Jag följer medvetet inte med särskilt väl i nyhetsvärlden. Det är en självbevarelsedrift. Det är inte för att jag inte bryr mig om vad som händer i världen.
Det är för att jag gör det.
Ni förstår, då man liksom är hudlös och livets alla virvlar strömmar genom en – då måste man försöka värja sig. Skulle jag alltid läsa alla nyheter, se alla nyheter och höra alla nyheter så hade jag burit med mig alla dessa berättelser och den bördan hade blivit tung efter ett tag. Och vad hjälper det, att jag ligger vaken på kvällen och oroar mig för Ryssland. Inte särskilt mycket alls, det förstår ju alla.
Jag tänker så, att jag kan göra en skillnad här i världen. Här var jag är. Det kan vi alla göra. Och om vi alla skulle använda oss av vårt ljus, där vi är – ja, då skulle världen vara mycket ljusare på alla de ställen.
Och jag förstår, att jag inte kan hjälpa alla människor som befinner sig i svårigheter. Men jag kan ge ett leende då jag får ögonkontakt med en främling på stan, jag kan ge en peng till kvinnan som sitter på trottoaren utanför CK med en pappersmugg i handen och jag kan berätta till Joy, att vi alla är lika mycket värda.
Men så läste jag läste en nyhetsartikel idag. Eller, jag läste två. Jag gör det ibland.
Och ni förstår, jag blir så arg.
Den ena handlade om en kvinna, som örfilat en man efter att han tagit ett grepp om hennes rumpa. Hon dömdes till böter för misshandel. Misshandel delas in i tre skalor – ringa, normalgrad och grov. Detta, bedömde rätten, var normalgrad och inte ringa. OM det nu hade inträffat något rumpgrepp överhuvudtaget var detta inte förmildrande omständigheter då slaget med handflatan, och dess följder, var så allvarliga. Mannen hade blivit kränkt och fått ont, förstår ni.
Den andra artikeln var om en pappa. Fyra vittnen ser att han sliter sin son hårt i håret i fem sekunder. Två av dem vittnar att de också sett pappan slå barnet. De rusar fram för att avvärja ytterligare våld. Pappan döms för misshandel. Ringa sådan, eftersom misshandeln bara ”medfört övergående smärta hos sonen”. Han döms till böter. Men dessa behöver han inte betala. Han har ju suttit häktad, förstår ni, det räcker.
Ja. Så det svenska rättsväsendet tycker alltså att en man som tar ett grepp om en kvinnas rumpa och får en örfil till svar är den som är kränkt. Om en pappa däremot sliter sitt barn i håret, så är det en ”övergående smärta”. Och vem bryr sig, om de sår som barnen bär inom sig då de som ska skydda är de som skadar.
Och jag blir arg. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut vilka som sitter på makten i det svenska rättsväsendet.
Och jag tänker aldrig förstå.