…det tycker jag faktiskt att det är. Regn flera dagar. Det finns så mycket jag vill göra ute. Men jag ska bara psyka upp mig efter senaste turen ut och sedan ska jag sätta potatis. Jag ska upp och jobba imorgon och vara borta några dagar nu innan midsommar och potatisen ska i jorden innan jag far. Det har jag bestämt. Så då blir det att sätta potatis i ösregn. Men lite trist, det tycker jag faktiskt att det är.
Det regnar. Ösregnar. Så plantorna jag köpte igår väntar i bussen. Det gör gjutningen till stallet också. Inte i bussen då, men väntar. Så då pysslar jag med projekt inne. En kökslampa närmare bestämt.
Om din kamerautrustning har blivit stulen och du ska till tingsrätten och sitta i ett videorum och via länk delta i en rättegång så finns det några saker att tänka på.
Om du vill se hel och ren ut och tvättar håret på morgonen. Stå gärna ute på gården och njut av morgonsolen. Men om nu luften råka vara lite småkylig så ha i åtanke att du faktiskt tvättar håret med ägg. Tar du för varmt vatten så blir duschen förvisso väldigt skön i den friska luften men då du står framför spegeln och sätter upp håret i en bunt uppe på huvudet så finns det en risk att du har koagulerat ägg mellan hårstråna. Det är inte så lätt att få ut koagulerat ägg från hår.
Om du vill vara hel och ren. Tvätta kläderna du ska ha kvällen innan och inte samma morgon. Om du råkar göra det senare så var tacksam att du har en stor buss så du kan hänga upp kläderna på tork i den utan att en gatuhund kommer åt dem.
Om du tänker att du ska ha med hundarna för att de inte ska behöva vara ensamma hemma men det är väldigt soligt ute så kolla upp var det finns parkeringshus. Annars kan det hända att du måste parkera en kilometer undan och promenera till tingsrätten. Men om du är ute i okaraktäristiskt god tid så kan du ta av dig tröjan (som torkat i bussen) för att inte svetta ner den och gå i linne till rätten och njuta av solen.
Sätt inte ner den nytvättade tröjan i väskan. Det kan vara så, att det ligger en överbliven avokado där från grillkvällen på dagis. Och det kan hända att den avokadon legat där i två dagar och inte är det minsta hel längre.
Försök inte gnugga bort eventuella avokadofläckar från din vita tröja. De blir mycket större då.
Sitt i tingsrätten i linne. Du behöver inte vara orolig att du är den enda som inte har strikt klädsel. Den tilltalade har t-shirt.
Våra ängsblommor tittar fram. Jag kan gå med på att gräva en stor grop till ett träd eller en buske. Till och med att ha så stora avstånd mellan perennerna som lappen på krukan säger (även om det tar emot). Men att pilla fram frön och sätta dem med några centimeters mellanrum 1 centimeter ner i jorden, det gör jag bara inte. Det finns helt enkelt inte det tålamodet i denna kropp. Eller i en treårings för den delen. Jag och Joy spridde ut fröna efter bästa förmåga, slängde lite jord över och vattnade. Och de växer :) Lite tätt bitvis möjligen. Jag ska återkomma med fler bilder längre fram.
Tänk om jag skulle bli bättre på att ta förebilder. Då skulle ni lättare dana er en bild över förändringen. Här har i alla fall stora förändringar skett.
Gräsmattan har på vissa delar varit gul och torr och efter vintern var större fläckar än tidigare kommit. Den har inte alls varit fin. Nu är jag inte speciellt förtjust i gräsmatta. Jag hade gärna haft mager mark med höliknande gräs, ni vet sådana smala röd/gula strån som vajar i vinden och där blåklockorna trivs. Så som det kan vara längst vägkanten. Men så har inte vi. På ena delen av grugången är gräset otroligt frodigt. GRÖNT och tjockt. På andra sidan dött och trist. Så jag grävde bort det. Det torra. Det fick bli en liten kulle. Så hämtade vi sten med traktorn. Förutom att vårvattnet inte riktigt lämnat marken och Rune körde fast en aning så gick det väldigt bra. Vi har många stora stenar efter att vi grävde vattnet till huset. Äppelträdet har vi flyttat längre in på gården. Jag hade planterat det alldeles invid grusgången. Jag måste verkligen lära mig att plantera efter hur stort det jag planterar ska bli. Jag utgår från hur det ser ut dagen jag gräver och sedan blir jag förvånad då blommorna inte växer för att det är för trångt. Eller äppelträdet blir så stort så man inte kommer förbi med bilen. Riktigt dit har vi dock inte kommit än. Jag måste tydligen också lära mig att gräva nog stor grop så trädet verkligen kan växa. Nu har jag gjort det. Jag har grävt med grävmaskin.
På kullen har jag och Joy planterat frön. Ängsblommor. Mer sten ska på och så ska jag plantera marktäckare. En ölandstok fick flytta dit som hade turen att befinna sig mitt i nya infarten. Nu har den också fått en rejäl grop. Vinbärsbuskarna fick också flytta. De hade inte riktigt lika tur för de trivdes väldigt bra där de var. Men förutom att några blad ser lite ledsna ut så verkar de ha klarat flytten bra. En krusbärsbuske och skott från mammas och pappas ros som alla bott i konsumkassar på baksidan hela hösten och vintern har en enorm överlevnadsinstinkt och mår väldigt gott i sina nya hemtrakter.
Det har varit en hektisk vecka. Förra fredagen började arbetet med att byta panel på Lindas hus. Vi jobbade med det på helgen. Sedan målade vi hela vårt hus, satte in ventilation på vindan och började lägga tak på lilla snickeriet. Vi är inte klara med det helt. Det blev storm, vi blev utan ström dryga dygnet och det kändes inte riktigt som att man ville klättra upp på taket då vinden slet och drog. Senaste dagarna har jag arbetat med texter. Men nu lyser solen. Vinden är mildare, både till styrka och temperatur. Hängrännor har kommit på plats och jag har köpt plasttunnor att samla upp vattnet och jag tänker svetsa hölje av gammal plåt att ha runt dem.
Arbetet fortsätter så att säga :)
Tänk de krafter som finns. Den ständiga energin som omger oss. Alltid. Den virvlande vinden som kan få ett träd att gå av på mitten. Och det är bara en lätt pust av den förmåga som finns. Vår jord är helt fantastisk. Den ger oss så mycket. Om vi skulle använda alla de tillgångar som finns på rätt sätt skulle ingen miljökatastrof trampa närmare och ingen fattigdom behöva finnas. Och fattigdom, svält och desperata levnadsförhållanden är grogrunden för krig. Dags att ta vara på vår planet. Vi kan det!
Så mycket jobb men så värt det. Rune tvekade en aning då jag föreslog att vi skulle lägga gräs på kvällen. Men då sade jag att vi kan se det som träning istället och att han inte behöver komma och springa med mig. Då blev det fart. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. ”Nei, jeg blei vel gla for det” säger han. Jaha.
Lösdriften och storhage upp i skogen ska komma på baksidan av huset. Där ställer vi nu ofta bilarna. Så istället ska de få stå framför huset, vi ska bygga en carport utanför staketet. Så i dagarna har vi lagt rör i diket och börjat på ny infart från vägen och så har vi breddat ”stigen” ner från huset mot nuvarande hage. Vi har flyttat vinbärsbuskarna som stod längst ner och nu har vi en blivande infart framifrån huset. Mycket mer välkomnande än att gästerna behöver ställa bilen bakom huset. Nya stora grindar ska på plats.
Idag har Rune och Joy hämtat plåt till taken som ska läggas, jag jobbade lite vid datorn med bilder och så tog jag en springtur med hundarna. Medan resterande delen av familjen var och hämtade plåt planade jag ut marken där stallet ska stå och nu är det mätt ut och utstakat. Imorgon blir det att hämta armeringsnät och sedan ska det inte vara allt för långt bort innan vi kan gjuta.
Och jo. Vi har börjat lägga grästak på farstun idag. Vedboden, farstun och bastun ska ha grästak. Aluzink på resten. Sedan ska vi ha grästak på den lilla utbyggnaden från köket, men det är verkligen en annan historia. Den finns bara i våra huvuden än så länge. Där ska den få stanna ett tag.
Jag har inte så mycket övers för Facebook men Blocket är bra. Det är tack vare Blocket som jag har suttit på en inglasad veranda idag, blickat ut över en sjö i kvällssol och filosoferat över livet. Det är ganska otroligt. Hur en tur med bussen för att hämta nät leder till samtal med ett äldre par som om jag inte hade haft personer hemma som väntade hade varat i timmar. Sedan tur hem i en buss som inte är helt ljudisolerad och där t-shirten klibbar mot ryggen men där jag sitter med nedvevad ruta och handen trummandes mot plåten medan hörlurarna spelar musik i mina öron och hela lastutrymmet rymmer så mycket så varje gång jag tittar in där blir förundrad. Solen lyste så vackert så jag stannade på en parkeringficka efter väg 95 och fotade min vackra, gamla bil.
Sommaren är här. Luften slår varm i ansiktet då jag öppnar dörren på morgonen, fötterna är bara och hela barnet likaså. Joy väljer att äta sin morgonmacka med hönsen. Mår rätt gott mornar som denna. 
Joy har på egen hand plockat en bukett. Och den är så strålande vacker. Vissa menar att maskrosor bara är ogräs. Jag kan inte påstå att jag väjer för dem med gräsklipparen som jag gör för blåklockor. Men så tittar jag på dessa blommor. Genom ett barns ögon. Och de är så vackra. Vi ska nog oftare titta på världen genom barns ögon.
Jag körde ved med Fröja igår. Efteråt spolade jag av henne. Så tog jag Hälge och tvättade honom, skrapade igenom hela hästen med pälsskrapan och borstade pälsen. Så stod de två i hagen. Glänsande och vackra. I ungefär 30 sekunder. Vi har inte riktigt samma syn på förfarandet efter tvätt, mina kära hästar och jag.
Ibland är livet märkligt. De där svängarna det tar när man som inte riktigt hinner med utan man kastas än hit än dit. Så har min början på veckan varit.
Det första kastet var då jag gick ut från kontoret i Gällivare och upptäcker att det varit inbrott i bussen. Någon hade brutit sig in mitt på ljusan dag och stulit all kamerautrustning jag hade där. Kameran hade jag på kontoret men resten hade jag lämnat i bussen. Jag vet. Dumt, godtroget och möjligen aningens huvudlöst. Så kvällen slutade med att jag satt mitt emot mamma vid köksbordet och åt varmkorv och grät.
Vi tog en promenad med hundarna, min kloka mamma och jag, och jag tänkte, att det handlar om pengar. Pengar är viktiga. De utgör skillnaden mellan liv och död för många. Men jag är inte i den sistsen. Pengarna utgör inte liv eller död för mig även om det var utrustning för mycket pengar. Så jag började sakta kravla mig tillbaka till vägen livet för mig framåt på efter att jag plötsligt kastats runt.
På morgonen satte jag en bröddeg på jäsning för att baka bröd till mina fantastiska kollegor och sedan tog jag en springtur med hundarna. Ivriga, glada hundar runt springande fötter lättar vilket hjärta som helst. Så springer Luz i virvlande fart över ett stenskravel och stannar. Jag vet direkt att något är fel. Hon stödjer inte på bakbenet och det är som att hon är förlamad. Hon kan inte resa sig upp. Jag bär hem henne med tårarna rinnandes. Ett kameraobjektiv går att ersätta. Inte en gatuhund från Spanien som alltid, alltid är glad och som till och med en finnspets leker med. Livet tog en tvär sväng igen som jag inte alls var beredd på.
På kontoret äter vi nybakat bröd, gråter och kramas. Två timmar till veterinärtiden. Mia är så förbannad att hon skriver det på Facebook. Sedan gråter vi lite till – jag gråter mest hela tiden – och så bär jag ut hunden till bilen. Hon viftar lite på svansen då jag tittar på henne. Jag gråter lite mer då. Jag är inställd på att ha hem henne i en sopsäck då jag lämnar veterinären.
Det har jag inte.
Jag har hem en gatuhund med ständigt viftande svans som har en kraftig sträckning/vridning bak. Däremot hittade de en gammal fraktur på ena frambenet. En spricka som inte riktigt läkt som det ska då det aldrig blivit behandlat. Det kan gå att ordna till bra. Vi ska kolla upp det här hemma.
Så jag köper blommor till alla fantastiska kvinnor på detta kontor där långt ovanför Polcirkeln. Dessa kvinnor som svär på internet och som gråter med mig. Dessa kvinnor som håller mig i sin famn och som ringer till sin livskamrat som är veterinär för att ge all hjälp som går att få. Vi skrattar och kramas lite mer, klappar på Luz och luktar på blommorna. Och sakta kryper jag upp mot vägen igen, på darriga ben och rödgråtna ögon.
Då kommer två kvinnor in på kontoret. De har en bild att visa mig. En bild på en kameraväska. MIN kameraväska. Ute till försäljning på Facebook för 1000 kr. Jag och Mia flyger upp från våra kontorsstolar. Om jag någon gång undrat över, om jag i alla fall inte skulle ha blivit polis så har jag svaret nu. Det ska jag inte. Noll lugn. Jag vrålade till Mia att hon skulle ta fram Facebook fast jag har min dator igång. Hon rusar med stormagen till andra rummet och hämtar sin dator. Sedan börjar vi i rasande fart undersöka vem som ska svara på annonsen. Mia kan det inte, hon har ju osat svador på Facebook över denna tjuv. Mitt i alla virvlande utläggningar påpekar en av kvinnorna som visat oss kameraväskan att vi inte själva kan hämta den. Han är narkoman, killen som stulit den, och inte pålitlig. Då sansar sig Mia något och ringer polisen.
För att göra en lång historia kort, så på inte mycket mer än en timma har polisen gjort tillslag och mina saker finns på stationen. Helt otroligt.
Jag är så tacksam för dessa kvinnor som sett inlägget om kameraväskan till salu, sedan nästa dag såg Mias inlägg om densamma och tog tiden att komma till oss. Och vilka är oddsen i det ständiga facebookflödet att de skulle se bägge inläggen? Helt otroligt.
Då jag körde hem igår så var det med en Bosse, en gatuhund (som rör sig mer eller mindre obehindrat nu) och en komplett kamerautrustning. Jag är så tacksam över den snabbt agerande polisen. Jag är så tacksam över min kloka mamma, min fantastiskt lugna make, vår underbara unge och dessa varma, stöttande kvinnor på kontoret. Jag är så glad att de personer jag älskar mår bra, att djuren virvlar runt mina fötter och att då jag vaknade idag så känner jag mig trygg.
Livet virvlar ibland. Man hänger inte alltid med. Men så fantastiskt mycket fint det finns. Varje dag.
…och en älskad unge…
…hon leker med en gatuhund!
Idag skyndade Rune ut före mig efter maten och lade beslag på grävmaskinen. Joy har fördelen av att vara liten så hon ryms att åka med oavsett förare. Nu kan hon backa, köra framåt samt drämma grävskopan i bussens vinterdäck som (o)lägligt stod just där hon tänkte gräva.
Vi ska gräva upp diket som finns på gården mot gamla grishagen. Det växer träd i det. Vilket gör det lite besvärligt att gräva där. Så då arbetar vi med att fälla träd. Jag var lite nervös då storgranen skulle fällas. En stor gran vill man helst inte ha var som helst. Jag fällde några träd då Rune var på jobb. De första gick bra tills det inte gjorde det längre. En stor björk dansade sakta åt totalt motsatta hållet än jag tänkt. Inte alls mot gläntan mellan träden utan mot Pickupen. Då var det tur att vi hade en finne i huset. En finne är stor och stark och kan putta mycket mer på en björk som står och svajar i vinden än vad en Anna kan. Så om ni någon gång övar er finprecision i att fälla träd och det inte riiiktigt går som ni tänkt. Slå in en kil (läs:yxa) och låt en finländare ta spjärn.
Men storgranen gick fantastiskt bra. Så vi har eldat ris och samlat kottar och lekt att de är karl johan-svampar och sedan försvann all röklukt, svett och spån i bastun. Ibland är livet bra fint.
Idag har vi grävt vatten till nya djurhuset. Det gick väldigt bra. Om man bortser från att jag förutom att köpa PEM-slang också lyckats köpa fel kopplingar för blindpluggen. Vi vill ju helst inte ha en fontän mitt på bakgården. Men som den fantastiska man min make är så grävde han i en låda, rotade i en annan och hittade något han kunde trolla ihop så att vattnet håller sig inne i slangen och inte över hela gården. Det tyckte jag var en mycket positiv utveckling.
Det ska bli så fantastiskt då huset är klart. Alla djuren samlade. Vatten indraget. Spån, hö och gödselstack på samma område. Den dagliga skötseln blir så mycket smidigare och då en fjällko ska få flytta hit och en kalv så småningom ska komma så är det fint med lite system. Åh, det känns bra att komma igång.
Vi var i skogen nu på kvällen. Solen lyser. Jag tycker om kvällssolen. Ljuset är milt och samtidigt intensivt på ett vis som en fotograf är väldigt tacksam för. Men nu hade jag inte kameran med utan motorsågen. Joy hade yxa. Vi arbetade med att såga och kvista gran till hagstolpar. Hundarna var också med. Inte det mest effektiva arbetsgänget med tre hundar och en treåring, men nog det gladaste. Tills en gatuhund i sin iver skuttade över ett vattenfyllt dike och en treåring i andra änden av kopplet hamnade mitt i samma nämnda dike. Blöt in till trosan fick det bli hemfärd. Sex stolpar hann vi få till. Ibland kan jag bli lite stressad inombords då mina planer inte riktigt sammanstämmer med verkligheten alla gånger. Jag vill få gjort så mycket. Men att ha med hundarna och se dem leka och ha dragkamp om pinnar (inte en finnspets då, naturligtvis inte) och ett barn virvlar runt, då tänker jag att det finns olika sätt där mycket blir gjort. En treåring som hugger kvistar, klättrar upp i en gran, drar ris, leker med en gatuhund, springer genom skogen och tar årets första bad i ett dike – det är ju faktiskt rätt mycket gjort. Det är bara en fråga från vilket håll man ser det.
Den ger värme. Den bidrar med hög mysfaktor. Den är vacker. Men framförallt så är den en räddare i nöden. Då tekniken strular och inbyggnadshällen får för sig att den helt enkelt ger upp så kan man alltid lita på vedspisen.
