Jag håller på att mura upp fundamentet för min vedspis ute. Där ska jag nämligen koka kaffe och grädda bullar till vårt gårdscafé. Vi tänker att helgen efter Vansbro ska vara vår premiär. Det är med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan känns det väldigt spännande, roligt och mysigt. Å andra sidan känner jag mig förfärad. ”Tänk om ingen alls kommer” sade jag till Linda. Men hon lovade att hon och Stina kommer så då kändes det lite bättre. Och syster med familj också. ”Man ska inte ge upp efter bara några gånger” resonerade jag med maken en kväll då jag också var lite nervös. Då tittade denna lugna man på mig och så sade han, att man i alla fall inte ska ge upp innan första gången. Det tyckte jag var mycket klokt.
Så jag murar på min vedspis ikväll. Det gick dåligt. Jag är som i ett oflyt nu känner jag. Fast jag tycker att jag murat väldigt rakt så är det allt annat än rakt nu då jag tittade efter. Så jag har gått in, skriver några rader till mina fina läsare och så ska jag krypa ner i soffan och se en film. Det är väldigt bra att se en film då man har oflyt med lecablock. Men det kommer bli väldigt fint med en vedspis ute. Mysigt att laga maten där. Jag håller på att snickra en arbetsbänk bredvid spisen. Bordskivan är en gammal enkel förrådsdörr som jag hittade i Lindas ladugård som har sådan vacker grön-turkos färg (som inte alls syns på bilden). På den ska jag sätta en skiva härdat glas så jag kan baka utan att det blir stickor i bullarna. Jag tror att kunderna (läs: Linda, Stina, Syster & Co) uppskattar det.
