Jag vill ha ett deltidsjobb.
Jag hade gjort en plan att jag skulle arbeta i LKAB. Var tredje vecka skulle jag vara borta. Jag skulle tjäna bra. Man gör det, tjänar bra alltså, då man arbetar i gruvan. Jag hade hela planen klar. Men jag funderade. Och funderade. Och det var något som skavde i mig. Jag hade svårt att sova, och energin liksom rann sakta ur mig. Jag funderade och vände och vred, och så stod det helt klar i mig. Jag ska inte vara borta. Jag vill inte fara från Joy var tredje vecka. Det finns ingen lön som är värt det. Det var det den där kloka tepåsen ville säga mig. Så jag sade helt enkelt upp mig.
Jag fick ett erbjudande om ett heltidsjobb inne i Skellefteå. Det var ett sådant jobb som jag verkligen skulle trivas med. Men jag vill inte arbeta heltid. Jag vill ha tid hemma med Joy. Tid att finnas där för henne. Och jag vill ha kraft att bygga växthus och köra in hästar och att skriva. Och då kan jag inte ha ett heltidsjobb tänker jag. Så jag tackade nej.
Så hittade jag mitt drömjobb. Nära, deltid och med ungdomar. Men då jag varit på intervju så skrek hela mitt väsen, att där ville jag inte arbeta. Vi delade inte riktigt samma världsbild, arbetsgivaren och jag, om vi säger så. Och jag tänkte, att skulle jag bli erbjuden det arbetet så skulle jag tacka nej. Det är viktigt att följa det man tror på och står för, tänker jag. Inte för att jag tänkte att jag skulle få det, jag tror att de tyckte att jag var lika vansinnig som jag uppfattade dem.
Och så satte jag mig vid datorn igår. Och såg på arbetsförmedlingens hemsida att tjänsten var ute igen. Och känslan att de hellre tog ingen än mig, spred sig i min kropp. Jag ringde till min vän Janita. ”Jaha, nu fick jag inte ens säga att jag inte ville ha det jobbet” beklagade jag mig. ”Förstår du, de söker hellre om efter anställda än anställer mig!” fortsatte jag. Och då svarar denna kvinna, som går in i ödehus för att släppa ut en skata och följer den fulla mannen på gatan hem som alla andra bara går förbi, att det var väldigt bra. ”Tänk Anna” sade hon lyckligt ”att fast du tyckte att du bet ihop så visade du att du inte alls hade passat där”. Och så förklarade hon till mig, att det alltid kommer finnas de som anser, att det jag står för är tokigt. Och att det var någonting bra, att jag inte fick det jobbet. Det var liksom en bekräftelse på vem jag är. Det är en väldigt bra sak att ha en vän som heter Janita.
Så det är nog så, mina kära läsare. Att det kan vara väldigt positivt att säga upp sig från ett välbetalt arbete, tacka nej till en heltidstjänst och inte få ett arbete man har sökt. Det kanske låter tokigt. Men det skaver ingenstans. Jag oroar mig inte. Jag sover bra. För jag är precis där jag ska vara. Jag är med mitt barn, jag har energi, jag följer vad mitt hjärta säger är rätt och jag mår bra. Och jag tror, att jag kommer att få ett arbete där jag kan arbeta deltid och där de människor jag arbetar med säger, att vad härligt det är att jag arbetar där. Det tror jag väldigt mycket. Och fram tills dess får vi väl ta och äta ärtsoppa några gånger mer tänker jag. Ärtsoppa blir för övrigt mycket god då man lastar ved och glömmer bort den på spisen och den får koka några timmar längre än det står på ärtkartongen…