Detta skrev jag imorse, men glömde att lägga ut det. Ni får det nu istället;
Det regnar.
Ibland är regn otroligt härligt. Som då det är varmt ute och regnet svalkar. Då man far ut och springer och varje regndroppe är en lättnad mot hettande kropp.
När värmen fått blommorna att slokna och regnet får allt att vakna till liv igen. Då hösten är torr och himlen öppnar sig och sedan kan man bege sig ut i svampskogen. Det är härligt då regnet är helt vansinnigt, då det bara vräker ner och man springer barfota ut med kläderna på kroppen och tjuter av skratt då man blir genomblöt på ett ögonblick (med fördel är man med sin vän Linda i Australien då, det blir som extra härligt då om man säger så). Sådant regn tycker jag om.
Det är kallt ute. Snålblåst. Det regnar. Men det ser man inte. Man upptäcker det halvvägs ner till hästhagen då de små, isande kalla dropparna blåser in bakom den icke existerande kragen på regnjackan man inte satt på sig. Sådant regn tycker jag inte om.
Vi ska ut med hundarna. Jag har inte alls lust. En treåring har inte alls lust.
– Joy, det regnar ute.
– Men säg inte det. Jag ska leka.
– Vi ska ut med hundarna.
– Jag vill ha en festis. Tack.
– Vi ska ut med hundarna.
– Snälla. En festis.
– Då du kommer hem från dagis. Men du. Vi ska ut med hundarna. I regnet.
– Så tokigt. Vi far utan hundarna.
– Utan hundarna? Varför ska vi ut utan dem?
– För de tycker inte om regnet.
Nu blev det i alla fall en promenad. Och regnet upphörde på något mirakulöst sätt. Säkert bara för att jag satte galonbyxor på ett barn och täckbyxor på en mamma och dubbla jackor på oss bägge.