Jag trivs verkligen här var jag bor. Vi har hittat vår plats på jorden. Men ibland. Ibland kan jag sakna fjällen. Fast man kan aldrig få allt det vad man vill. Det är egentligen någonting fint i livet. För egentligen hade det varit fasligt tråkigt om man fick allt vad man ville hela tiden. Det är fint att ha sin plats plats på jorden. Och det är fint att då och då bli hänförd över andra platser.
På tal om det jag skrev igår, att kunna se det man inte ser. Det finns någonting annat som är viktigt att kunna se. Det är det man inte vill se. Och jag tänker på det mörker som virvlar runt oss. Kanske är det Jante som influerar oss, som viskar tanken att var och en sköter sitt och att man inte ska lägga näsan i blöt. Och visst kan det vara så. Men om ett barn far illa. Om ett barn bringar modet att be om hjälp. Om ett barn, på barns vis, visar att någonting är fel.
Då får man inte blunda.
Men att vara den som lägger näsan i blöt. Att vara den som inte sköter sitt utan viftar med en flagga, att någonting är fel. Att vara den som ger en talan för dem som behöver bli hörda. Att vara den, som väljer att se.
Det är inte alltid så lätt. Det är svårt, snarare. Det är lätt att kritisera den som ser när man själv valt att blunda. Att kritisera den som kastar ljus på det som är mörkt.
Men jag vet att det finns de som väljer att se fast de är rädda. Som låter rösten bli hörd. Och till er, ni vet vilka ni är.
Ni är mina hjältar. Ni är ljuset.
[onecomsocialsharing]
Det blev ingen fjälltur då vi var i detta magnifika land. Det var sol innan vi kom, och solen var lovad längre fram. Men då vi var där – vid fjorden, med de ståtliga fjällen runt oss – valde molnen att bädda in landskapet i skyddande höljen och regnet mer eller mindre öste ned. Så blev det med den turen på fjället… Men vi for ut och sprang en kväll, Jan Ove och jag. Och hundarna såklart. Just som regnet valde att ösa ner mer snarare än mindre. Så tog vi pannlampor på oss och hukade oss för blåsten. Regnet piskade och asfalten var svart. Vi sprang efter vägen ned mot fjorden och så sprang vi längst med havet. Har du sprungit längst med en fjord någon gång, då när regnet öser ned och det är kolsvart så du inte ser en meter av vare sig fjord eller fjäll? Gör det. Det är vackrare än det låter.
För även om man inget kan se, så känner man vad som finns där. Alla lysen från gårdarna som letar sig upp längst för fjällsluttningarna skvallrar om de branter som finns där, och luften är fylld av havets väsen. Så man kan se, fast man ingenting ser :)
Denna önskedikt av Ivar Haugen var på väggen utanför vårt rum i den gamla gården där vi övernattade. Jag gillar honom, den där Ivar.
…men hemma bäst.
Det har varit en – på många sätt – fantastisk resa, den vi gjort till Norge. Med ett gäng djur hemma är det inte bara att pysa iväg hipp som happ då man har lust med det. Och jag är egentligen inte den typen heller, som vill pysa hit och dit. Jag trivs bäst hemma. Jag har svårt att lämna djuren, och har svårt att helt slappna av då jag gör det. Jag är välsignad med vänner som ställer upp som djurvakter, och Linda har gjort ett gediget arbete med att utfodra diverse djurarter och skicka lugnande statusrapporter över landsgränsen så att jag inte behöver oro mig. Men ändå, känslan då vi svänger upp på infarten – det är som om hela min själ tar ett djupt andetag. En katt kommer springandes och stryker längst med benen, en häst gnäggar och den som stod längst bort i hagen kommer fram till grinden. Ett barn pekar mot ladugården och säger gaa-gaa-gaa (ja, vi gick direkt och hämtade ägg). Ett hus är varmt då Linda eldade och eldade igår och då vi varit hemma i en kvart kommer hon med en form lasagne direkt från ugnen. Det är som om hela luften är fylld av välkommen-hem-känsla som virvlar rakt in i mitt hjärta. Och jag tror att hundarna också tycker att det är fint att komma hem.
…kommer fram i tö. Så nu fick vi svar på var makens ena matback varit. Han är lite speciell vår hustomte som lagt matbacken i snön, det är han.
Ibland kan jag bli rädd inför mina drömmar. Ibland kommer Tvivlet smygande upp längst min rygg och lägger sig tillrätta på min axel och så viskar han i mitt öra så att jag börjar ifrågasätta.
Ifrågasätta mig själv, mina val och mina drömmar. Kan jag verkligen ha detta liv, där jag släpper mina drömmar fria? Kan jag prioritera tiden framför inkomst? Och vad gör jag, då mina föräldradagar tar slut?
Och då Tvivlet blir trött på att ligga på axeln och viska hämtar han sin kompis Oro och så hoppar de båda helt enkelt ned och lägger sig som en sten i magen. Det är då det är bra att en Linda kommer med nybakta mazariner för då får Tvivlet och Oro inte alls lika mycket plats i magen.
Det är fint med vänner. Jag pratade med Janita idag. Det är mycket som är speciellt med denna kvinna. Bland annat kan hon via en mobiltelefon sända superkrafter. Idag sände hon Kreativitet, så att jag känner hur den strålar in via örat och sprider sig till magen. Och med mazariner och Kreativitet i magen finns det inte alls någon plats för Tvivel och Oro.
Sedan tog jag och Joy och hundarna sparken till Spoven och så körde vi ett pass styrketräning med Görgen. Och jag får energi av att tömma energi. Så nu har jag och Joy ätit lunch, Joy sover och jag känner mig redo att fortsätta det jag brukar göra. Måla en dörr, träna en häst, skissa på vårt snickeri (som visst ska byggas i sommar) och skriva på min bok.
Ingen är ”jävla positiv” hela tiden. Man får vara ledsen, arg, besviken, modfälld, tvivlande och orolig. Men glöm bara inte, att dina drömmar – de är till för att släppas fria.
Jag såg en informationsfilm om en kvinna i Helsingfors som rymt från ett äldreboende och irrat omkring på stan i flera timmar i tunna kläder. Då hon hittades var hon så nedkyld att hon avled. Hon irrade inte omkring vilse i en skog. Hon irrade omkring vilse i en stad, full med människor. Men tom på medmänniskor.
Helsingfors stadsmission rekonstruerade kvinnas sista timmar i livet och gjorde en halvtimmes film där de med dolda kameror filmat en gammal kvinna (skådespelare) som i nattlinne med förvirrat ansiktsuttryck vandrar runt stan. Flera hundra personer ser denna kvinna. Ingen reagerar. Ingen.
Vad är det med folk??? Är man så stressad och upptagen om sin egen person i detta individualismens samhälle att man helt glömt bort hur man är en medmänniska? Jag reagerade på detta förra helgen då vi var på väg hem från skidtävlingen. Vi stannade och handlade och då vi skulle starta så hade batterierna på Linas bil strejkat ihop. Magnus vandrade iväg för att inhandla startkablar. Jag fällde upp motorhuven. ”Sådär” tänkte jag ”nu ser folk att vi behöver hjälp”. Jo pyttsan. Inte en person stannade på väg in i affären och undrade om de kunde hjälpa på något vis. Jag och Lina frågade flera människor om de hade startkablar medan vi väntade på Magnus. En hade det, och han kom hjälpsamt med dem. Men det tog ett tag innan vi hittade honom. Och under hela tiden tog jag ögonkontakt med mängder av personer som stressade förbi och som vek undan med blicken. De ville inte hjälpa.
En dag då jag och Rune var på stan var det en gammal kvinna som med sin permobil fastnat i en utgång från ett köpcentra. Ni vet, en sådan där stor rund sak som snurrar hela tiden och så slussas man in och ut i stora fack. Hon hade fastat i denna karusell och permobilen stod med nosen mot ena glaset och hon kunde inte ta sig därifrån. Vi passerade henne då vi gick ut genom slussen. Så stannade vi och iakttog henne. Runt, runt. Så vi vände in igen och hjälpte henne lös. Jag vet inte hur länge hon varit fast där, eller hur många som passerat henne. Men ingen så länge som jag var där, gjorde antydan att se denna människa som så uppenbart behövde hjälp.
Och jag blir irriterad då man står med tomt batteri och det är svårt att få ögonkontakt med människor för att be om hjälp, jag blir arg då folk ignorerar en gammal människa i permobil. Men jag blir förbannad då jag tänker på de människor som valt att inte se denna kvinna som i nattlinne frusit till döds.
Fast egentligen. Mest av allt blir jag rädd, och jag blir sorgsen. Den psykiska ohälsan i vårt samhälle ökar. Barn och unga mår psykiskt dåligt. Och kanske är det inte så konstigt. Kanske lever vi i ett klimat, där var och en sitter i sin egen livbåt och helt enkelt får skylla sig själv och ro så gott det går. Kanske skulle vi alla må lite bättre om vi väljer att ta ögonkontakt med varandra, och om vi väljer att se om någon tappat sina åror, och om vi väljer att hjälpa att ro. Det finns nog ingen som vandrar genom livet utan att tappa sina åror någon gång. Om det så gäller strejkande bilbatterier eller att förlora förmågan att hitta hem då man irrat iväg från sitt äldreboende.
Så, nästa gång du möter en medmänniska utan åror. Välj att se, le och så ror du.
Idag har jag lämnat skidorna till en expert på detta med vallning. Det är fantastiskt tycker jag, att träffa människor som verkligen brinner för något. Jag har åkt många mil på skidor genom åren, men jag har nästan aldrig vallat. Nästan så att jag skäms lite, eller nej nu ljuger jag – jag skäms, för skicket på mina skidor. Och så träffar jag denna man som får mig att kika genom ett upplyst förstoringsglas på undersidan av skidan, som förklarar om olika vallor och som visar hur man får bort den ack så eftersatta ytan på mina arma skidor. Och jag blir fashinerad över denna konst, och förvånad över hur spännande jag tycker att det är. Men det är så att träffa en människa som brinner, att de tänder en låga i en själv. Så tack fina Ove och Kerstin för den värme ni tog emot oss med.
Joy var så klart med. Vi åkte med Linda till Skellefteå. Joy stod länge påklädd och väntade på en mamma som sökte sin mössa och som nästan, nästan åkte till stan utan skidorna.
Så var det ju detta med balans. Det är en sak att träna balans genom att ta en kompis i famnen och svettas i ett byahus. Men hur bra balans man än har i kroppen, så hjälper det lite om man inte har balans i själen också. De hör ju ihop de där två. Och stressar man så djupandas man inte och då sjunker man som en sten då man gör flytövning i simhallen.
Så om du funderar om du är stressad, lägg dig på rygg i vatten. Om du är som en sten, då ska du gå till en kiropraktor som slår på din diafragma så den aktiveras. Sen ska du göra andningsövningar. Jag kan ta bilder i morgon och instruktioner. Sen ska du sluta springa då du ska ge hö till hästarna.
Så jag sjönk som en sten, gick till en kiropraktor, gjorde andningsövningar och slutade (nästan helt) att springa då jag ska ge hö. Och så var vi på simhallen idag, jag och mina vänner. Och jag kunde flyta! Inte hur länge som helst, men en klar förbättring. Jag var inte alls som en sten. Lite mer som en läckande båt som sakta sjunker efter ett tag.
Kroppen är en fantastisk skapelse. Den talar om för oss då någonting är tokigt. Så jag tänker att jag lyssna på min kropp, känna min kropp. Är jag trött, vila. Är jag hungrig, ät. Är jag stel, rör på mig. Andas jag ytligt, stanna upp. Det fantastiska med livet är, att det sker hela tiden. I allt det vi gör, så är livet där. Det gäller bara att se det. En bra låt på radion, en magnifik måne då man går kvällsrunda med hundarna, ett barn som säger ett nytt ord, ett tänt ljus på frukostbordet. En dröm som man vågar släppa fri.
Det fanns gånger, om jag stressade hos hästarna och skulle ge mat som de vände bort ansiktet från mig då jag kom. Fröja kunde vinkla öronen bakåt och backa ett steg. Och jag kunde muttra åt henne vad hon såg sur ut då jag skulle flytta på henne. Och sen slutade jag skynda mig. Jag stannade upp och smekte de mjuka mularna sakta, och viskade till båda hästarna i deras öron ”jag mår bra av er”. Och då kom de nära, blåste mig i ansiktet och drog i min mössa och rörde om i håret.
Så, dagens råd – lyssna på kroppen och på djuren snarare än på hjärnan. De är de klokaste av de tre.
Ok. Så läste jag en artikel idag ”Avigsidorna på nätet skapar stor oro bland småbarnsföräldrar” där det stod att ”hälften av alla treåringar använder Internet”. I denna artikel diskuterades hur man som förälder ska förhålla sig till ”det medielandskap” som omger de yngre barnen.
Ett tips är att man som förälder ska ge stöd och stimulans, i hur de då ska navigera sig genom medier.
Och jag känner bara HALLÅ!?
Treåringar?
Det är klart att det är bra att skolbarn kan hantera en dator, och att de vet hur Internet fungerar. Det är klart att barn i dagens samhälle behöver förstå hur man navigerar i den datoriserade världen.
Men.
Barn är smarta och lättlärda. De behöver inte fingra på skärmar och klicka på Internet då de är tre år gamla. Det där kommer de att lära sig i alla fall. Och då de är nog gamla att göra skolarbete på datorn och aktivt söka information, ja då kan det vara bra att guida.
Men vad är det som gör, att hälften av alla tre-åringar sitter på nätet? Vem är det som introducerar dem till detta? Och är man orolig över sin treåring som surfar runt, stäng då av datorn. Baka en kaka, gå ut och hoppa i en vattenpöl, läs en bok eller lägg ett pussel för femtioelfte gången. Låt barnet vara med och laga middag, eller varför inte på träningspasset.
Barn gör ju som bekant inte som man säger, de gör som man gör.
Idag har jag laddat inför mitt långlopp nästa söndag i soffan framför OS. Jag har studerat teknik så att säga. Och vrålat. Det var väldigt spännande. Egentligen kan vi nog klassa det som ett träningspass för jag hade skyhög puls.
På tal om OS. Jag har haft lite av ett paradigmskifte i min inställning gentemot Tyskland. Jag har alltid menat, att tyskarna de är minsann ett sådant där herre-folk, som tror att de är någonting förmer än andra. Oj hoppsan, det där lät farligt likt Jante..? Jag har aldrig någonsin hejat på en tysk i en tävling, och aldrig varit speciellt imponerad över någonting med Tyskland. Vad som skedde under andra världskriget har gjort att jag tänkt, att detta folk har någonting mörkt boende i sig. Och så har det fått vara, utan att jag en endaste gång reflekterat över mina åsikter. Så läste jag en artikel innan OS kickade igång, angående de kläder Tysklands trupp skulle bära under invigningen. Tydligen skulle det vara en sprakande blandning av färger. En tyst men väl så synlig protest mot det antigay-lagar som införts i Ryssland? Vidare stod det i artikeln att Tyskland efter tredje rikets fall arbetat hårt för att bygga upp ett demokratiskt och moraliskt land. Nu finns det inget land och inget folk som inte har sina mörka sidor. Men jag fick en helt ny syn på Tyskland då jag såg på OS-invigningen och såg detta land marschera fram. Oj, tänkte jag, vem är det som är trångsynt egentligen? Och då började jag fundera. Mängder av ekologiska produkter, då man börjar se efter, är tillverkade i Tyskland. De är långt framme i det tänket, att värna om miljön. Och nu då jag börjat forska kring kvarnar, för att mala mitt eget mjöl – var görs inte mängder av kvarnar, om inte i Tyskland? Så, heja Tyskland.
Efter tv tog vi en tur ute. Joy åkte skidor. ”Heja, heja” sade hon och viftade med stavarna. Så det är dagens nya ord.
Det är inte alltid så, att kärleken kommer i den form som andra tycker är rätt. Det ska man strunta i.
Kanske kan det vara provocerande för någon, som befinner sig i en barnlängtan att läsa det jag nu skriver. Kanske kan en del inte identifiera sig med det jag vill förmedla. Goda råd vill man ibland spy åt.
Och det är ok.
Men nu kommer jag att dela med mig av det jag lärde mig då jag och Rune gick vägen för att få barn;
Det är inget skamfullt med att söka hjälp. Jag vet inte, om det är hur vårt samhälle ser ut idag som gör att ofrivillig barnlöshet ofta är så starkt förknippat med skam. Om det är den ständiga jakten efter att vara så lyckad, som gör att barnlöshet känns som ett misslyckande. Men släng skammen ut genom fönstret!
Att känna tacksamhet för möjligheten att det finns hjälp att få lyfte mig många gånger då sorgen slog fast i hjärtat. För det är faktiskt så, att livet är inte rättvist. Och vi har alla våra sorger i livet. Ingen, ingen, går genom livet utan att uppleva svåra händelser. Men det magiska är, att vi alltid har ett val. Vi kan välja att se allt det fina i livet som också finns.
Håll kärleken i handen. Hårt.
Om ni vill söka hjälp. Följ magkänslan. Välj en klinik som känns rätt i hjärtat. Välj en klinik långt bort. Ta resan dit som en semester. Bo på ett mysigt vandrarhem med äppelträd i trädgården. Ät god mat. Stek äpplen på kvällen. Gå på café. Gå på Bauhaus.Vet ni hur mycket spännande det finns på detta varuhus? Då vi skulle göra vår andra provrörsbefruktning och gjorde oss klara för resan till Uppsala tittade Rune på mig. ”Nu får vi gå på Bauhaus igen” sade han och såg lycklig ut. Och jag log.
Skratta då du är glad. För det är faktiskt så, att oavsett hur det går, så är man på en resa i livet där man gör de mest tokiga sakerna. Fyll den resan med ljusa minnen. Som då Runes spermieprov visade stilla spermier och mina ägg var utplockade. Vad gör man då? Är allt kört? Men Rune fick lägga sig på en brits med familjejuvelerna – bokstavligt talat – i strålkastarljuset och läkaren stod där med en lång spruta. ”Jaha, och vilken sida ska vi ta ifrån?” frågade han. Jag och Rune stirrade fåraktigt på varandra. ”Höger?” frågade läkaren. ”JA” svarade vi samtidigt och jag skattade, för höger hade vi båda tänkt på. Och så tog läkaren ut spermier direkt från testikeln och på 30 sekunder hade all möjlig utrustning analyserat spermierna och läkaren tittade på oss. Så drog han av sig plasthandskarna och sköt iväg dem över rummet som om han varit en pojke med slangbella och sköterskan skrattade och sade att det där var ett bra tecken. För det fanns starka simmare där. Och en av dem var början på Joy.
Gråt då du är ledsen. Det är ok. Ingen är stark hela tiden.
Ta dig tid att göra det du mår bra av. Jag pluggade under vår ivf-resa, hade lite pengar men massor med tid. Jag tränade, red, renoverade på huset och grillade korv vid havet.
Och ta hand om dig. Mirakel händer, de gör det.
Det finns en människa. Hon vandrar genom livet med en gåva. Jag har aldrig mött en person, som med några drag med en penna på ett papper kan skapa nya världar för mig, så som hon kan. Hon som alltid var vid min sida då när vi egentligen var helt olika alla andra, och kanske egentligen borde känt oss utanför.
Men det gjorde vi aldrig. För vi hade varandra.
Hon som är min motpol.
Och precis likadan.
Samtidigt.
Hon som är en tunnbrödsmacka med cocosfett, pepparrot, banan och gurka.
Och jag som är ett hårdbröd med egengjord leverpastej.
Hon som lär mig om livet, som går sin egen väg, hon som alltid finns där och som är värd all lakrits i hela världen.
Och så finns det en person.
Hon som får mig att växa.
Hon som med sitt lugn och sin energi får mig att vilja vara en bättre människa. Hon som lagt ett mynt i min hand, och visat att den har två sidor.
Hon som kan skapa ett hem av drömmar och som håller fram handen för den som har ramlat.
Hon som ger de finaste gamla fönster som hon sparat länge i inflyttningspresent för att hon vet att jag älskar gamla fönster. Hon som kan se igenom stål och murar och som genom sin världssyn får mig att häpna för det jag inte sett.
Och så finns det en individ.
Hon som kan vara rädd för så mycket, men som egentligen är den modigaste jag känner.
Hon som med sitt lugna väsen gör de mest träffande reflektioner och som påminner mig om, att vända på myntet i handen. Hon som egentligen tycker att jag ger alldeles för långa kramar, men som alltid låter mig hållas.
Hon som lär mig att äta kikärtor och som är en klippa då jag är stormen.
Så var det ju det här med musa.
Från början var en musa benämningen på poesins gudinnor. Och alla stora konstnärer, poeter och kreativa storheter har sin musa. Denna källa till inspiration som är som en naturkraft. Denna gudomlighet som nog många gånger tagit sin form i den lidande konstnärens stora kärlek.
Och jag vill ju se mig på mig själv som ett kreativt väsen. Och så sitter jag här ovanför polcirkeln utan ett enda djur med i bagageluckan och tittar förundrat på mina händer som vilar stilla och är förvånandsvärt rena.
Och då står det klart.
Att jag har en musa.
Kanske inte av den gudomliga sorten. Men en naturkraft. Det är det.
Hästskit.
Det är min musa det.
Jag skulle absolut inte klassa mig själv som obildad. Det är inte det jag menar.
Inte heller skulle jag påstå att jag inte är speciellt klyftig.
Men, jag är ju inte särskilt insatt, om vi säger så.
Det är ju inte så att jag tycker att nyheterna är ointressant, men det finns helt enkelt inte speciellt mycket tid till tv i mitt liv. Sådär på regelbunden basis så att man följer med vad som händer.
Men även om jag är en person som råkar vara något oinsatt, så fångar jag upp nog mycket för att allt som oftast reta upp mig över något helt vansinnigt i våran värld.
Som igår.
Efter att ha släppt av Linda hos hennnes föräldrar så hade jag och Joy fem mil kvar hem till mamma och pappa. Joy sov, och jag lyssnade på karlavagnen. Ämnet var dagens barn, som tidigt vill kliva in i vuxenvärlden. Och dessa vuxna på radio diskuterar läppstift på femåringar, små behåar för sjuåringar och huruvida en sexåring ska ha en egen surfplatta eller inte.
INTE!
En klok man skrev 1923;
”Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.”
Ibland tänker jag, att hur ska det gå för Joy i livet med en mamma som klipper sitt eget hår och går på konsum i pyjamasbyxor. Hon lär skämmas för mig.
Fast å andra sidan lär hon skämmas för mig hur som helst.
Det hör till, tänker jag. Att skämma ut sina barn enbart genom att existera.
Det jag vill ge Joy då vi sänder henne som en pil ut i livet, är en stadig grund att stå på. Jag vill att hon ska veta sin rätt till sig själv, till sina tankar och åsikter. Sin rätt till sina drömmar.
Jag vill att hon ska veta sitt ansvar gentemot andra människor. Jag vill att hon ska kunna skilja rätt från fel, och ha modet att stå upp för det.
Jag vill att hon ska veta, att hon är viktig.
Jag vill att hon ska veta att hon duger. Precis som hon är.
Och jag tror att vägen att vandra dit inte är via läppstift, minibehåar och surfplattor.
INTE!
Sedan jag började min blogg har jag vuxit väldigt som person. Så mycket man nu kan växa under några veckor. Men jag har i alla fall gått från att vara högst skeptisk till detta med blogg till att bli ivrig. Jag kan sitta och läsa mina egna inlägg och skratta för mig själv. Vilket i sin tur gör att jag blir lite skamsen. Men Jante bor inte i vårt hus så då får man allt tycka om att läsa vad man själv skrivit, tänker jag.
Jag har tittat runt på andra bloggar också. Vissa förstår jag mig inte på, som de som verkar gå ut på att visa upp ett perfekt liv. Inge kattpiss i rentvätten där inte. Men många är fantastiska skribenter och livskonstnärer som inspirerar mig och får mig att skratta högt.
Jag har tidigare skrivit om mitt medvetna val att ha mycket tid hemma. Och så läste jag bloggen till en kvinna som just skrev om en medveten livsstil. Det tyckte jag om.
Medveten.
Jag vill vara medveten.
Medveten om mitt liv, och den kraft jag har att bestämma över det.
Medveten om det ansvar jag har gentemot mig själv, mitt barn, mina medmänniskor och gentemot den värld jag lever i och på.
Medveten om de konsekvenser mina val har.
Medveten om, att mina drömmar är inte till för att stängas inne, utan för att släppas fria.
