Ok. Jag får erkänna. Jag har lite ångest faktiskt. Om en vecka så är det dags för Lidingöloppet. 30 km löpning. Jag tror att den lysande frånvaron av omnämnande av detta lopp på bloggen visar på mitt tillstånd av förnekelse. Jag har just kunnat börja springa igen efter en månad med a) knäproblem och b) förkylning. Ett tag funderade jag allvarligt på att ställa in. Mest för problem a. Efter tre knäoperationer hoppar jag inte i taket på tanken på en fjärde. Men jag vill verkligen göra en klassiker, och då är det bara att ta sig igenom dessa tre mil. Så, jag har bestämt mig för att jogga runt. Kanske stanna och äta en bulla om det bjuds på en sådan efter vägen. Mitt tidigare mål har jag kastat ut genom fönstret och beslutat att jag ska göra detta för sakens skull och inte för en så bra tid som möjligt. Helt enkelt bara le åt alla som springer förbi mig. Janita himlade med ögonen åt mig då jag berättade denna plan till henne. Hon är den enda jag känner för övrigt som kan himla med ögonen genom en telefonlur.
Så, handsken är kastad. Nästa lördag ska jag gå i mål på Lidingöloppet utan att halta dagen efter.