gällivare då jag arbetade med magasinet. Då jag har det arbetet som jag har, med ynnesten att få möta många, modiga människor som delar med sig av sitt liv så måste jag ibland bara stanna upp och reflektera. Det är många som får möta motstånd, hårda ord, fördömande blickar och prat bakom ryggen. Vi kan väl alla känna igenom oss i det? Jag kan det! Ibland funderar jag om det är jag som är vansinnig, då jag iakttar världen.

Jag brukar tänka på alla de krig som finns i världen, på terrorattacker och våldsdåd. På de gängkrig som finns i vårt eget land, på hämnd och vedergällning. Om människan inte skulle ha behovet av att hämnas, då skulle många av de konflikter som finns idag försvinna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt skulle bli frid och harmoni. Det finns krig som bekämpas på grund av en diktatur, där kampen gäller frihet. Men. Mycket av det svarta som rör sig i vår värld handlar om att ge tillbaka, att hämnas.

Och så tänker jag på mitt eget liv. Om jag önskar att personer som lever i krig – som vuxit upp med våld, övergrepp och och vidriga syner – ska förlåta, vända andra kinden till – hur kan jag göra det i mitt eget liv? Hur vill jag förhålla mig till mina medmänniskor?

Det är väldigt lätt då man möter – i ens egna ögon – orättvisa ord, då de fördömande blickarna riktas mot en själv och man hamnar i en situation man inte bett om. Då är det lätt att bli arg, upprörd, vilja skapa hårda ord tillbaka. Min stubin är en millimeter. Men på något vis håller jag på lära mig att låta den brinna lite långsammare. Vända andra kinden till.

Jag menar inte på något vis att man godtar det som är tokigt då man inte ger igen. Det är precis tvärtom!

Jag tänker att det handlar om personen som förmedlar de hårda orden och de fördömande blickarna snarare än den som får ta emot.

En av de sakerna som jag har svårast för, är då man snackar skit om andra. Att bli omtalad själv kan jag hantera bättre. Stubinen tänder, men slocknar rätt fort. Jag vet vem jag är. Och ibland kan även illasinnat skitsnack leda till utveckling. Men då det handlar om andra, då vrider det sig i magen. För ofta är intentionen inte att utveckla, med syfte att ge en person verktyg att växa och stå stark. Snarare att punktera, att sätta ljus på svaga punkter och trampa på den ömma tån.

Jag tänker att det också är mänskligt. Då man känner sig liten, vill man förminska andra. Det är en mekanism som kickar in utan att man är medveten om det. Jag tror att de allra flesta människor i grunden är goda. Att man innerst inne vill väl.

Det gäller bara att bli medveten. ”Bara”, säger jag. Det är inte så lätt att vända fokus inåt, på sig själv. Men tro mig, då man gör det. Då man möter alla rädslor och avigsidor hos sig själv – då finns det inget behov av att förminska andra. Och den friheten får dig att flyga.

Hur väljer du att se på din omvärld? Om någon har något som är svårt, hur väljer du att se på det?  Hur väljer du att möta det?

Hur väljer du att prata om det?

Sprider du mörker? Eller låter du ljuset flöda?

Till Linda, Mia, Maria och Janita – tack för att ni finns i mitt liv. Ni kloka, vackra, fantastiska kvinnor som tar andan ur mig med era tankar, reflektioner och ständiga kamp för att vi alla har rätten att finnas till. Ni gör mig till en bättre människa.

Att blomma

Jag lovade en bild då fröna jag och Joy på måfå planterade (läs: hällde ut och kastade jord på) växt till sig. Och växt har de! Det var en påse för 29 kronor med blandade sommarblommor. Och som de blommar!

De har blommat sedan i Juli, genom första frostnatten och nu är vi i slutet av September och de sprider ännu sin skönhet till gården. Helt otroligt vackra.

Den lilla stackars ölandstoken som fick flytta upp på kullen vaknade till liv och tävlar med blommorna vem som kan blända mest. Mot storstenarna planterade vi marktäckare, på ena sidan squash – enorma mängder har vi skördat – och på baksidan grävdes några potatisar ner där plats fanns. Förutom det faktum att Moa ser som sin livsuppgift att gräva potatisar och vakta dem mot eventuella gatuhundar som också vill ha en potatis så  har vi fått bra skörd i år.

 

 

 

 

kullehogen

_b8d9086 _b8d9087 blommor

Kontroll

Idag bakade jag och Joy kanelbullar och blåbärsbulla på morgonen. Medan vi väntade på att degen skulle jäsa gjorde vi lite kroppskontrollövningar. Joy gjorde som vanligt och förbluffade mig. Både med sin skicklighet och den något originella klädstilen. Jag övade mig lite mer under dagen. Jag vet dock inte om min egen klädstil med ullångkalsonger är så mycket bättre. Däremot är jag  stolt över min kroppskontroll. Den är i alla fall betydligt bättre än min kontroll på en gatuhund.

_b8d9022

 

_b8d9036

 

_b8d9074 _b8d9063 _b8d9058

Radioskugga

Så kan man kanske kalla det. Radioskugga, alltså. Så blev det ju förra gången jag jobbade med magasinet också. Då jag arbetar intensivt med text och foto, då blir jag liksom mätt på det. I vanliga fall är det en avkoppling för mig efter en dag med djur, barn och byggnationer, att sätta mig framför datorn och skriva på bloggen. Nu då det varit mycket med datorjobb så är det avkoppling att få lämna datorn och gå ut.

Men i fredags blev magasinet inlämnat till tryck!!! Och jag har haft några dagar med att fara ut med hästarna, låta hammaren arbeta, plocka svamp och springa med hundarna. Jag och Joy har hittat massor med Karljohansvamp som vi torkat ovanför vedspisen. Jag har dragit el till jordkällaren och satt upp hyllor. Vi har nämligen massor med potatis. Stora! Joy och Oskar är tydligen mästare på att sätta potatis. Så det blev lite bråttom att sätta iordning källaren.

Vi har plockat lingon också i helg, och idag bar jag burkarna med sylt till jordkällaren. Det är väl märkligt. Några burkar sylt i en gammal jordkällare och jag känner mig så rik! Undrar hur det blir då vi tagit upp all potatis och bär in den. Då gråter jag väl en skvätt.