Förnekelse

I morgon är det dags för min skidtävling. Jag har bestämt, att jag ska trotsa mina tävlingsnerver och åka med tidtagning. Det är ju egentligen löjligt att inte göra det. Bara för att jag blir nervös. Det är ju inte precis OS. Dock är mina tävlingsnerver förvånansvärt smarta. Jag har nämligen hela dagen idag varit övertygad om att det är torsdag. Så såg jag på datorn att det stod fredag högst uppe i hörnet. Och på min telefon. Jag tyckte att det var ovanligt smart av Joy att kunna ända datum både på datorn och mobilen. Utan att jag sett det. Jag gick in på klart.se och de menade också att det var fredag. Och då tänkte jag, att hon kan nog inte ändå ha lyckats med att ändra datum där. Så då kom chocken att det ju faktiskt är i morgon jag ska åka. Så tydligen kan tävlingsnerver leda till förnekelse. Och då man dessutom lider av dålig planeringsförmåga så är ju mina skidor såklart hopplöst eftersatta. Men det stod faktiskt på tävlingens hemsida att det var väldigt lättåkta 12 km så jag ska ta Runes skateskidor och staka mig igenom tävlingen. Jag menar, det finns ju de som stakar sig igenom hela Vasaloppet. Hur svårt kan det vara egentligen?

Tävlingsnerver

Idag har solen bäddat in skogen, snön och skidspåret i gnistrande strålar.
Och jag har bäddat in Joy i skidpulkan.
Vi har åkt till havet. Det är första riktiga träningspasset jag gjort på över två veckor tack vare min förkylning. Det positiva var att det kändes bra. Inte nu-känner-jag-mig-verkligen-i-form-bra men i alla fall det-känns-inte-som-att-jag-ska-svimma-bra. Och det är ju alltid någonting.
Jag och Joy och hundarna var ute i flera timmar. Fast då är stoppet hos min vän Lina inräknat. Vi fick bullar. Hon har hittat en annons om en skidtävling nu på lördag. ”Nej tack” sade jag då hon frågade om jag ville åka med henne. Jag vill inte chocka mina tävlingsnerver till bristningsgränsen med tävling två helger på raken. Men nu kunde man åka öppet spår utan tidtagning. Så jag tänker att det kan ju vara ett bra sätt att värma upp inför nästa helg, då jag ska åka 45 km.
Med tidtagning.
Jag måste ta tillbaka mitt påstående att jag har noll tävlingsnerver. Jag har väldigt mycket tävlingsnerver.
Det enda problemet är att de inte tycker om tidtagning. De tycker mycket illa om det, snarare.

_MG_7924

_MG_7934

_MG_7936

Årets första skidtur

Idag var det dags för årets första skidtur. Mats har kört upp en slinga på ängarna inne i skogen. Med bara några veckor kvar till Vildmannaloppet kändes det väldigt bra att få spänna på mig skidorna. Joy har lärt sig idag att klättra ut ur spjälsängen så hon vägrade sova lunch, så hon somnade snabbt i pulkan. Men jisses, det gick tungt. Jag hoppas att det var att spåret var löst och med nysnö på, för annars vet jag inte hur de 40 km ska gå. Jag åkte inte 40 km idag. Jag tror jag gjorde det bra om jag fick ihop 5.

_MG_6934

Alternativ träning

Klockan fyra igår eftermiddag for jag iväg med två hundar, ett barn och en spark till Lindas hus för att göra en eld till hon kom hem från jobbet. Det var ganska kallt igår. Vi har inte sparkat något denna vinter. Det enda sparkande jag har gjort är vilt i luften då jag slagit en vurpa på isen. Men med det vackra vita lanskapet badande i månljus tog jag sparken. Rune skulle var hemma på en timma och jag hade tänkt laga fondue till middag. En dryg timma efter Rune skulle Linda vara hemma – och äta hos oss – och då skulle vi ha en timma på oss till det var dags att fara till simhallen.  Rätt ok tidsplan konstaterade jag nöjt för mig själv.

Joy spände jag fast med ett par spännremmar sittandes på fårskinnet. Våra fina vänner Lina och Magnus här i byn har en sparklåda vi får låna. Jag har bara inte hämtat den än. Det fungerade bra med spännremmar. Bosse fick selen på sig och så bar det av bakom två vilda hundar. Joy tjöt av skratt och det gick väldigt bra de första 500 metrarna. Sedan kom gruset. Plogbilen hade rivit upp grus från (grus)vägen och det gick minst sagt hackigt fram. Vissa bitar fick jag bära sparken. Jag var blöt av svett då jag kom fram till Linda. Aldrig har väl de 1,2 km varit så långa. Jag satte fast hundarna i bron, och så gick jag och Joy och gjorde eld. Det är väldigt mysigt att göra eld hos Linda. Jag och Joy hoppas att värmen i huset kompenserar förlusten av ett tuggummi, två chokladkolor och en halv flaska rapsolja. Då vi kom ut igen – jag förstår inte hur vi båda kan bli så sotiga av att göra eld – var det plötsligt bara en hund vid bron. Bosse tittade upp på mig men Moa var spårlöst försvunnen. Tillsammans med två koppel och Bosses sele. Som tur var ringde en man i byn som hittat den förrymda så jag släpade sparken och hämtade henne. Hem tog vi vägen genom skogen. Där plogar de inte så vansinnigt tänkte jag och sparkade nöjt fram på snöslät väg. Det gick också bra 500 meter. Sedan passerade vi det sista huset efter den vägen och då var det inte plogat alls. Det är tungt att sparka på en oplogad väg där gruset slår igenom. Nu vet vi det.

Middagen blev väldigt god. Dock sprack min tidsplan för det tog över en timma för mig att ta mig 2,4 km. Men det var ett träningspass gott som något. Vi får avvakta med flytövningen till nästa vecka.

_MG_6919_MG_6923