På vintern tränar jag ofta utomhus. Det är som en grundförutsättning för skidåkningen. Men att kunna börja köra styrketräningen utomhus är väldigt härligt. Då jag var magsjuk maratontittade jag ”Gympaläraren” på svtplay. En otroligt bra programserie som jag rekommenderar. Detta kan möjligen vara mitt första tv-tips här på bloggen, men om du har tid över men ingen ork, slå på detta program på datorn. Det var många saker jag fastnade för. Dels budskapet om vikten av att barn rör på sig. Faran som finns med att skärmarna tar så stor plats. Men det som mest fick mig att se program efter program mellan turerna där huvudet var nerkört i toaringen var den enorma kraft, det engagemang och den genuinitet som Kalle i programmet visade. Han visade att en person kan göra skillnad. Att det som finns i hjärtat kan få effekter på andra människor. Att vi måste bry oss. Och det var fantastiskt. Jag grät. Vilket i och för sig inte är så ovanligt.
En av sakerna de pratade om i programmet är vikten av att vara utomhus. Barn som är ute rör på sig. Barn som är ute med föräldrar som rör på sig rör på sig ännu mer. Och jag rör på mig. Jag ligger på marken och gör benpress med en Ila på fötterna och ett barn och två hundar vid mitt ansikte. Två hundar som brottas och ett barn som övar sig att på stå på huvud. Samtliga högst rörliga. Ni ska få ett tips. Om det blir lite stökigt kring ert huvud – säg att ett barn ramlar ned på det – så kan ni med fördel kasta ett vedträ en bit bort. En Bosse, en gatuhund och en Joy har mycket roligt med ett vedträ.
