Att känna mer än att tänka

Jag skrev ett inlägg för rätt länge sedan om en dröm jag haft i många år. Om att bo i gränslandet mellan fjäll och fjord. Fota, skriva och bara vara.
På onsdag lastar vi hästarna och så bär det av. Över fjäll och över hav. Ut i väglöst land.
Det har varit en resa. Ibland har tvivlet slagit fast i hjärtat så starkt att jag tänkt att det aldrig kommer bli av.
Men så har jag landat i mig själv igen. Slutat tänka och bara känt.
Och så på de märkligaste av vägar så hittade jag platsen att vara på.

Det kommer säkerligen vara en resa med både upp- och nedturer. Stunder då jag har sådan hemlängtan att jag gråter i kudden. Och stunder då livet bara fyller varje cell av min kropp. Jag tänker att det är så det är att följa drömmen. Inget är inlindat i trygghet eller morgondagen förutsägbar. Men det fantastiska är, att då man vågar sluta tänka och bara vila i drömmen så löser sig allt. Och då är alla tårar i kudden bara ett steg på vägen.

Lite som då man åker mil efter mil på fjället. Då det blåser och yr. Då sikten är obefintlig och man undrar en stilla tanke vad syftet egentligen är.
Så bryter solen genom molntäcket och allt blir bara magiskt.

Vi ses i Norge :)

Till Irja

Tänk, vilken tur att du finns. Vi kan lugnt påstå att vi inte pratar så ofta på telefon, men då vi gör det – vilka otroligt kloka kvinnor vi är då! :) Det kan väl knappast finnas ett världsproblem vi inte kan lösa.

Och det fina är, att i mitt vintermodus så skänkte du mig en sådan kreativ energi. Jag är så glad över att du finns, och att du är min vän. Jag ser framemot ditt besök. Då vi ska ta en bastu och spatsera på gården och sitta vid köksbordet och prata om livet. Och jag kommer till Visby! Ja du kvinna, den resa ni ska göra är ju helt fantastisk. Du inspirerar.

Det har vänt

Ljuset.
Det märkliga är att med bara differens med några få dagar så börjar hönsen lägga ägg igen. De börjar lägga färre ägg redan i oktober någon gång och i december så får vi knappt några ägg alls.
Men så vänder ljuset och vips, så ligger det ett gäng ägg i värpredet.

agg
Jag funderar över hur hönsen vet att ljuset vänt. Det är ju inte som att man märker det precis.
Själv går jag omkring som i något slags sparläge. Så fort det blir mörkt ute vid tretiden så sjunker energinivån. Det blir liksom ingen riktig fart på något under eftermiddagarna.
Jag tänker acceptans. Det är ett väldigt klokt ord, men inte det lättaste att faktiskt efterleva. Jag jobbar på det, så att säga.
Jag tänker att jag bara ska acceptera att vintermörkret påverkar mig och tillåta mig själv att vara trött. Men jag längtar till tiden då man får för sig att gräva upp en stubbe. Bara sådär, fast en make säger att det är mer eller mindre omöjligt utan en stor grävmaskin. Det visade sig att vara omöjligt, men bara den där känslan av att tro att man man gräva upp den med en spade och så sätter man igång. Dit längtar jag.

energi
Nu är vi mer på stadiet där jag tänker att jag ska sätta iordning mitt arbetsrum. Det där jag började med för en evighet sedan. Så jag far och åker skidor i den svaga vintersolen och det är fantastiskt. Jag känner mig stark, pigg och full av energi. Lämnar skidstadion vid tretiden och åker till byggmax.
Då har det hunnit bli mörkt.
Planen att köpa reglar, spånskiva och takpanel slutar med ett stackars ensamt gäng reglar som inte kommit längre än till utsidan av ytterdörren.

lite-trott
Jaha.
Ja.
Acceptans Anna, acceptans.

SNÖ

Det är mörkt, mörkt, mörkt. Alla vackra höstlöv borta. Marken är våt och liksom suger åt sig det svaga eftermiddagsljus som solen mäktar leverera.

Det är mörkt då jag vaknar. Och jag känner mig trött.

Men imorse. Imorse var det vitt. Och vitare blev det under dagen! Helt fantastisk dag med ymmigt snöfall och samtidigt sol! Joy letade fram skidorna och åkte både längd- och slalomskidor. Jag har städat undan utemöbler. Jag har en tendens att göra det lite efter planen.

sno

 

Våra getter!

Nu har våra nya familjemedlemmar anlänt, Mia, Barka och Löva. Mia heter egentligen Moa, men för att inte förvirra en finnspets och för att hedra en god vän så fick det bli Mia. Den goda vännen var dock lite osäker på om hon skulle känna sig hedrad eller något stött. Men Mia är en mycket klok get, och om hundarna är för påstridiga så kan hon ge dem en påminnelse om vem som har horn. Så det finns likheter så att säga :)

Hundarna är mycket nyfikna på nykomlingarna. Moa är som med fåren bara glad och bryr sig inte desto mer i dem. Hon struttar runt i gethuset som om hon aldrig gjort annat. Luz blir lite osäker och studerar dem helst på avstånd. Bosse tycker de är mycket obehagliga. Och samtidigt kan han inte  låta bli att sakta ta ett steg närmare och nosa på dem. Men skulle en nyfiken liten get vänligt vilja nosa tillbaka tycker Bosse det är bäst att ta det säkra före det osäkra och visa garnityren. Även om det är ett galler mellan honom och geten.

De bor inomhus nu tills de lärt sig var de bor. Sen ska de få en liten hage på gården och till våren blir hela hygget med massor av sly inhägnat.

Idag fick de följa med på morgonpromenad. Efter viss förvirring med alla koppel begav sig jag, tre hundar och tre getter ut i skogen. Efter en stund fick killingarna gå lösa. Det gick väldigt bra. Jag fick en guldstjärna i kanten då jag hittade skogshallonbuskar till dem. Då vi kom hem igen var de väldigt keliga.

På kvällen gick vi en tur allihopa med hundar och getter. Ett litet tips. Om du ska ut med en make, en fyraåring, tre hundar och tre getter så bli inte förvirrad av alla individer. Håll hela tiden fokus på de två lösa getterna. Det är helt otroligt så snabbt de hinner beta på hallonbuskarna, rosenbusken, persiljan och rosmarinen.

getter2 getter5 getter4 getter3 getter

”Den man inte snackar skit om, är det ingenting med”

Wilhelm Moberg. Det var han som sade det.

Jag har haft det citatet på kontorsväggen uppe i Gällivare då jag arbetade med magasinet. Då jag har det arbetet som jag har, med ynnesten att få möta många, modiga människor som delar med sig av sitt liv så måste jag ibland bara stanna upp och reflektera. Det är många som får möta motstånd, hårda ord, fördömande blickar och prat bakom ryggen. Vi kan väl alla känna igenom oss i det? Jag kan det! Ibland funderar jag om det är jag som är vansinnig, då jag iakttar världen.

Jag brukar tänka på alla de krig som finns i världen, på terrorattacker och våldsdåd. På de gängkrig som finns i vårt eget land, på hämnd och vedergällning. Om människan inte skulle ha behovet av att hämnas, då skulle många av de konflikter som finns idag försvinna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt skulle bli frid och harmoni. Det finns krig som bekämpas på grund av en diktatur, där kampen gäller frihet. Men. Mycket av det svarta som rör sig i vår värld handlar om att ge tillbaka, att hämnas.

Och så tänker jag på mitt eget liv. Om jag önskar att personer som lever i krig – som vuxit upp med våld, övergrepp och och vidriga syner – ska förlåta, vända andra kinden till – hur kan jag göra det i mitt eget liv? Hur vill jag förhålla mig till mina medmänniskor?

Det är väldigt lätt då man möter – i ens egna ögon – orättvisa ord, då de fördömande blickarna riktas mot en själv och man hamnar i en situation man inte bett om. Då är det lätt att bli arg, upprörd, vilja skapa hårda ord tillbaka. Min stubin är en millimeter. Men på något vis håller jag på lära mig att låta den brinna lite långsammare. Vända andra kinden till.

Jag menar inte på något vis att man godtar det som är tokigt då man inte ger igen. Det är precis tvärtom!

Jag tänker att det handlar om personen som förmedlar de hårda orden och de fördömande blickarna snarare än den som får ta emot.

En av de sakerna som jag har svårast för, är då man snackar skit om andra. Att bli omtalad själv kan jag hantera bättre. Stubinen tänder, men slocknar rätt fort. Jag vet vem jag är. Och ibland kan även illasinnat skitsnack leda till utveckling. Men då det handlar om andra, då vrider det sig i magen. För ofta är intentionen inte att utveckla, med syfte att ge en person verktyg att växa och stå stark. Snarare att punktera, att sätta ljus på svaga punkter och trampa på den ömma tån.

Jag tänker att det också är mänskligt. Då man känner sig liten, vill man förminska andra. Det är en mekanism som kickar in utan att man är medveten om det. Jag tror att de allra flesta människor i grunden är goda. Att man innerst inne vill väl.

Det gäller bara att bli medveten. ”Bara”, säger jag. Det är inte så lätt att vända fokus inåt, på sig själv. Men tro mig, då man gör det. Då man möter alla rädslor och avigsidor hos sig själv – då finns det inget behov av att förminska andra. Och den friheten får dig att flyga.

Hur väljer du att se på din omvärld? Om någon har något som är svårt, hur väljer du att se på det?  Hur väljer du att möta det?

Hur väljer du att prata om det?

Sprider du mörker? Eller låter du ljuset flöda?

Till Linda, Mia, Maria och Janita – tack för att ni finns i mitt liv. Ni kloka, vackra, fantastiska kvinnor som tar andan ur mig med era tankar, reflektioner och ständiga kamp för att vi alla har rätten att finnas till. Ni gör mig till en bättre människa.

Att blomma

Jag lovade en bild då fröna jag och Joy på måfå planterade (läs: hällde ut och kastade jord på) växt till sig. Och växt har de! Det var en påse för 29 kronor med blandade sommarblommor. Och som de blommar!

De har blommat sedan i Juli, genom första frostnatten och nu är vi i slutet av September och de sprider ännu sin skönhet till gården. Helt otroligt vackra.

Den lilla stackars ölandstoken som fick flytta upp på kullen vaknade till liv och tävlar med blommorna vem som kan blända mest. Mot storstenarna planterade vi marktäckare, på ena sidan squash – enorma mängder har vi skördat – och på baksidan grävdes några potatisar ner där plats fanns. Förutom det faktum att Moa ser som sin livsuppgift att gräva potatisar och vakta dem mot eventuella gatuhundar som också vill ha en potatis så  har vi fått bra skörd i år.

 

 

 

 

kullehogen

_b8d9086 _b8d9087 blommor

Kontroll

Idag bakade jag och Joy kanelbullar och blåbärsbulla på morgonen. Medan vi väntade på att degen skulle jäsa gjorde vi lite kroppskontrollövningar. Joy gjorde som vanligt och förbluffade mig. Både med sin skicklighet och den något originella klädstilen. Jag övade mig lite mer under dagen. Jag vet dock inte om min egen klädstil med ullångkalsonger är så mycket bättre. Däremot är jag  stolt över min kroppskontroll. Den är i alla fall betydligt bättre än min kontroll på en gatuhund.

_b8d9022

 

_b8d9036

 

_b8d9074 _b8d9063 _b8d9058

Radioskugga

Så kan man kanske kalla det. Radioskugga, alltså. Så blev det ju förra gången jag jobbade med magasinet också. Då jag arbetar intensivt med text och foto, då blir jag liksom mätt på det. I vanliga fall är det en avkoppling för mig efter en dag med djur, barn och byggnationer, att sätta mig framför datorn och skriva på bloggen. Nu då det varit mycket med datorjobb så är det avkoppling att få lämna datorn och gå ut.

Men i fredags blev magasinet inlämnat till tryck!!! Och jag har haft några dagar med att fara ut med hästarna, låta hammaren arbeta, plocka svamp och springa med hundarna. Jag och Joy har hittat massor med Karljohansvamp som vi torkat ovanför vedspisen. Jag har dragit el till jordkällaren och satt upp hyllor. Vi har nämligen massor med potatis. Stora! Joy och Oskar är tydligen mästare på att sätta potatis. Så det blev lite bråttom att sätta iordning källaren.

Vi har plockat lingon också i helg, och idag bar jag burkarna med sylt till jordkällaren. Det är väl märkligt. Några burkar sylt i en gammal jordkällare och jag känner mig så rik! Undrar hur det blir då vi tagit upp all potatis och bär in den. Då gråter jag väl en skvätt.

 

Dagens tips

Dagens tips. Om ni ska såga ned en björk som är rutten. Om du tar en bastu och en make och en Jan Ove tar ned björken i sektioner och de två första, friska och stora delarna av huvudstammen far precis dit det är tänkt att de ska fara. Glöm då inte att den sista delen är rutten. Glöm inte att påminna en make om det. En rutten stam kan fara åt ett helt annat håll än man tänkt. Om den gör det – ta en handduk på dig då du rusar ut ur bastun för att se om allt gått bra då du hör ett brak. En Jan Ove kan bli ganska förvånad när en naken kvinna kommer rusande, det kan han. träd

Filfärg

Mamma tipsade om att måla med fil färgad med karamellfärg. Och använda händerna som pensel. Det tyckte jag lät som en fin idé. Giftfri färg som man kan äta. Nu hade vi ingen karamellfärg och oddsen att jag kommer ihåg att köpa det är liten. Jag skriver ibland en handlingslista men då glömmer jag den hemma eller så försvinner den på något vis på vägen. Men jag tog gurkmeja, kanel, blåbärssylt och hallonsylt som färgämne. Och det var nog ännu bättre. För det går inte åt så många skedar färg till ett stort ark och då vi var färdiga så åt vi helt enkelt upp resten. Utom den med gurkmeja då. Väldigt nyttigt men inte så gott i fil. Den får åka ned i någon grönsaksgryta istället.

filfärg filfärg2

Och lite mer

Nu är panelen slagen och målad ett varv. Nästa varv får komma då panelen fått torka isär lite som den alltid gör då man satt upp den. Stallet får bli grått och så blev lösdriften faluröd. Nu har vi börjat fylla den med hö tills höladan är klar. Åh, det känns så fint att djurens nya tillhåll allt mer börjar ta form.

målad lösdrift

Lyssna på detta!

Åh, ni måste lyssna på detta sommarprat!(klicka här) Gunhild Stordalen. Vilken otrolig kvinna! Ta dig tiden, lyssna – välj varianten med musik  – och ta till dig orden. Den kraft hon besitter gick rakt in i mig. Hennes person, hennes tankar och inte minst hennes budskap.

Vi håller på att äta oss in i döden. Jag tänker att jag är medveten, påläst och insatt. Men jag fick en väckarklocka. Det finns så mycket vi måste göra. Som vi kan göra! Det behöver inte vara så komplicerat. Inte egentligen. Det är som med potatisen. Precis som med potatisen. Hur ser vi på mat? Vad vill vi ha för mat? Är du värd att du tar hand om dig själv?

Välj kvalitet framför kvantitet. Och lyssna.

En lösdrift tar form

Carporten har faktiskt sett sorglig ut. Lite bortglömd kan man kanske säga. Men nu börjar den komma till liv. Det ska bli nya lösdriften. Här ska hästarna och kommande ko kunna gå in och söka svalka varma sommardagar och skydd regniga höstkvällar.

Jag har reglat upp där vi tidigare körde in bilen och slagit panel. Långväggen var reglad redan men saknade panel. Nu är det bara gaveltoppen kvar. Bussen är perfekt höjd som byggställning så då jag slog spikläkten stod jag på busstaket. Den bilen kan man ha till allt.

Ett litet tips som jag märkt med mina hästar. Om ni ska bygga en lösdrift så ha två öppningar – alltid en väg ut om den ena skulle få för sig att helt plötsligt bli på dåligt humör. Och ha öppningarna åt samma håll. Hästarna sover nämligen växelvis, en håller alltid vakt. Och med öppningarna åt samma håll kan även vaktstyrkan stå under tak med huvudet ut. Med öppningar åt olika håll blir det lätt att den som håller vakt står utanför. I alla fall mina hästar…

Jag tror att detta bygga ska få bli järnvitriol. Stallet ska bli det och jag tror det kan harmoniera bra. Nu är förvisso två väggar faluröda men det tror jag bara kan bli en fin kombination. Vi får se längre fram.

lösdrift

Lite ändringar i köket

Maken är på skyttetävling hela veckan. Så jag och Joy arbetar på med projekten. Mellan att vi tar någon tur med hundarna till havet och badar. Det är magnifika dagar. Strålande sol och härliga temperaturer. Joy har varit några timmar på dagis två dagar och då börjar jag varje arbetsdag med en löptur med hundarna i skogen. Igår sprang vi över myrar och vattnet var så varmt att det var ljuvligt då vi till slut vadade över ett dike och vattnet svalkade.

På gården jobbar vi nu med gjutning för stallet. Min plan var att det skulle vara gjutet i helgen. Men midsommar kom och med den ett gäng gäster. Och då kan det bli så att man sitter länge vid elden och runt bordet ute och pratar och skrattar. Om byggmax vill tydligen inte heller vara öppet då jag vill handla cement så då stod jag där under midsommar och kunde inte alls gjuta. Så då satte jag igång med ett alternativt projekt. Andan föll på, så att säga. Någon förebild kom jag i stundens hetta inte på att ta men jag hade som tur var en gammal bild som jag hittade.

Jag har egentligen aldrig varit helt förtjust i våra vita lådor i köket. Jag tycker mycket om att de är i trä och gjorda på ett snickeri i Umeå och som vi köpte billigt via blocket. Men inte att de är vita och inte att de liksom ”gick ihop” i skarven. Jag tycker det är så vackert med synlig stomme. Så jag sågade bort den profilerade kanten längst ut och gjorde en stomme emellan. Målade svart, lackade, väntade (åh, så tråkigt det är med torktider) och målade turkost. Joy hade glömt färgburken ute sist hon målade så det hade regnat in i den så det var något utspädd färg. Men jag tyckte det blev fint med det. Ljusare på något vis vilket blev bra med svart botten. Så tog jag bort de vita bräderna ovanför diskbänken och satte kakel (också blocketfynd). Och om jag får säga det själv, så är jag oförskämt nöjd med resultatet.

Och dessutom, det höll jag på glömma, så har vår diskmaskin fått en front! Det är stora nyheter efter några år med en lucka som smäller igen snabbare än en råttfälla. Vi tog ned skåpet vi hade på pergolan då vi målade huset och så tyckte vi att det var så fint med ren timmervägg ute så vi satte aldrig upp skåpet igen. Men luckorna till det skåpet är så otroligt vackra – de har min otroliga make gjort – så vi tog in dem och testade. Som om de var gjorda för det så var de på millimetern rätt mått för att bli front till diskmaskinen. Så då blev de det. Nu är det bara sista skåpet som ska få lucka. Där var vi nu har en samling av plastkassar och diverse saker man kanske, möjligen någon gång kan behöva. Det blir ett senare projekt. Nu ska vi bara njuta av att det kommit mer färg i köket.

_MG_6705

kök fronterkök kakelkök låda

Inte svårare än så

Det blev faktiskt upphåll i regnet. Då passade jag på att gå ut och sätta potatis. Regnet kom tillbaka men luften var varm och regnet milt så det gjorde egentligen ingenting. Joy och Oskar hjälpte mig. De är fantastiska dessa ungar. De har hjälpt att kratta och jämna till  de stora högarna av gödsel och sedan har jag gjort gropar och de har satt varenda potatis och skopat jord över.

Kanske kan det verka simpelt. Och jag tänker att det är det. Det är inte komplicerat att sätta potatis. Men värdefullt för barnen att få vara med. Att arbeta med kroppen för att göra landet iordning, att själva sätta potatisen, så småningom se blasten växa och vara med och ta upp potatisen. Maten finns inte automatiskt i affären. Det är människor som arbetat med att ta fram varenda råvara vi köper. Och jag tänker att barnen behöver förstå det. Förstå att det ligger arbete bakom mat. Och det är dubbelbottnat. Det finns flera saker jag önskar ge till Joy där hon ivrigt gräver ner potatisar. Dels insikten att ha respekt för maten. Det är inget man bara slänger. Dels tillfredsställelsen av att ha odlat själv. Att ha varit delaktig. Att veta att hon kan. Det är en annan känsla att äta den potatis du odlat själv.

Och kanske låter det simpelt. Och naivt att man kan lära sig så mycket av att sätta potatis. Men jag tänker att ofta är det enkelt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Att bli lite svettig, få lite skit under naglarna, bli blöt av regnet och varm då man kommer in. Att vara med, att förstå att då man vårdar och tar hand om, så ger vår jord oss så mycket tillbaka. Det är inte svårare än så. Och till på köpet så har man det väldigt mysigt tillsammans där i regnet bland all jord, hästgödsel och spretande potaisgroddar.

sätta potatis