Kategori: Att vara förälder

Det är fantastiskt. Fantastiskt hur snabbt tiden faktiskt går. Fantastiskt att det känns som igår Joy föddes, och samtidigt som om hon alltid varit hos oss. Idag fyller Joy två år. Jag frågade henne idag hur många år hon är. ”Åtta” svarade hon då. ”Två år” svarade jag och höll pedagogiskt upp två fingrar. ”Åtta, nio, scecks (läs: sex) bäää” svarade hon. Så idag fyller Joy tydligen åtta får.

Rune har gjort en gunga till henne. Jag har skrivit texten, och Rune fräste ut bokstäverna, ”Gungeligunge, älskade unge”. Först skrev jag fel, Gungeligune blev det. Vi hade ju kunnat skriva ”Gungeligune, älskade Rune” men det hade blivit lite tokigt så vi ändrade det. Vi har gjutit stolpfästet igår så vi måste vänta en dag till så cementen hinner brinna innan vi kan sätta upp hennes ställning för gungan.

Moster har gjort en alldeles ljuvlig käpphäst, och hon har haft fina vänner på besök som haft sina presenter inslagna i tid. Vi har bakat tillsammans och hon har gjort gruskakor på hallgolvet. Så det gör nog inget att man får vänta en dag eller två på att gunga. Livet är ganska så bra ändå då man fyller åtta får.

Nu är plattan klar. Vi har gjutit idag då Joy var vaken. Det gick bra. Små barn är väldigt duktiga på att bära sten. Maken har en begynnande förkylning och lade sig att sova en stund på eftermiddagen. Medan jag var upptagen i telefon tog Joy Moa i kopplet och gick ut på promenad. Det syntes var de hade varit, om vi säger så.

Jag kan väl inte påstå att det alltid är superorganiserat hemma hos min vän Janita och hennes fyra barn, det kan jag inte påstå. Men hennes yngsta har satt upp ett klistermärke på ytterdörren till detta kaosfyllda hem som svämmar över av kärlek. Och jag kan definitivt påstå, att de som bor i detta hus är bland de klokaste jag stött på.

Joy utökar ständigt sitt vokabulär. Igår kom det senaste tillskottet, ”Joy kälv” (läs: Joy själv). Det kom i kyrkan efter att hon dansat till orgelmusiken och sjungit med i första psalmen och ivrigt med fast stämma deklarerat mannen på bänken bakom oss som helt sonika ”PAPPAAAA”. Efter att jag hyssande förklarat att ”nej, inte pappa” och hon återgett ”PAPPAA NÄÄ” med sitt lilla finger stadigt pekandes på mannen satte hon sig tillslut  ned och grabbade tag i psalmboken. Och då jag lade min hand under den för att undvika den väntande höga dunsten i kyrkgolvet så kom det; ”Joy KÄLV”.

Och sedan kom det då jag på hemväg längst  E4:an med ett lättare stresspåslag hittat en parkeringsplats efter att Joy gråtande deklarerat med ökande intensitet att hon hade bajs i blöjan. Det hade hon inte. Däremot var hon väldigt nöjd över att få sällskap i baksätet. Efter det att jag förklarat för henne konsekvenserna av att ropa varg, medan hon högst ointresserat lyssnade och försökte sätta på mig dockans mössa, så förklarade hon för mig att hon ville ha saft. Och medan jag gav henne sirapsflaskan med min dyrbara hemmakokta saft så sköt hon bestämt bort mina händer, ”Joy kälv”.

Det är väldigt bra tycker jag att Joy vill själv. Det uppmuntrar jag henne till som oftast. Men jag blir bara lite matt då hon väldigt mycket vill kälv mitt i en kyrka under en begravning eller i bilen på väg hem på kvällen tillsammans med 5 hönor och klockan är över tio och hon inte alls vill sova. Lite matt blir en mamma då.

En mamma tycker det är en väldigt bra idé att en Joy kan måla med vatten. En Joy tycker att det är en betydligt bättre idé att måla med den riktiga färgen. Då kan en mamma bli lite matt. Men då tycker Joy, att skulle det nu komma färg på den rena skjortan så kan ju en mamma bara spola av den med trädgårdsslangen. Så då gjorde en mamma det och Joy fortsatte måla i kortärmat. Det är för övrigt mycket effektivt att torka av målarfärgen på händerna på en sådan tröja. Det fastnar jättebra. En mamma var mycket nöjd med tiokronors-fyndet från Röda korset. En galonmössa är väldigt bra att ett barn vill ha fast det inte alls regnar. Det går lätt att torka av färg från den.

…var ungen får allt ifrån.

Jag sov hos syster och Mats i natt. Med en Oskar vid min sida. Det skulle komma en bebis – i rasande fart visade det sig – och då får en moster sova bredvid en Oskar. Jag vaknade några gånger av en liten barnhand som stilla fingrade på min mun. Han har alltid velat göra så, har syster berättat, att fingra i ens mun då han ligger så sött och sover. Jag flyttade lite på mig, det var väldigt rart av Oskar att göra så. Och väldigt kittligt. Oskar flyttade efter.

… då ett barn ätit fil till kvällsfika.

Då jag var gravid blev vi informerade av barnmorskan om dessa gravidgrupper som anordnas. Samlingar för ett gäng gravida kvinnor och deras eventuella respektive och så får man all nödvändig information som kan tänkas behövas inför det kommande barnet. Amning och gud vet allt som tas upp. Jag vet ju egentligen inte så mycket om vad som samtalas på dessa träffar. Vi var på en sådan.

Jag hade sett fram emot dem. Jag tyckte det skulle bli spännande att träffa andra gravida par och ta del av tankar inför det kommande föräldrarskapet. Så for vi dit, min make och jag. Och jag trodde jag skulle krevera. Det var faktiskt som en parodi. Nu kan det ju hända, att alla andra i vår grupp tyckte att det var vi som var en parodi. Det är nog ingen omöjlighet. Men de satt där ett gäng blivande föräldrar och diskuterade på djupaste allvar alla de saker, utrustning och prylar som behövdes införskaffas. Och det var inte en-barnvagn-kan-ju-vara-en-bra-sak, utan nu-diskuterar-vi-detta-med-barnvagn-på-molekylnivå-och-det-ska-minsann-vara-en-dyr-vagn. Inte en gång nämndes det kommande barnet, vilka värderingar man ville ge barnet, vilken föräldraroll som önskades eller hur man förhåller sig om barnet som kommer skulle ha speciella behov. Då diskussionen gick in på rosa eller blå nappar – hur gör man om man har med en rosa napp till BB och så kommer det en pojke? – bestämde jag mig för att inte gå på en enda träff till.

Vad är det med allt detta rosa? Är vi så frånkopplade tanken om att låta barnen vara sina egna, oavsett kön, att vi inte ser hur vi redan innan barnet är född sätter in dem i fack? Nu kanske en del tänker, att vad är det för fel på rosa? Och flickorna vill ju ha rosa själva.

Nej. Det vill de inte. De har blivit skolade av samhället att flickor har rosa. På samma sätt som alla barn – oavsett kön – blir skolade i könsroller. Det är ju vansinne. Det är inget fel på färgen rosa. Det är en färg. Men det den symboliserar är fel.

Jag var inhoppande fotbollstränare härom kvällen för ett gäng 7-8 åriga tjejer. Jag fick en chock då jag gick in i omklädningsrummet. Det var, bokstavligt talat, rosa maffian. Vad är det som gör, att alla dessa barn ska vara likadana? Vad är det som gör, att kläderna är så viktiga? En sjuåring kom fram till mig, drog demostrativt i sina tajta tajts och tajta (rosa) tröja och sa stolt – ”Detta är tajtkläder.”

Jaha, rosa tajtkläder. Det är tydligen det som gäller.

Nej. Behandla pojkar som du skulle behandla flickor, och behandla flickor som du skulle behandla pojkar. Behandla kvinnor som du behandlar män. Och behandla män som du behandlar kvinnor. Svårare än så är det inte. Men det verkar ju som att det ska vara så fruktansvärt komplicerat.

Så kan en semelfika se ut efter att en knapp meterhög person tyckt, att det minsann är viktigt att en hund också får äta semla.

Men jag kan ju inte riktigt påstå att det ser ut som att jag gör det…