Linda är utomlands. Jag grät en skvätt då hon kom för att säga hej då. En vecka kändes som en evighet. ”Du är lite labil nu, Anna” konstaterade Linda då jag kastade mig om hennes hals. Vilket jag nog var. Sensibel begåvning är inte alltid en gåva de första dagarna av mensen. Men jag är lite mer stabil nu. Det tackar vi för. Jag cyklar till hennes höns varje morgon och så tar Joy in äggen (läs: tar in ett ägg och tappar det andra på marken). Och det är en väldigt tur att ha en make som min, för då klockan närmar sig midnatt så kommer man på att man glömt att stänga till hönshuset. Och då erbjuder maken sig att fara och göra den sysslan. Lite oförskämt bra kan jag ha det ibland.
Kanske är det så
Det kan ju vara så att jag är en slarver, det kan det. Jag packade ju trots allt med en bivack. Men jag kan nog tycka att min fina vän är lite väl organiserad ibland, det tycker jag nog.
Livet dansar i takt med mina drömmar
Då jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag åt LKAB. Jag klippte gräs. Jag älskade det. Eftersom jag var arton så fick jag köra åkgräsklipparen, men det ville jag inte. Jag trivdes att traska med handgräsklipparen timme efter timme. Solen lyste, benen blev bruna och jag lade ner stort engagemang i dessa grönytor. Men sommaren gick och byttes ut mot höst. Och jag stod där utan arbete. Så jag startade ett café.
Tjofs, bara sådär.
Jag lade ner massor med iver och engagemang, arbete och tid. Men inte alls särskilt mycket tvivel och tvekande, rädslor eller funderingar. Jag tänkte att det skulle vara mysigt med ett café, jag behövde ett arbete och tanken att det kanske inte skulle gå så bra slog mig aldrig. Och gjorde det den viftade jag undan den och gjorde som jag alltid gjort och kastade mig med liv och lust ut i det okända.
Det är det vackra med barn och unga – de har en tilltro till att drömmar är till för att släppas fria. Och vi vuxna, vi ska vara lejon som ska försvara denna tilltro. Den drömmen som jag levde ut finansierade en ännu större dröm. Jag hoppade på ett plan till Australien och reste runt ensam och mötte senare upp Linda och så sov jag och mina fina vän under stjärnorna på andra sidan jorden på en gammal träbåt guppandes över Stora Barriärrevet.
Och så nu, då jag passerat 31 år, föddes tanken igen om ett café. Och jag märkte, att rädslor och tvivel fått ett grepp om mig. Det var inte bara tjofs. Nu var det inte speciellt många veckor som gick från att idén fick ett fast grepp i mig tills dess att jag faktiskt kastade mig ut i detta virrvarr av det nya, men det fanns en hel del funderingar med på resan.
Och då påminde jag mig om mig själv, då jag stod där 18 år och med en dundrande mental medvind. Och jag tänkte, att jag vill aldrig glömma att mina drömmar är till för att släppas fria.
En av mina första gäster på Sotiga Fingrar beställde en kopp te till sin smörgås. Jag är själv ingen speciellt ivrig tedrickare men det finns ett alldeles ljuvligt te som smakar som pepparkakor och till varje tepåse kommer en liten lapp med ett ordspråk. Jag älskar dessa visdomsord. ”Life expands in relation to ones courage” sade denna tepåse. Och jag tänkte, att det är fasligt så kloka dessa tepåsar är.
De orden fastnade i mig, och jag gjorde en egen variant på dem.
Livet dansar i takt med mitt mod.
Det är det som det handlar om.
Mod.
Drömmarna finns där. Vi kan försöka att gömma bort dem, men de ligger där och väntar. Och har man modet så sviker de inte.
Jag var som alltid barfota igår då caféet var öppet. Och jag brukar stolt tänka, att mina fötter är härdade. Jag kan gå längst med grusvägen utan att oroa mig för stenarna. Men nu värker de. För första gången i mitt liv, så har jag ett sår under min häl. Det yttersta lagret hud har nötts bort på en fläck då jag travat runt hela dagen. Men vad gör det, då kvällen var ljuvlig, och gästerna låg utsträckta på trasmattor och stora kuddar under körsbärsträdet, fullt med barn plaskade i barnpoolen och panna på panna kaffe kokades på elden.
För det är nog så, att fötterna kan värka. Men livet, det dansar i takt med mitt mod.
Det gäller bara att säga välkommen till drömmarna.
En liten dunboll
Då jag kom in i ladugården idag på eftermiddagen låg en liten svalunge på golvet. Höst uppe på nockstocken har ett svalpar byggt sitt bo. Och från denna höga höjd hade detta lilla liv fallit ned.
På något mirakulöst sätt också överlevt.
Kanske blir inte fallet så hårt, då man bara är en liten, liten dunboll.
Dunbollen öppnade ivrigt sin mun då jag kom nära, och skrek efter mat. Stark och pigg mötte den min förskräckta blick. Maken kom med en stege och så återfördes det lilla livet in i boet. Jag satte mig längst in i ladugården för att inte störa, men övervaka, hur mötet skulle gå med föräldrarna.
Det gick inte bra.
Den lilla bollen motades ut ut boet och jag reste mig upp. Jag stod där nere på trägolvet och spanade oroligt upp mot nocken, där ungen satt och balanserade utanför boet.
Och så gick jag ut, med en växande klump i magen.
Då jag kom tillbaka efter en liten stund låg så åter ungen på golvet. Än en gång överlevandes det höga fallet.
Kanske hade jag kunnat rädda den lilla ungen. Kanske hade jag kunnat hitta mat i lagom mängd och fått den att växa sig stark. Men det fanns nog en orsak till att föräldrarna motade den ur boet. Naturen har sin gång. Och även om jag vet det. Och även om jag förstår, så känns det bara så tokigt.
Maken fick hämta ungen och ta bort den, så att den inte skulle behöva svälta ihjäl.
Ibland blir fallet här i världen hårt, även om man bara är en liten dunboll.
Att bygga på livskvaliteten
Vi jobbar på här på gården. Ibland kan jag bli stressad, då vi har hundra projekt och massor att göra och det känns som att allt borde gå snabbare på något vis. Vi blandar betong om kvällarna då Joy har somnat, hundarna har rastats och hästarna motionerats och så gjuter vi bit för bit av plattan för bastubygget. Det går bra, vi har roligt. Men så kommer den – tanken att vi borde varit klara med plattan nu. Tänk så fort det hade gått om vi tagit en tombolabil hit och tjofs så hade all cement vackert och fint legat där den skulle. Men så hämtar jag in mig själv. Det är många tusenlappar som skulle ut för att få den bilen hit. Och många tusenlappar betyder många timmar borta på jobb. Då står vi hellre hemma på gården om kvällen, då vår dotter sover på övervåningen och hästarna betar på andra sidan staketet och knotten biter och skottar sand och betong själv. Vara vår egen chef. Och så tänker jag, då svetten rinner – att idag behöver jag inte träna. Och det är väl märkligt, hur en halvfärdig platta av cement kan ge en sådan känsla av tillfredsställelse. Det är något med det där att svettas och arbeta fram någonting konkret, något som liksom fysiskt står där som ett bevis på den ansträngning man gjort. Jag känner mig väldigt nöjd. Och då kroppen är trött då jag lägger mig på kvällen så somnar jag nästan innan huvudet har landat på kudden. Och vad är det där med att stressa egentligen? Hela vitsen med att bygga på en bastu är för att bygga på vår livskvalitet. Och stressar man, ja då har liksom poängen ramlat ner i cementen någonstans på vägen och fastnat.
En amazonkvinna och en snygging
Vi har handlat cement idag. Jag tog på mig mina bruna byxor jag hittat på röda korset för 10 kr och ett vitt bomullslinne över sporttoppen innan vi styrde mot Byggmax. Någonstans i allt det – med kemikalier – blekta håret som spretar åt alla håll fanns mina pilotbrillor intrasslade. På fötterna hade jag mina älskade skinnstövlar (”typ” sådana som jag tänker att indianerna hade) som är så väl använda att en söm börjat ge upp. Jag kisade mot Rune då vi lastat cement. Han skulle förbi jobbet en sväng och svarva någonting till tävlingsgeväret och jag och Joy skulle strosa på stan. ”Är de fina dessa byxor?” frågade jag. ”Ja” svarade maken ”att ha hemma och så, kanske nu inte gå på stan, men…” Jag himlade med ögonen och blängde på honom.
Vi gick på stan, jag och Joy. Köpte en varmkorv med bröd. Joy var mycket systerlig och delade lika. Hon fick hela korven och jag fick hela brödet. Sedan gick vi och sökte armband men hittade inget vi ville ha. Kikade på handfärgade kläder av linne och drömde lite. Vi strosade vidare mot ett mysigt café jag visste om, och jag kände mig lite sunkig med mina indianskor och enkla linne och bruna byxor från Röda korset. Då man går på stan är det väldigt många som ser väldigt, tja, hippa ut.
Jag passerade bokhandeln på väg till cafét och tvekade lite. Jag har länge velat ha ett lite finare anteckningsblock än det jag köpt på konsum. Jag har så mycket i huvudet som hoppar upp och det är väldigt mysigt att ligga i sängen på kvällen och skissa på idéer och skriva dikter. Men jag har inte kommit mig för att köpa ett fint block. Jag gjorde det inte då heller. Konsum duger, tänkte jag.
Så vi gick till cafét.
Och där i kön stod hon. Amazonkvinnan. Hon hade ett stort nystan av hår uppe på huvudet som reste sig likt en turban och på båda sidorna över öronen var håret kortsnaggat. Hon bar en bikin under en tubtop och hade en sjal som fick mig att tänka på Afrika. Hon var lång och kraftig, utan att på något vis vara överviktig och även om jag inte brukar titta på andra kvinnors bröst så hade hon ett par så anseende att de var svåra att, tja, missa så att säga.
Amazonkvinnan pratade lite med Joy, och Joy svarade med att förtjust göra grimarser åt sig själv i en spegel på väggen. Då hon sedan skulle betala vände hon sig mot mig.
”Jag vill inte verka påflugen, eller tokragga på dig eller så. Men jag måste bara få säga att jag tycker att du är så jävla snygg.” Så säger hon, till mig. Jag har aldrig varit med om att en kvinna sagt så till mig. Eller att någon sagt så till mig. Definitivt inte helt nykter och i en kö på ett café. Jag var naturligtvis lika cool som alltid och såg nervös ut och frågade om det var Joy hon menade. Det var det inte. Tvärtom sade hon, att det borde jag få höra ofta, och att det inte alls gör något då jag rodnar som ett stoppljus för det klär mig tydligen lika bra det.
Så nu vet vi det.
Så efter att Joy och hennes jävligt snygga mamma fikat klart gick vi upp till kommunhuset och hörde oss för vad som gäller för att ha sommarcafé på gården. Jag har funderat på det ett tag, men nu tog jag tag i det. Det skulle vara fantastiskt mysigt att ha kvällscafé hemma. Em dröm att släppa fri.
Sedan gick vi raka vägen till bokhandeln.
Den första anteckningsboken jag såg var en med gyllende pärm. Det var en kvinna med hår av guld och färgade fåglar runt hennes huvudet och den var så fin.
Den kostade nästan 200 kr.
Helt vansinne för ett anteckningsblock.
Jag köpte det.
Det är faktiskt inte varje dag som man möter en amazonkvinna och får sin livs komplimang.
Och hör nu kära läsare, nästa gång ni ser en person, och tänker ”oj vilken fin människa”. Säg det! Kanske den personen släpper en dröm fri den dagen, och köper sig någonting väldigt onödigt och lite vansinnigt dyrt men väldigt efterlängtat.
Så var det ju detta med bilar
Igår skulle vi ta bilen och hämta glasrutor till kommande byggprojekt. Det finns ju några sådana – kommande byggprojekt alltså. Växthuset inspirerar och vi har kvar gamla fönster. Så vi ska bygga en inglasning på gaveln på huset. Och så hittade jag härdade glasrutor på blocket i samma bredd som fönstren som vi ska ha i taket på denna inglasning. Väldigt tur och väldigt roligt. Så skulle vi alltså ta bilen och hämta dessa. Då hade vi varken speciellt mycket tur eller roligt heller. Vi har diesel hemma i ett fat – ni vet,en sådan där stor metalltunna. Och medan Rune tankade så tyckte bilen, att nu fick det vara nog och slutade gå. Tydligen så kan det regna in i vad som verkar vara en helt tät tunna. Och en bil tycker inte om att ha vatten i dieseltanken. Så idag har Rune sugit tom en nästan full tank och rensat bränslefiltrat. Då startade bilen i alla fall. Så då tog jag, Linda och Joy den för att fara till havet för att hämta sten. Vi kom 50 meter. Då jag skulle växla till tvåan gav bilen liksom upp. Jag lyckades vända efter ytterligare 100 meter och sedan körde jag hem med gasen i botten. Vi kom upp i 12 km/h. ”Nu är vi ute och finåker” sade Linda då vi i sakta mak passerade grannen. Men så lätt ville jag inte ge upp. Jag blängde lite på bilen och så sade jag till Linda, att vi skulle ta vår gamla röda pick-up istället. Rune tyckte att vi skulle kolla bränslenivån först. Så jag tog en pinne och stack ned i bränsletanken – tillsammans med en hel del annat så fungerar inte bränslemätaren – och drog upp den. Skeptiskt stirrade vi på den, maken, jag, Linda och Joy. Den var snustorr. Som Lindas oljesticka på hennes bil är ibland. Jag provade igen med samma resultat. Då provade Rune men tydligen så blir det inte mer bränsle i tanken för att man sticker en pinne ner i den för den var och förblev snustorr. Då kastade jag en blick på min gamla, vita audi som stod i skogbrynet. Avställd och obesiktad har jag inte kört den på över ett år. Vi provade att sälja den för en tusenlapp men det var ingen som ville ha den. Det sammanfattar ganska bra skicket på den bilen. Men egentligen är det en bra bil. Jag tycker alla bilar som går är en bra bil. Så Rune hämtade den. ”Pappa springer” konstaterade Joy. Då han startade den sade hon ”Mammas bil, den bättre”. Hon är ett mycket klokt barn. ”Jaa” sade jag ”mammas bil mycket bättre” och log triumferande. Men nu råkar bränslemätaren vara trasig på denna bilen också, och pinnen var och förblev snustorr så det blev ingen tur till havet. Men vi enades om, att det vore klokt att ha lite bensin i den bilen utifall vi skulle behöva en bil tills dess att Rune fått tag i de delar han behöver för att få bilen att gå lite snabbare än 12 km /h. Så vi sneglade på Lindas bil, min vän och jag. Och så lastade vi bränsledunken i bagaget och körde till Bureå. Egentligen är det en bra bil Linda har. Det går att köra förvånadsvärt lång med den utan olja. Det är nämligen fel på den också. Rune har beställd delar och ska fixa den. Planen var att göra det i helgen som kommer. Vi får hoppas att den håller ut så länge.
Jag passade på att köpa en slang till cykeldäcket då vi var i Bureå. Det är nämligen punka på cykeln. Jag tänker att om inte någon av bilarna går så kan jag cykla till Bureå. Men Rune kom in nyss och sade att vi behöver ett nytt däck till cykeln. Det var nött igenom. Ibland är det inte jättekul att bo tre mil från stan och envist hävda att man bara behöver en bil. Det är det inte. Så, min fina vän Lina. Jag kommer – gåendes – i morgon och lånar din bil. Hur var det med topplockspackningen – hade ni bytt den? :)
Vi tog en sväng inom Konsum också innan vi tankade och köpte cykelslang. Vi kände oss lite matta, Linda och jag. Ivrigt skyndade Linda sig till bullavdelningen. ”Tänk om det skulle finnas fikabröd på kort datum” utbrast Linda förväntansfullt. ”Då skulle vi kunna köpa det.” Man får nämligen köpa färdigfika på en måndag om det råkar vara på kort datum. Men vi såg inga röda lappar så långt ögat nådde. Vi blev lite besvikna. Men så vandrade Linda runt hörnet och hittade kyldisken. Och där väntade de på oss – chokladbollarna och dammsugarna. ”Mycket lyxigt” sade Linda då vi satt runt köksbordet. ”De är som hembakade”. Och Rune stämde ivrigt in med att de var de godaste dammsugare han ätit. Och det är kanske så, att vi nog inte hade blivit så glada över dessa bakverk på kort datum om inte alla bilar samtidigt valt att gå i strejk. Det ska vara lite eländigt ibland. Då uppskattar man verkligen en extra chokladboll i livet då och då.
Rabarberpaj och mångfald
Jag är inte sådär överförtjust i tårta. Det är jag inte. Men jag tycker väldigt mycket om citron- och limepaj. Så då bakade Linda en sådan till mig på min födelsedag. Och jag och Joy bakade en rabarbersmulpaj med kokos i. Det är för övrigt väldigt gott med kokos i smulpaj. Vi samlades runt köksbordet jag och mina vänner. Norge, Sverige, Iran och Finland var representerade. En födelsedag med mångfald.
Men dagen inleddes med – efter den långa sovmorgonen – en tur till Bureå. Igår var nämligen som ni vet dagen för att rösta i EU-valet. Linda som har begåvats med en mer strukturerad ådra än mig hade redan förtidsröstat. Det hade inte jag som i alla fall kan stava till strukturerad men inte har något mer med det ordet att göra än så. Men rösta är viktigt. Tycka vad man tycka vill om EU, men nu är vi medlemmar i denna union och där bestäms mer än man tror. Och den rör sig nu i hela Europa, vågen som sveper över land efter land – den högerextremistiska andan växer sig starkare på flera håll. Även i Sverige. Och vi får inte blunda. Och vi får inte backa. Det är skrämmande vilka paralleller som kan dras till hur det såg ut innan andra världskriget. Det är lätt, då den ekonomiska tillväxten vacklar och arbetslösheten är stor att syndabockar ska utses. Och hand i hand med missnöje vandrar en växande främlingsfientlighet. Man skulle kunna tro att i svåra tiden skulle vi bli mer solidariska. Man skulle kunna hoppas, att vi än mer skulle värna om våra medmänniskor. Men det gör vi inte. Och vi har alla makten att säga hur vi vill att våran värld ska se ut. Vi har alla kraften att göra vår röst hörd. Nu i höst blir det val i Sverige. Så nu mobiliserar vi. Våra barn ska växa upp med rabarberpaj och mångfald.
En stund att njuta
Om du gått på promenad med hundar, barn och en häst till havet och ett barn har lekt i sanden och en häst betat i strandkanten. Om ni är ute och jobbar och ett barn rusar omkring och gräver i potatislandet och dricker vatten ur trädgårdsslangen. Om solen skiner och vinden fläktar. Om hönsen flanerar kring era fötter och hundarna dåsar i skuggan. Om ett barn tar en kudde och ett påslakan och lägger sig i hammocken och kikar på himlen. Unna dig själv att stanna upp då och då och bara absorbera allt. Det bästa i livet är alldeles gratis.
En dag i maj
Idag har det varit en fantastisk dag. Fantastisk på det där sättet som dagar är då det är maj, och sommaren knackar en på axeln och förvarnar att snart, snart så kommer den. En sådan där dag då barnen kastar av sig skorna och istället för att sätta på dem igen så tar man av sig sina egna skor. Jag och Bosse tog Fröja och vagnen idag och körde skogsvägen mot havet. Vi har lastat sten till bakväggen av växthuset. Vilken mina fina läsare är klar! Så när som på vädringsluckorna då. Fast de kategoriserar jag inte i vägg-kategorin utan mer i detta-kan-Rune-få hjälpa-mig-med-kategorin. Jag tycker att de där vädringsluckorna är ett något tråkigt arbete. Så istället har jag och Joy grävt och kärrat ut sand där odlingsbänkarna ska stå. Dem har jag börjat bygga av gammal zinkplåt och hässjevirke. Ett betydligt roligare arbete. Rune har arbetat med den andra hälften av grinden. Det är ett gediget arbete att fälla ihop dessa hässjestolpar. De är ojämna på alla de sätt och dessutom runda. Men han är ute och gör det sista på den nu medan jag skriver. Jag hör hur fräsmaskinen viner där ute medan skymningen sakta faller. Det är också en sådan där sak som gjort denna dagen så fin. Joy har rusat omkring utan skor, och maken har arbetat med grinden och jag med växthuset. Då och då går vi fram till varandra och kikar över axeln och stryker över kinden. Jag tror inte man kan bli så mycket rikare än så.
Så kan det vara
Joy vill inte somna klockan sju nu för tiden. Så istället för att sova så tog vi hundarna och cyklade till havet jag och Joy tillsammans med Linda. Och det är så fint, att ha en vän som är som en i familjen. Ibland då jag tänker på Linda och vad hon betyder så vill jag gråta en liten skvätt. Och ofta då jag tänker att jag vill gråta en skvätt så gör jag det. Fast jag är inte alls överkänslig. Jag fick låna en bok av Janita. ”Drunkna inte i dina känslor – en överlevnadshandbok för sensibelt begåvade”. Så det är vad jag är – sensibelt begåvad. Så till er alla där ute som känner väldigt mycket, som reagerar på det som är men inte nödvändigtvis sägs, som känner av stämningar och överlag – på gott och ont – är hudlösa inför andras känslor, som blir fascinerad av det otroligt vackra i ett ösregn och deprimerad över en orättvisa. Ni är inte överkänsliga. Och alla andra är nödvändigtvis inte underkänsliga. Vi är alla olika och några av oss råkar vara sensibelt begåvade. Och det är som med allt annat – på gott och ont. Men då man är vid havet med sitt barn och sin vän. Då de två sitter tätt, tätt med huvudena ihop och tittar på myror. Då de står hand i hand och blickar ut över havet. Då sväller hjärtat över av kärlek. Då är det bara gott.
Handskar för man som kvinna
Nu ska jag inte montera en hyudraulslang eller ladda för en sprängning i för stora handskar. Det har jag redan gjort. Jag ska på hinderbana på lördag och behöver ett par handskar med bra grepp. Och eftersom många arbetshandskar har väldigt bra grepp, så tänkte jag att det ska jag köpa.
Tänk så dumt det vore, om man som kvinna skulle vilja införskaffa sig ett par arbetshandskar och så finns de inte i rätt storlek. Om man som kvinna tar bilen till Jula för att göra detta inköp och finner att de allra flesta handskar för ändamålet är i fel storlek. Tänk om tanken funnits att alla, man som kvinna, ska kunna utföra samma arbete.
Nu verkar inte Jula tycka det. Nu verkar detta stora företag tycka, att de med stora händer behöver den största delen av handsksektionen. Och i den stora sektionen med stora handskar ska det helt enkelt inte finnas mindre storlekar av handskarna. Men så tycker detta stora företag att det ändå måste få finnas en liten sektion för de med små händer. Så då stoppar man dit ett gäng handskar. Och för säkerhetsskull sätter man dit lite rosa och lite blommor på handskarna. För de med små händer tycker väldigt mycket om rosa och blommor. Tror Jula.
Fast det är ju vad jag tror att de tror. Så för att inte vara fördomsfull, så mailade jag helt enkelt en fråga till dem. Den löd följande;
Hej
Jag var på Jula i Skellefteå igår för att inhandla ett par arbetshandskar. Och jag lade märke till att den sortens handskar som jag behövde inte finns i mindre storlek än 8. De allra flesta arbetshandskarna var för stora. Nu har inte jag ovanligt små händer, men jag är dock en kvinna. Vilket enligt vad som är representativt för den största delen av hälften av befolkningen innebär mindre händer än män. Det som följdaktningen blir min fråga utifrån detta, är om Jula inte anser det viktigt att deras kvinnliga kunder ska kunna köpa sina arbetshandskar hos dem? Förutom då de (citat) ”läckra trädgårdshandskar med slitstarkt, lila syntetläder och blommönstrad spandex…” för de finns i storlek 7.
Jag återkommer med vilket svar jag får.
Att begrava en vän
Det är en märklig känsla att begrava en vän. Att sitta där finklädd på en kyrkbänk och titta på en kista. Det är märkligt hur fint allt är, mitt i all gråten och sorgen. Och det är märkligt, att sitta på kyrkbänken mitt bland det fina och gråta omgiven av dem man håller av och av främlingar. Och allt är tokigt och samtidigt precis som det ska vara. För det är ju så, att döden är lika naturligt som livet.
Det var en ynnest att få ha dig som vän
har man tur så en gång i livet, aldrig igen
Jag lärde känna dig i gruvan, långt där nere i detta mörka hål
där du borrade och jag sprängde malmen som skulle bli till stål
Då jag inte längre ville arbeta natt, så räckte du ut handen
och du och jag, vi knöt de starka vänskapsbanden
Och tänk,
varje morgon satt du där på din träbänk
och om jag var sen väntade du på mig
så att jag fick åka ner med dig
Du och jag, vi tog 34:an
upp och ned i gruvan
Ingen annan ville ha denna gamla bil
med den var ju precis våran stil
Och jag grät då du tog pension
men så vi fick vår egen tradition
Du och Marielo, ni körde alla milen
om och om igen till oss med husbilen
Och du grillade hamburgare och öppnade din famn
och att vara hos er båda var den tryggaste hamn
Jag kör timmer med hästen idag
och med din gamla timmerkrok hugger jag tag
Och det är svårt att förstå
att det var tid för denna envisa man att gå
Du berörde med ditt stora hjärta
och jag ska minnas dig med glädje snarare än smärta
Det var en ynnest att få ha dig som vän
har man tur så en gång i livet, aldrig igen
Jag hörde en låt häromdagen…
”Ni är inte vackrast i världen”. Då blev jag väldigt reflekterande och klok och tyckte att han som skrivit den låten också måste ha varit väldigt reflekterande och klok, han med. Den är nog skriven till mina hjältar :) Lyssna på den. Jag blev så glad då jag hörde den.
Man älskar en make…
…när man kommer hem från ridturen och han står på huk i kyliga skymningen och ordnar med cykeln som haft lite luft och slak kedja och en försummande ägarinna. Ganska så mycket älskar man honom då.
Tänk att en tepåse kan vara så klok
Det är dags för maken att vara pappaledig. Och jag har funderat över hur jag ska arbeta. Att fundera, det är en av mina starkaste sidor. Och svagaste. Det beror lite på hur man ser på det där. Och så funderar jag, hur mycket jag behöver arbeta egentligen, för att allt ska gå ihop om vi säger så. Och det är egentligen inte mycket alls. Och man kan ju vara rik på flera sätt. Så tog jag en kopp te idag. Och denna tepåse, den var nog bland den klokaste jag träffat på.
Skiftnycklar och näbbskor
Jag arbetade i gruvan. För er som aldrig varit i en gruva.
Det är mörkt. Absolut kolsvart.
När jag stänger av min pannlampa som sitter uppe på den smutsiga hjälmen och väntar en stund på att ögonen ska vänja sig vid mörkret, så händer ingenting. Det finns inget svagt ljus för ögonen att snappa upp. Det är det svartaste svarta.
Ibland arbetade jag i kvav och varm luft med dålig ventilation och svetten rann. Ibland drog iskalla vindar från fläktarna. Ibland regnade det från berget och jag blev genomblöt. Ibland gick pumpslangen med sprängmedel sönder och jag fick sprängsmet över hela mig. Ibland brast en hyudraulslang och oljan lade sig som en dimma i luften som jag kände i varje andetag.
Och så.
Det finns människor i gruvan. Människor som gjorde att jag skrattade. Jag skrattade ibland så mycket att jag var tvungen sätta mig ned på en sten bredvid min maskin. Dessa män som jag arbeta med, och som var sådana kollegor som om man har tur får uppleva en gång i sitt liv.
Där fanns Tore. Jag grät då Tore gick i pension. Då tittade han på mig, och så sade han ”Gråt inte Anna. Vi ska fara på IKEA i Haparanda”. Och så gjorde vi det.
Varje morgon då jag stressad, trött och nästan, nästan för sent störtande ut ur hissen strax innan halv sex på våra förmiddagsveckor så satt Tore på träbänken och väntade. ”Stressa inte Anna” sade han ”vi tar 34:an, jag väntar.” Och så satt han där. Ingen annan ville ha 34:an. Den gick bara i 40 km/h upp för snedbanan då vi skulle ut ur gruvan vid skiftets slut. Men vi tyckte om den gamla transporten. Det var våran bil.
Tore hade alltid sina mackor med prickig korv till matback. Och en apelsin. En dag bad jag om en klyfta. Sedan tog Tore alltid alltid med två apelsiner till jobbet. En till honom. Och en till mig.
Jag tappade alltid bort min skiftnyckel på jobbet. Hans hängde i en karbinhake i bältet år ut och år in. Då något gick sönder lagade han det. Lika lugnt och metodiskt som han borrade hålen som jag sedan sprängde. Och då han gick i pension fick jag denna skiftnyckel. Där den hängt i bältet hade godset blivit så nött, att det fanns en rundning efter karbinhaken. Jag tog hem den nyckeln. Den ville jag inte tappa bort.
Och jag håller skiftnyckeln i handen idag. Stryker med tummen över urgröpningen i skaftet. Väger den sakta i handen. Och hjärtat vill inte förstå.
Vem ska nu komma med husbilen om sommaren. Vem ska komma med en falukorvring till hundarna och äpplen till hästarna. Vem ska ge en kram så stor att jag försvinner. Vem ska steka dessa hamburgare till mig, så som bara Tore kan.
Då jag går på begravningen ska jag ha Tores gamla näbbskor som han gav mig då jag var på jakt efter sådana. Jag får ha mina tjocka yllestrumpor på mig, så jag inte tappar dem tänker jag. Och jag ska ha med mig hans skiftnyckel. 
Ja, ni förstår
Jag följer medvetet inte med särskilt väl i nyhetsvärlden. Det är en självbevarelsedrift. Det är inte för att jag inte bryr mig om vad som händer i världen.
Det är för att jag gör det.
Ni förstår, då man liksom är hudlös och livets alla virvlar strömmar genom en – då måste man försöka värja sig. Skulle jag alltid läsa alla nyheter, se alla nyheter och höra alla nyheter så hade jag burit med mig alla dessa berättelser och den bördan hade blivit tung efter ett tag. Och vad hjälper det, att jag ligger vaken på kvällen och oroar mig för Ryssland. Inte särskilt mycket alls, det förstår ju alla.
Jag tänker så, att jag kan göra en skillnad här i världen. Här var jag är. Det kan vi alla göra. Och om vi alla skulle använda oss av vårt ljus, där vi är – ja, då skulle världen vara mycket ljusare på alla de ställen.
Och jag förstår, att jag inte kan hjälpa alla människor som befinner sig i svårigheter. Men jag kan ge ett leende då jag får ögonkontakt med en främling på stan, jag kan ge en peng till kvinnan som sitter på trottoaren utanför CK med en pappersmugg i handen och jag kan berätta till Joy, att vi alla är lika mycket värda.
Men så läste jag läste en nyhetsartikel idag. Eller, jag läste två. Jag gör det ibland.
Och ni förstår, jag blir så arg.
Den ena handlade om en kvinna, som örfilat en man efter att han tagit ett grepp om hennes rumpa. Hon dömdes till böter för misshandel. Misshandel delas in i tre skalor – ringa, normalgrad och grov. Detta, bedömde rätten, var normalgrad och inte ringa. OM det nu hade inträffat något rumpgrepp överhuvudtaget var detta inte förmildrande omständigheter då slaget med handflatan, och dess följder, var så allvarliga. Mannen hade blivit kränkt och fått ont, förstår ni.
Den andra artikeln var om en pappa. Fyra vittnen ser att han sliter sin son hårt i håret i fem sekunder. Två av dem vittnar att de också sett pappan slå barnet. De rusar fram för att avvärja ytterligare våld. Pappan döms för misshandel. Ringa sådan, eftersom misshandeln bara ”medfört övergående smärta hos sonen”. Han döms till böter. Men dessa behöver han inte betala. Han har ju suttit häktad, förstår ni, det räcker.
Ja. Så det svenska rättsväsendet tycker alltså att en man som tar ett grepp om en kvinnas rumpa och får en örfil till svar är den som är kränkt. Om en pappa däremot sliter sitt barn i håret, så är det en ”övergående smärta”. Och vem bryr sig, om de sår som barnen bär inom sig då de som ska skydda är de som skadar.
Och jag blir arg. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut vilka som sitter på makten i det svenska rättsväsendet.
Och jag tänker aldrig förstå.
Trött = sova och en bluffande telefon
Planen för kvällen var att sy kudde nr 3. Jag påbörjade den igår men då det är en som vi gjort av schäslongmadrassen innebar det något extraarbete. Men jag är trött i kväll. Skönt trött efter en dag ute i vårsolen. Och även då jag är skönt trött snarare än hemskt trött ska jag vara klok i kväll. Och låta symaskinen vila och så ska jag göra detsamma. Vi har varit in till Skellefteå på eftermiddagen och att vara till stan har den effekten på mig att jag blir extra trött. Men inte skönt trött utan nu-känner-jag-mig-matt-trött. Vi skulle till polisen och lämna in Runes papper om att byta vapenlicensen från Norge till Sverige. Det gick väldigt snabbt. De hade stängt. Sedan skulle vi lämna in min skittelefon som så klart valde att bluffa och fungerade då vi var i affären men som nu då vi kommit hem visade sitt rätta jag och lade av. ”Men du har ju aldrig uppdaterat den” sade expediten till mig förebrående. Vadå uppdatera? tänkte jag, det är ju för guds skull en telefon. ”Din facebook-app är inte uppdaterad” blev jag vidare informerad. ”Nej, men nu har jag inte Facebook” informerade jag tillbaka. Jag gav förslaget att de kunde få tillbaka min telefon och så kunde jag ta en annan. ”En sådan där med knappar, utan uppdateringar och som man kan ringa med”. Det tyckte jag var en väldigt bra idé. Det tyckte inte expediten. Så blev jag hemskickad med en bluffande telefon. Jag tror faktiskt jag ska vägra att köpa en ny telefon. Hur ska de annars lära sig, dessa skit-telefon-tillverkare. Om någon har en gammal mobil liggande – med knappar, liten skärm, ingen kamera, inga appar, inga uppdateringar och som det går att ringa med – då köper jag den!
I morgon ska jag lägga upp bilder på hur soffan ser ut hittills. Nu börjar formen komma fram då Rune byggt om ramen på schäslongen. Det är väldigt spännande att se soffan växa fram, hur den liksom materialiseras och rinner ut från idésektionen inne i huvudet och faktiskt finns på riktigt. Nu kanske ni mina kära läsare inte alls tycker att det är lika spännande att se en halvfärdig soffa. Men det tänker jag inbilla mig att ni visst är.
Dags för kvällsfix med djuren och sedan- ahhh – sängen.
J-vla skittelefon
Det verkar som att det går troll i mina mobiler. En efter en ger de upp om vår relation. En gick i strejk efter att den fick dela jackficka med ett nyhämtat (läs: efter en stund mosat) ägg. Tydligen är ägg inte lika bra för mobiler som för håret. Senaste telefonen – efter noga övervägande att helt enkelt vägra ha någon alls – fick bli en sådan där go-variant. Och inte den svenska varianten synonymt med mysig, utan den engelska synonymt med nu-är-vi-banne-mig-i-farten. Maken har till och med köpt mig ett sådant där fodral efter att jag envist hävdat att jag minsann inte alls tänkte köpa ett, och som faktiskt är väldigt bra att ha.
Men i morse då jag vaknade gjorde inte mobilen det. Och trots idoga upplivningsförsök är och förblir den stendöd. Den har hållit ut ett halvår. Det är väl nästan rekord det. Skittelefoner är vad de är. Tillverkade för konsumtion. Vette tusan om jag inte vägrar att köpa en ny. Då får de nog sig en tankeställare kan jag tänka, dessa där telefontillverkarna.