Ok. Han är något av en mat-tjuv, den där Bosse. Idag har jag varit till veterinären med honom. Han har haltat lätt på frambenen två gånger i sommar och jag ville undersöka vad det kan vara. Ingenting hittades på röntgen i alla fall. Dock blev jag tipsad om ett foder som ska ge ökad mättnadskänsla. Vi får prova med det. Så kanske pajformar och chipspåsar får vara ifred. Vi har bakat en kladdkaka efter att vi kom hem från havet ikväll. Kanske ska vi lämna den på bordet som test?
Vi bakade en rabarberkaka igår tills Rune skulle komma hem från skyttetävling. Joy tyckte inte att den var så god. Det tyckte jag. Och Bosse. Han hade lite otur bara då han skulle smaka en bit uppe på köksbänken. Men till hans försvar ska sägas att han hade väldigt dåligt samvete efteråt, det hade han. 
Idag har jag och Joy hjälpt Linda att hämta en stor gran att ha ute och en liten gran att ha i hennes kuvös (som hon kallar sin inglasning). Joy tog lilla granen i sin vagn. Tydligen var den mycket trött och behövde sova.
Sedan har sju av fjorton kycklingar flyttat till Lindas hönshus. Om ni någon gång ska skilja på dryga två dussin väldigt portabla kycklingar, se då till att dörren till hönshuset är stängd. Det är inte så lätt att samla ihop dem då hela bunten smiter ut lätt skärrade av att deras husbonde helt plötsligt fått för sig att de ska ned i en pappkartong. Sedan underlättar det om personen (läs, Linda) som ska hålla pappkartongen stängd mellan varje kyckling som släpps ned inte är rädd för fjäderklädda djur. Om nu så är fallet så får den personen helt enkelt blunda då nyfikna höns flockas för att se vad allt spektakel handlar om. En husbonde har fullt upp med att valla kycklingar. En tvååring kan med fördel lämnas som moraliskt stöd med den rädda vuxna personen.
Idag var det så dags för första dagen att lämna Joy ensam på dagis. ”Inte åka hem” sade barnet då mamman lite orolig kom en kvart tidigare än överenskommen tid. Så då måste man ju säga att det har gått bra.
Då vi kom hem sken solen, termometern visade på 18 plusgrader och det var bara så ljuvligt. Två hundar hälsade oss välkomna med glada skall och två hästar med irriterade gnägg för tydligen hade deras vatten tagit slut under de timmar jag varit borta. Sedan kom ett gäng höns springande i vanlig ordning och några katter och så var välkomskommittén fulltalig.
Trodde jag.
Under lång tid tänkte jag att en höna på något mystiskt vis försvunnit. Men så dök hon upp en dag vid maten för att så försvinna igen. Jag satt flera gånger och vaktade för att se var hon tog vägen men en höna är väldigt listig. Vid första anblicken ser det ut som att hon strosar omkring helt planlöst men så fort man tittar bort passar hon på att smita till sitt gömställe. Och jag har sökt – bokstavligt talat – med ljus och lykta. Men så en dag såg jag hur hon kröp in under humlen mot grunden av bagarstugan och då jag försiktigt kikade dit låg där 14 ägg. I två veckor hade hon samlat ägg dit! Och jag blev ledsen ty tuppen har gått vidare till de sälla jaktmarkerna efter upprepade anfall mot Joy så där skulle det inte komma några kycklingar.
Trodde jag.
Men då vi kommit hem idag och diverse välkomsfraser utdelats spatserade inte en, inte heller två – utan 14 kycklingar omkring på gården. Små, nykläckta, ruffsiga, i alla de möjliga färger och alldeles ljuvliga. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra till vintern. Det blir väl att bygga ett större hönshus. Nu har vi ju helt plötsligt ett helt gäng fler fjäderfän än vad planen var.
Och ett byggprojekt mer eller mindre kan väl inte göra så stor skillnad. Och sinar matkassan så kan vi ju alltid äta ägg.
Jag tycker om mina höns, det är inte det. Jag är väldigt tacksam för alla de ägg de ger oss, det är jag. Men ibland. Ibland blir jag lite trött på dem. Som då de hoppar upp i vår fina gamla skottkärra där de vackra små, vita blommorna breder ut sig som en matta. Tydligen tror hönsen att jag ställt fram den skottkärran för att de ska kunna sprätta upp alla blommor.
Det är mysigt att vakna och kliva ut på trappan i morgonsolen och mötas av en stilla gnäggning. Det är mysigt att barfota gå till hagen och hälsa på hästarna och känna deras varma andedräkt blåsa i ansiktet.
Det är härligt att komma hem. Hem till make och gården och alla djuren. Det är fortsatt väldigt varmt. Fina make har spolat av hästarna medan jag varit borta, och jag gick till hagen med slangen då vi kommit hem. Det är skönt med svalka då solen gassar från blå himmel.
Jag var och sprang då jag var i stugan. Ett litet tips.
Om ni ska ut och springa då det är 27 grader varmt i skuggan. Gör det på kvällen och håll dig till planen att springa på blöta myrar. Be inte om att bli avsläppt från bilen då ni varit och badat och spring inte hem de sista sex kilometrarna efter en grusväg mitt på dagen då solen står som högst. Det blir väldigt varmt då, det blir det. Och fast man sprungit mycket i sina barfotaskor så får man skavsår direkt i värmen.
Men om du har en sjö som du lärt dig att simma i väntandes då du kommer fram.
Hoppa då i den.
Då är de sex kilometrarna och skavsår värt alltihop.
När man på kvällen har varit och sprungit backintervaller i slalombacken så att det tjuter i lungorna med tre av sina finaste vänner. Då man sedan hoppat i bilen och kört till havet och tagit ett nakendopp i det överraskande varma havet. Då man trött kommer hem i skymningen och benen känns som att de helst av allt bara vill lägga sig ned. Då har man egentligen inte väldigt mycket lust till att rensa 9 kg fisk. Men man gör det, för fisken är färsk och ska rökas till frukost. Och då morgonen kommer och fisken är klar, då var det värt att rensa den fast klockan varit kring midnatt. Och så var det ju katten. En katt blir väldigt glad.
Det piper i sadelkammaren. Det är nämligen dit vår höna fått flytta med sina sju ägg. Nu är det fem ägg och två kycklingar. Och från de övriga äggen så piper och skrapar det och de små liven kämpar tappert med att ta sig ut genom skalen. Jag och Joy kikar in dit emellanåt och undrar över hur många kycklingar det ska bli. ”Loy klappa” säger en Joy och sträcker fram en smutsig hand. ”Neej” säger en mamma, men sträcker också hon ut en smutsig hand och så klapper de två försiktigt en alldeles ny liten kyckling.
Det har regnat i flera dagar. Det har varit trist. Fast regnet i sig behövs. Det är viktigt för blåbär och kantareller att det kommer regn också i början av sommaren. Men problemet är då det är detta pissande, strilande regn som liksom mer blåser fram än regnar ner. Sådant där regn som man inte ser då man tittar ut genom fönstret och funderar om man ska ut med hundarna. Sådant där regn som blåser in under kragen då man beslutat sig för att gå ut. Sådant regn är jag inte särskilt överförtjust i.
Men idag. Idag har solen strålat. Vi lagade mat ute. Joy är duktig på att övervaka matlagningen. Rune var duktig på att övervaka den färdiga maten. Det är väldigt mysigt att äta middag ute på ett påslakan på gräsmattan, det är det. Dock får man vara beredd på att ett gäng hönor tycker precis detsamma, om man nu råkar ha ett gäng sådana på sin gräsmatta.
Jag vet inte om en katt få en amningspsykos. Men de tre goda tingen har fått flytta ned i hallen för någon vecka sedan. Och Pus (kattmamman) har hela tiden tagit hundarna med ro. Tills en kväll då Lillebror, den andra katten, kom in och Moa – med en finnspets intensitet – passade på att försöka skrämma honom med ett elegant hopp ned från soffan och en tvärnit rakt framför honom. Då kickade den misstänka psykosen in. Pus flög ut från katternas vrå som jag byggt – om man kan kalla en på sidan liggandes dörr som skärmvägg för bygge – och landade med klorna fullt utfällda på Bosses rygg. Tilläggas ska att Bosse låg alldeles oskyldig och sov och hade ingenting som helst med Moas hopp och tvärnit att göra. Bosse som är en väldigt känslig själ blev förstående nog högst uppskrämd och arg och försökte skaka av sig den psykotiska katten. Då såg Moa sin chans att kasta sig in i kaoset och flög mot katten. Vilket resulterade i en tjutandes finnspets med en katt fastnaglad över ansiktet. Det var något kaotiskt så att säga. Samtliga deltagare och ögon klarade sig dock oskadda. Moa väljer att inte göra fler spontana tvärnitar ner från soffan (som är hennes tron). Pus spatserar med lojt provocerande steg över ryggstödet på soffan och Moa låtsas kategoriskt som om hon överhuvudtaget inte ser henne där hon ligger. Men hon blänger. Hon är förargad på katten. Hon har fått en nagel i ögat, skulle man kunna säga.
En mamma och en Joy åkte norrut på måndag. På onsdag åkte en mamma och en Joy söderut igen. Och fem hönor.
