Vi skulle göra leverbiff till middag häromdagen. Men skruven till vår kvarn – den man använder till att spänna fast hela härligheten – har på något oförklarligt vis blivit krokig. Och inte lite krokig utan så krokig att den inte alls vill fungera längre. Nu kanske det inte är så många som använder dessa gamla kvarnar längre, men de flesta har nog sett en sådan. Man spänner fast kvarnen mot en bordsskiva med en skruv, eller bult, från undersidan så att den sitter stumt. Maken kapade av den krokiga delen och tänkte byta ut den mot en annan bult, men så hade vi ingen med samma gänga och nu stod vi med en alldeles för kort stump för att kunna spänna någonting alls.
Jag blev lite matt. Det är inte jättekul då maten ska lagas och blodsockret är nere vid troskanten (som Joy säger) och den gamla kvarnen som aldrig kan gå sönder går sönder. Jag sade till Rune att han helt enkelt får hålla fast den så maler jag. Det tyckte Rune var en dålig idé.
Han gick ut i snickeriet och sade att han skulle göra en annan lösning. Det tyckte jag var en skitdålig idé. Jag kan ha fräst någonting om att göra allt så himla komplicerat. Men så kom han in efter några minuter med en träbit han sågat som satt så tajt på kvarnen att den stackars lilla skruvstumpen kunde nypa fast den, och sedan spände vi fast hela härligheten mot bordet med snickartvingar. Det visade sig att det inte alls var en skitdålig idé. Det var en rätt bra faktiskt.
Det är väl så med livet tänker jag. Att då det blir lite krokigt och blodsockret är lågt, då får man göra på ett lite annat sätt. Det löser sig, det gör det alltid.
