Varje dag

Ibland är livet märkligt. De där svängarna det tar när man som inte riktigt hinner med utan man kastas än hit än dit. Så har min början på veckan varit.
Det första kastet var då jag gick ut från kontoret i Gällivare och upptäcker att det varit inbrott i bussen. Någon hade brutit sig in mitt på ljusan dag och stulit all kamerautrustning jag hade där. Kameran hade jag på kontoret men resten hade jag lämnat i bussen. Jag vet. Dumt, godtroget och möjligen aningens huvudlöst. Så kvällen slutade med att jag satt mitt emot mamma vid köksbordet och åt varmkorv och grät.
Vi tog en promenad med hundarna, min kloka mamma och jag, och jag tänkte, att det handlar om pengar. Pengar är viktiga. De utgör skillnaden mellan liv och död för många. Men jag är inte i den sistsen. Pengarna utgör inte liv eller död för mig även om det var utrustning för mycket pengar. Så jag började sakta kravla mig tillbaka till vägen livet för mig framåt på efter att jag plötsligt kastats runt.
På morgonen satte jag en bröddeg på jäsning för att baka bröd till mina fantastiska kollegor och sedan tog jag en springtur med hundarna. Ivriga, glada hundar runt springande fötter lättar vilket hjärta som helst. Så springer Luz i virvlande fart över ett stenskravel och stannar. Jag vet direkt att något är fel. Hon stödjer inte på bakbenet och det är som att hon är förlamad. Hon kan inte resa sig upp. Jag bär hem henne med tårarna rinnandes. Ett kameraobjektiv går att ersätta. Inte en gatuhund från Spanien som alltid, alltid är glad och som till och med en finnspets leker med. Livet tog en tvär sväng igen som jag inte alls var beredd på.

På kontoret äter vi nybakat bröd, gråter och kramas. Två timmar till veterinärtiden. Mia är så förbannad att hon skriver det på Facebook. Sedan gråter vi lite till – jag gråter mest hela tiden – och så bär jag ut hunden till bilen. Hon viftar lite på svansen då jag tittar på henne. Jag gråter lite mer då. Jag är inställd på att ha hem henne i en sopsäck då jag lämnar veterinären.
Det har jag inte.
Jag har hem en gatuhund med ständigt viftande svans som har en kraftig sträckning/vridning bak. Däremot hittade de en gammal fraktur på ena frambenet. En spricka som inte riktigt läkt som det ska då det aldrig blivit behandlat. Det kan gå att ordna till bra. Vi ska kolla upp det här hemma.

Så jag köper blommor till alla fantastiska kvinnor på detta kontor där långt ovanför Polcirkeln. Dessa kvinnor som svär på internet och som gråter med mig. Dessa kvinnor som håller mig i sin famn och som ringer till sin livskamrat som är veterinär för att ge all hjälp som går att få. Vi skrattar och kramas lite mer, klappar på Luz och luktar på blommorna. Och sakta kryper jag upp mot vägen igen, på darriga ben och rödgråtna ögon.

Då kommer två kvinnor in på kontoret. De har en bild att visa mig. En bild på en kameraväska. MIN kameraväska. Ute till försäljning på Facebook för 1000 kr. Jag och Mia flyger upp från våra kontorsstolar. Om jag någon gång undrat över, om jag i alla fall inte skulle ha blivit polis så har jag svaret nu. Det ska jag inte. Noll lugn. Jag vrålade till Mia att hon skulle ta fram Facebook fast jag har min dator igång. Hon rusar med stormagen till andra rummet och hämtar sin dator. Sedan börjar vi i rasande fart undersöka vem som ska svara på annonsen. Mia kan det inte, hon har ju osat svador på Facebook över denna tjuv. Mitt i alla virvlande utläggningar påpekar en av kvinnorna som visat oss kameraväskan att vi inte själva kan hämta den. Han är narkoman, killen som stulit den, och inte pålitlig. Då sansar sig Mia något och ringer polisen.
För att göra en lång historia kort, så på inte mycket mer än en timma har polisen gjort tillslag och mina saker finns på stationen. Helt otroligt.

Jag är så tacksam för dessa kvinnor som sett inlägget om kameraväskan till salu, sedan nästa dag såg Mias inlägg om densamma och tog tiden att komma till oss. Och vilka är oddsen i det ständiga facebookflödet att de skulle se bägge inläggen? Helt otroligt.

Då jag körde hem igår så var det med en Bosse, en gatuhund (som rör sig mer eller mindre obehindrat nu) och en komplett kamerautrustning. Jag är så tacksam över den snabbt agerande polisen. Jag är så tacksam över min kloka mamma, min fantastiskt lugna make, vår underbara unge och dessa varma, stöttande kvinnor på kontoret. Jag är så glad att de personer jag älskar mår bra, att djuren virvlar runt mina fötter och att då jag vaknade idag så känner jag mig trygg.

Livet virvlar ibland. Man hänger inte alltid med. Men så fantastiskt mycket fint det finns. Varje dag.