På eftermiddagen gick jag och Joy på en promenad med hundarna. Kvällssolen skymtade ännu genom träden. Vi gick över ängen ( ”älgen, mamma, älgen!” ”Nej ängen, Joy, ängen”) mot skogen. En fantastisk stund med den härliga luft som bara hösten kan bjuda på. Med skällande hundar och springande barn var det kanske inte den mest harmoniska promenad man kunnat vara ute på, men en väldigt mysig en.
Idag sa Joys dagisfröken till mig att jag är som ett kinderägg – det bara ploppar fram roliga överraskningar. Jag tycker om Joys dagisfröknar.
…då kan det gå så här.
Jag lär mig sakta mer. Nu har jag så smått börjat utforska världen med de svartvita fotografierna. Det är så fantastiskt roligt. Och då man får en bra bild, då kan man tycka att den där amazonkvinnan faktiskt hade rätt :) Idag då jag och Joy var ute med hundarna på promenad tidigt på morgonen innan vi skulle till dagis så tittade Joy upp på mig från vagnen. Jag hade på mig min orangea helly hansen och håret stod (som vanligt) åt alla håll. Jag har känt mig lite dassig i håret på sista tiden. Jag låter det växa ut och befinner mig i det där stadiet då det varken är kort eller långt utan mest bara hopplöst. Men så tittade detta ljuvliga barn på mig och så säger hon, ”Mamma fin i håret”. Det gjorde hela min dag.
Idag har jag och Fröja kört hem ved från skogen. Vi har som kommit igång med vedkörningen på allvar nu känns det som. Det var ju inte en dag för tidigt med tanke på att min plan var att all ved skulle ha varit hemkörd innan april månad nått sitt slut. Jag är en tidsoptimist, kan vi sammanfatta det hela. Efter en lyckad tur i skogen fick Joy och Bosse följa med på tur på vägen. Ja, Bosse fick följa med i skogen också men som den sensibelt begåvade själ han är (sådan matte, sådan hund) så avstår han. Han tycker det är lite otäckt då jag kör fast i ett träd eller liknande scenarion som kan hända då man kör in en unghäst.
Vi tog en vända till systers gård för att se om de kommit hem (de hade de inte) och då Joy högljutt protesterade för hemfärd tog vi vägen mot byn. Joy satt framför mig i vagnen och Bosse låg vid våra fötter. Vi sjöng sånger och hade det väldigt mysigt. Så lyfte Fröja på svansen och släppte väder. Joy avbröt tvärt sin sång och utbrast ”Töja bajs, äckligt!” Jag log lite och förklarade att Fröja pruttade. Men Joy pekade ihärdigt mot Fröjas upplyfta svans (ja, hon kan släppa väder beundransvärt länge den hästen) och vidhöll ”Bajs!”. Då förklarade jag (eftersom vi satt på första parkett bakom Fröjas mer privata delar) att det inte är bajs utan en pilla, om än en något stor sådan. Den förklaringen nöjde sig barnet tydligen med för sedan återgick hon till att sjunga Pippi Långstrump och jag fortsatte att mysa.
Nog länge tills vi kom in i byn. Då ställde sig Joy på sina knän, tog ett stadigt tag i kanten på vagnen och så sjöng hon för full hals, ”Hästens pilla. Hääästens piillaaa. HÄÄÄSTENS PIIILLAAA.
… när man inte vill att en mamma ska borsta håret innan man ska till förskolan. Man drar en trosa över huvudet. Helt enkelt. Då slutar en mamma raskt sina misslyckade försök med hårborsten och tar ett misslyckat foto istället.
Ok. Nu har så valdagen kommit. Joy fick följa med till vallokalen. Jag har förklarat till henne att det är viktigt, det här med att rösta. Det är ju vårt land det handlar om att reparera. Och jag önskar, åh så jag önskar, att det det blir en bra renovering.
Den var i skolans matsal. Vallokalen, alltså. Jag kände ett litet vemod då jag slog upp de tunga dörrarna och klev in. ”Jaha” sade jag till Joy. ”Det är här du ska börja om några år”. Kanske är det en normal känsla hos en mamma, då barnet är två år, att känna ett visst vemod inför skolan. Men jag önskar, åh så jag önskar, att skolan ska bli en plattform för trygghet och inte för bävan.
Vi var där på morgonsidan, vi och pensionärerna. Jag gillar pensionärer. Det känns som att de har upplevt tider då allt var annorlunda – hårt på så många sätt men kanske lite lättare ändå på något vis. Jag har respekt för äldre människor. Det känns som att de upplevt så mycket jag inte har. Vilket de ju också gjort.
Utanför konsum satt en kvinna på asfalten med en pappersmugg framför sig och en önskan om hjälp till hennes barn. Jag hjälpte med känslan av en droppe i havet och jag önskade, åh vad jag önskade, att vi alla sträcker ut en hand tillsammans.
Linda visade en bild på sin lillasyster tillsammans med Gudrun Schyman, hashtaggad med ”ta plats”. Det var kloka två ord. ”Ta plats”. Vi ska lära Joy att ta plats. Och jag önskar, åh vad jag önskar, att Joy får växa upp i ett samhälle där allas lika värde vilar på en stark grund.
Det var en vacker dag idag, med solens varma strålar i höstens allt mer lysande färger. Jag har slagit panel på bastun, cyklat med hundarna och ridit med hästen. I allt och ständigt är naturen runt och med mig, om än så bara med en blick ute genom köksfönstret eller äpplen på köksbänken i väntan på att bli torkade. Och kanske är det så, att det är en egoistisk längtan från en mor men jag önskar, hjälp så jag önskar, att vi tar hand om denna planet för kommande generationer.
Så har vallokalerna stängt. Och jag har förklarat för Joy, varför det är så viktigt att rösta. Vi röstar för barnens skull, för de äldres, för de som behöver en utsträckt hand, för jämställdhetens och för miljöns skull. Vi röstar för Sverige.
Och det är dags att bygga upp detta land igen.
Om ni bakar med en tvååring. Sätt lite mer smör i skålen än det står i receptet. Det försvinner endel i processen om man säger så.
Hon heter Joy.
Första veckan på inskolning av dagis avklarad. Egentligen heter det ju förskola. Men det är svårt att lära gamla hundar att sitta märker jag. I alla fall, jag ska ge några tips om någon som läser detta ska skola in en tvååring på dagis.
Till tvååringen;
Om du tidigt på morgonen den första dagen du ska på dagis smitit in i kylskåpet och tagit en chokladkaka och din något känslopåverkade mamma låtit dig få en liten bit bara för att det är en viktig dag – var då glad för den biten. Och då din mamma nervöst ska ringa till dagis för att berätta om din hosta så ställ dig då inte halvmeter från telefonen och deklarera ”MER GODIS” just i det ögonblicket då de svarar i andra änden av luren. Lite skäms en mamma då, det gör hon.
Till mamman;
Då du och två pedagoger är ute med ett gäng barn på den fina gården och alla barnen lyckligt springer omkring och gungar och leker och ditt barn klättrar i klätterställningen. Om ditt barn ropar ”KISS” ta då barnet i handen och gå in på toaletten. Gör inte som hemma och låt barnet kissa på gräsmattan. Om man är på ett dagis är det bra om 20 barn kissar på en toalett och inte på gräsmattan. Och då den tanken slår dig och du säger till pedagogen att det kanske var dumt, och hon skrattar och säger att det är ingen fara så tycker du ändå att det var lite pinsamt, det tycker du.
På söndag kväll hade jag svårt att somna. Rune skulle jobba på sin annars lediga måndag och hade gått och lagt sig i tid. Jag vankade omkring bland svampar och hundar och kände mig lite nervös inför morgondagen då det stod dagis på schemat. Jag gick och lade mig lite för sent och klumpen i halsen ramlade ned i magen då jag ställde väckarklockan. Det kändes som slutet på en era. Den tiden då jag och Joy pysslar på hemma under dagarna skulle vara slut. Nu var det dags för väckarklockan-eran. Jag väckte Rune då jag krupit ner under täcket. ”Detta går inte Rune” viskade jag och han stirrade nyvaken och något förvirrad på mig. ”Hur ska jag kunna börja arbeta? Jag kommer inte få träffa Joy lika mycket” sade jag samtidigt som rösten steg i takt med förtvivlan. Och Rune strök över ryggen och försäkrade att allt kommer att gå bra och till sist somnade vi allihopa.
På morgonen kändes allt mycket bättre. Jag är en morgonmänniska. Egentligen. Innan Joy föddes steg jag ofta upp vid sextiden och det är som min stund på dagen. Men sedan jag blev mamma är jag glad för varje gång jag får sova ut (vilket ju i ärlighetens namn inte skett allt för ofta de senaste två åren) så den där ivern att stiga upp klockan sex har som försvunnit. Men igår då väckarklockan ringde och jag trött steg upp så var det fantastiskt. Det påminde mig om då jag läste på universitetet. Då steg jag upp fem för att ge höstar och höns mat och fara ut med hundarna. Det var på den tiden då alla golv var oisolerade så på vintern var det väldigt kallt på morgonen och jag skyndade alltid att elda i kaminen i köket. Så då jag steg upp på morgonen igår tände jag i vedspisen. Mest för att torka svampen men också för att det är väldigt mysigt att elda på morgonen. Sedan väckte jag Joy och så satt vi och åt frukost och förberedde oss för den stora dagen. Dock ringde jag till dagis för att säga att Joy haft en hosta som hon fortfarande hade spår av och då tyckte de att vi kunde vänta med inskolningen till idag. Det tyckte jag var en väldigt bra idé. Så då kvällen kom kändes det spännande med dagis. Förutom det faktum att min gamla bil som jag envist vägrat att använda en överskådlig tid, protesterade för försummelsen och vägrade att starta. Nu var det bara batteriet som var tomt så det var egentligen inget stort problem. Om inte klockan hade varit tolv på natten. Och att bilen så fint blivit parkerad med nosen mot skogen så den behövdes bogseras bakåt för att jag skulle kunna komma åt med startkablarna. Jag travade upp till Rune och väckte honom för andra kvällen i rad. Då blev jag inte så där jättepopulär. ”Det är väl ditt ansvar att se till att bilen går” väste han under täcket. Vi kan väl sammanfatta det hela med att det inte var det smartaste den mannen sagt och att han inte blev så superpopulär heller. Så kan man nog säga. Men bilen drogs fram, laddades och så tog jag ut den på en provtur halv ett på natten. Det gick bra. Om man bortser från att bromsarna kändes märkliga och att jag glömde att låta bilen stå på tomgång och sedan var den lika stendöd som från början då jag parkerat den. Då tittade jag och Rune på varandra och så gick vi och lade oss.
Rune fick skjuts med en kollega till jobbet och jag tog den bilen som faktiskt startar då man vrider på nyckeln. Jag tror att det kan vara ganska nära att fru Olsson kryper till korset och får inse att vi kan behöva en bil till. Det är ett ganska surt äpple att bita i.
Men dagen på dagis gick bra och jag tror att Joy kommer trivas som fisken i vattnet.
Vi tog cykeln idag och begav oss till skogen för att plocka svamp. Tydligen har våran gräsmatta bakom såghuset blivit en plantage för Karljohansvamp för där fanns det sju-åtta stycken. Och då tänkte jag och Joy, att så mycket svamp som vi har hittat då vi inte sökt så kanske vi borde fara ut med ändamålet att faktiskt plocka dessa svampar. Så då gjorde vi det. Joy deklarerade ivrigt ”karlapramp” (karljohansvamp) och ”mörtopp” (smörsopp) och ”usch-nää” (alla andra svampar). Det är mycket bra att ha en tvååring i cykelstol bakom ryggen då man cyklar till skogen för hon ser svampar med en hökblick. Och tänka sig, på en halvtimma hade vi hittat en väldig mängd av denna goda svamp. Så vi har eld i vedspisen och torknät riggat över och nu torkar det svamp så det står härliga till. Hälften är rensat och satt på torkning, resten tar vi i morgon. Efter att vi har varit på dagis. Det är ju en stor dag i morgon. Joy ska börja dagis. Det känns märkligt. Hon är ett barn som tycker väldigt mycket om andra barn. ”Tompis” säger hon till varenda unge. Men en mamma. En mamma har en liten klump i halsen såhär kvällen innan.
De kommer emellanåt – de varma höstdagarna. Då Joy vaknat från sin lunchvila fick hon en burk körsbär som mormor och gammelmormor plockat från trädet på gården och så slank hon ut. Då jag öppnade dörren för att damma en matta – en hund eller två hade legat där och torkat en regnig dag – så satt två kompisar på bänken och åt bär och filosoferade. De är ganska så kloka, barnen och djuren. En solig dag ska man inte alls damma mattor. Då ska man sitta på en bänk och äta körsbär.
Igår regnade det hela förmiddagen. REGNADE. Jag släppte ut hundarna på gården och sprang och flyttade hästarna och sedan ruvade jag och Joy inne några timmar och passade på att städa innan vi gav upp för otåliga hundar. Vi klädde på oss regnställen och så for vi på cykeltur med hundarna. Hon är ett mycket duktigt barn, Joy, som inte alls klagar på sin mamma som drar ut henne i ösregnet. Det är bara jag som klagar lite då hon envisades med ”inte tövlar mamma, springaskorna”. Jag tänkte att hon kommer ju att sitta i cykelstolen så joggingskorna fungerar. Dock borde jag av erfarenhet vetat att det går väldigt snabbt för ett barn att hitta en vattenpöl att hoppa i för att sedan högst upprörd förklara till sin mamma att hon ska ha sina stövlar. Så efter skobyte for vi på cykeltur och anlände hem med en blöt mamma, ett blött barn och två blöta och ytterst smutsiga hundar. Så gick det med de nystädade golven. Hundarna torkade – inte alls i hallen där de blivit anvisade – golven dammsögs igen och sedan var det dags att sätta upp lappar om att caféet skulle vara öppet på lördag (trodde jag). Det REGNADE fortfarande och hundarna var hyffsat rena så jag kröp till korset och tog vår gamla pick up för att sätta upp lappar. Det regnade så mycket att jag knappt såg ut. Det gick bra om man bortser detaljen att jag backade över Joys cykel.
Kanske är det inte alla dagar jag hänförs över spöregn.
Om ni har vaknat av hönsen och läst nyheterna istället för att sova på morgonen. Om du hulkar till då du tänker på allt som händer i världen. Om ögonen tåras då du tittar på ditt smutsiga, lyckliga barn som hoppar jämnfota på bordet och du tänker att det finns så mycket hon måste få veta då hon blir äldre. Om du klättrar upp på bastutaket för att slå underlagspapp men finner dig sittandes på taknocken och stirra ut över skogen, dränerad på kraft. Ta då en cykel, en hink, en bärplockare, en make, ett barn och två hundar och bege dig till skogen. Plocka blåbär, rensa blåbär och ät blåbär. Det är väl märkligt, men blåbär är väldigt bra för ångestfyllda mammor.
Om några minuter hoppar jag och Joy i bilen och kör till Umeå. Där ska vi hämta upp Linda för vidare resa mot Östersund. Vi ska på fjälltur. Min fina vän har packat ned en utifall-en-katastrof-kommer-hända-låda med sterila kompresser och plåster och allt vad man nu kan tänkas behöva då en katastrof händer. Det är bra att en Linda följer med då en mamma och en Joy ska till fjällen för en mamma hade aldrig kommit ihåg att packa med plåster. Vilket ju kan vara bra att ha då man ska ut på tur med en tvååring.
Vi hörs igen på måndag. Njut av de små och stora sakerna så länge. Det ska vi göra.
När en mamma inte vill att ett gäng hönor ska äta upp alla jordgubbar så tar hon ett gäng armeringsjärn, några hässjestolpar och hönsnät och så gör hon fina bågar med nät över jordgubbslandet. Nöjd med sig själv inspekterar hon resultatet och är i smyg också lite nöjd över att inte heller en Joy kommer åt att sno jordgubbarna. En Joy har en tendens att ivrigt deklarera ”jordgubbe färdig” så fort den har en liten gnutta rött på sig en mammas något matta protester till trots. Fast är man två år så är det väldigt spännande med jordgubbsland. Och om en mamma satt upp nät, då lyfter man helt enkelt upp det och så ålar man sig in under det. Då blir en mamma i smyg lite stolt över uppfinningsrikedomen och då låter hon en två-åring hämta alla de jordgubbar som önskas.
Lindas mamma har skickat kläder till Joy som de har haft kvar hemma. Helt ljuvliga hängselbyxor. Och så denna dress. Jobbardressen. Joy var mycket lycklig över den. Och en mamma också.
