Lindas mamma har skickat kläder till Joy som de har haft kvar hemma. Helt ljuvliga hängselbyxor. Och så denna dress. Jobbardressen. Joy var mycket lycklig över den. Och en mamma också.
Förberedelser inför Vansbro
En Ålandspannkaka är klar inför avfärd söderut i morgon. Det är bra att ha med matsäck i bilen. Billigare och framförallt mysigare. Det blir jag, Markus och tre från byn som åker tillsammans. Jag tycker om att ordna inför resa. Rune frågade om jag packat, då jag omsorgsfullt fotograferade min pannkaka. Jag tittade frågande på honom. Det där med att packa dagen innan avresa har jag aldrig begripit mig på. Jag tycker det går lika bra att göra det just innan avfärd. Fast å andra sidan så var jag den som reste till Australien och glömde kameran hemma. Kanske ska jag gå och packa lite. Rune kan vara rätt så klok ibland, det kan han.
Åtta får
Det är fantastiskt. Fantastiskt hur snabbt tiden faktiskt går. Fantastiskt att det känns som igår Joy föddes, och samtidigt som om hon alltid varit hos oss. Idag fyller Joy två år. Jag frågade henne idag hur många år hon är. ”Åtta” svarade hon då. ”Två år” svarade jag och höll pedagogiskt upp två fingrar. ”Åtta, nio, scecks (läs: sex) bäää” svarade hon. Så idag fyller Joy tydligen åtta får.
Rune har gjort en gunga till henne. Jag har skrivit texten, och Rune fräste ut bokstäverna, ”Gungeligunge, älskade unge”. Först skrev jag fel, Gungeligune blev det. Vi hade ju kunnat skriva ”Gungeligune, älskade Rune” men det hade blivit lite tokigt så vi ändrade det. Vi har gjutit stolpfästet igår så vi måste vänta en dag till så cementen hinner brinna innan vi kan sätta upp hennes ställning för gungan.
Moster har gjort en alldeles ljuvlig käpphäst, och hon har haft fina vänner på besök som haft sina presenter inslagna i tid. Vi har bakat tillsammans och hon har gjort gruskakor på hallgolvet. Så det gör nog inget att man får vänta en dag eller två på att gunga. Livet är ganska så bra ändå då man fyller åtta får.
Förresten…
…så blev det sju kycklingar, av de sju äggen. Det var mycket bra utdelning. Så en mamma och en Joy smiter dit med jämna mellanrum och inspekterar de små liven.
Café Sotiga Fingrar
Jag håller på att mura upp fundamentet för min vedspis ute. Där ska jag nämligen koka kaffe och grädda bullar till vårt gårdscafé. Vi tänker att helgen efter Vansbro ska vara vår premiär. Det är med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan känns det väldigt spännande, roligt och mysigt. Å andra sidan känner jag mig förfärad. ”Tänk om ingen alls kommer” sade jag till Linda. Men hon lovade att hon och Stina kommer så då kändes det lite bättre. Och syster med familj också. ”Man ska inte ge upp efter bara några gånger” resonerade jag med maken en kväll då jag också var lite nervös. Då tittade denna lugna man på mig och så sade han, att man i alla fall inte ska ge upp innan första gången. Det tyckte jag var mycket klokt.
Så jag murar på min vedspis ikväll. Det gick dåligt. Jag är som i ett oflyt nu känner jag. Fast jag tycker att jag murat väldigt rakt så är det allt annat än rakt nu då jag tittade efter. Så jag har gått in, skriver några rader till mina fina läsare och så ska jag krypa ner i soffan och se en film. Det är väldigt bra att se en film då man har oflyt med lecablock. Men det kommer bli väldigt fint med en vedspis ute. Mysigt att laga maten där. Jag håller på att snickra en arbetsbänk bredvid spisen. Bordskivan är en gammal enkel förrådsdörr som jag hittade i Lindas ladugård som har sådan vacker grön-turkos färg (som inte alls syns på bilden). På den ska jag sätta en skiva härdat glas så jag kan baka utan att det blir stickor i bullarna. Jag tror att kunderna (läs: Linda, Stina, Syster & Co) uppskattar det.
