Ibland hade det varit lite lättare med toa inne – våren 2011

Månaderna susar fram och med maken i Oslo så bestämde jag mig för att det var min tur att skotta ladugårdstaken. Mars avlöste den vansinnigt kalla februari med röda siffror på väderleksrapporten istället för blåa, och solen lyser från blå himmel. Dock vaknade jag häromdagen och gick ut för att ge djuren mat och möttes av en vägg med snö framför ladugården. ¾ av snön på taken hade rasat under natten och som tur var hade jag lämnat porten till snickeriet och vedbon lite öppen så jag kom in att ge hönsen mat. Däremot var dassdörren noga stängd och den tunga, packade snön nådde nästan hela vägen till taket. Jag klättrade upp för snöhögen och sparkade lite håglöst i den. Ibland hade det varit lite lättare med toa inne. Jag gick tillbaka in och hämtade en tampong och så satt jag mig bakom bilen och morgonkissade och bytte tampong. Allt hade varit mycket lugnt och fridfullt i morgonsolen och fågelkvittret om det inte hade varit så att sotaren såklart var tvungen att köra in på gården just i detta tillfälle. Jag flög upp och tjorvade på mig mina byxor och kastade ett förfärat ögonkast på den röda tampongen som lyste mot den vita snön. Snabbt sparkade jag snö över den och kikade buttert mot sotaren som glatt steg ur bilen. Jag hade nyss vakat och inte borstat varken tänderna eller håret (nåja, det senare var väl nu ingen större nyhet) och hade helst önskan en annan start på dagen.

Dassdörren blev framskottad lättare än förväntat men det är en liten isklättring som krävs varje gång man ska in och ut från dasset. Jag tog mig upp på ladugårdstaket efter det och bestämde mig för att skotta bort resten av snön som låg kvar. Det låg just ovanför hönsgården, och med solen som lyste varmt ville jag öppna så hönsen kunde gå ut. Efter en hel vinter inne så skulle de säkert bli glada att få komma ut i solen. Efter balansgång längst med nocken kom så resterande snö ned utan att någon fru hasade med i snömängderna.
Verandataket var näst på schemat och efter att ha klättrat ut genom fönstret på övervåningen var det så dags att skotta sista snön. Allt gick mycket bra tills jag plötsligt halkade på plåttaket och föll handlöst baklänges. På något underligt vis lyckades jag grabba tag med ena handen i fönsterkarmen och hängde där på rygg med några fingrar krampaktigt hållandes i fönsterkanten. Jag kände mig som Bruce Willis i Die Hard, men beslöt mig för att det nog var räckte med takskottning för den dagen. Jag gick och öppnade luckan ut för hönsen istället men de hade inget intresse av att gå ut. Jag lyfte upp några av dem och puttade ut dem genom luckan som lite hjälp på traven men de sprang in lika snabbt med förfärat kackel. Jag stirrade missnöjt på dem och förklarade att jag minsann riskerat livet för deras skull men det brydde de sig inte det minsta i.

Torkskåp och köksgolv – hösten 2010

Höst och kallt ute. Jag sitter vid vårt köksbord i köket och skriver. Bara denna mening i sig är egentligen av stor sensation för mig och maken. Vi bor inte längre i bagarstugan, vi behöver inte duscha ute eller somna med byggfläkten susandes kring öronen. Vi sover i kakelugnsrummet, med den fina blå värmande oss och med stor förundran kikar vi in mot köket. Tänk, säger jag med djup vördnad där jag ligger under täcket, tänk att vi har ett köksgolv! Jaa, svarar Rune, visst är det fantastiskt.

Vi satt och tittade på kort från sommaren och hösten igår, och igen slog det oss hur mycket vi fått gjort. Det var kanske tur att vi inte visste vilket jobb vi hade framför oss då vi satte igång att riva golven. Det är många lass med sten som vi kärrat ut, massor av sand som skottats upp för att ge plats för avlopp och vattenledningar. Släpvagnslass med isolering som med vattenpass lagts till rätta, närmare hundra meter värmeslinga och skottkärra efter skottkärra med cement. Vi har hyvlat det gamla köksgolvet och gjort alla bräder lika tjocka och lagt tillbaka på nya govåsar. De gamla har vi gjort ved av. Vi skattar oss lyckliga som har vänner och familj som generöst ställer upp med hjälp.

Igår kom snön. Strålande vackert med rimfrost i träden och vitt överallt. Och igen är jag glad att bagarstugan bytits ut mot huset. Rune brukade säga att det påminner om ett torkskåp då vi lade oss att sova i bagarstugan. Vår fina, mysiga bagarstuga där vi hade det så gott medan golven var upprivna men som hade sina egna golv helt oisolerade. Jag drog fram en stol alldeles bredvid sängen och placerade byggfläkten på den, så då vi somnade kände jag hur fläkten fick håret att svaja i vinden. Då jag hade varit och sprungit hade Rune under tiden eldat i vattenvärmaren och så stod jag ute på en isoleringsskiva medan Rune hällde vatten över sin skakade fru. En kväll bävade jag så för att duscha ute i de få plusgraderna men kände mig svettig och skitig efter en dag med arbete och hästar att Rune vänligt hällde upp vatten i en balja och hämtade en handduk. Jag plirade lite skeptiskt mot honom och vägrade att lämna min plats under det varma täcket (igen, tack mormor och morfar för de fantastiska täckena!). Istället sköt jag ut ett ben och sade att han fick torka av det med varmt vatten medan jag låg kvar i sängen. Men jag insåg ganska fort att det var en dålig idé för vattnet hamnade på lakanet lika mycket som på mitt ben. Jag ställde mig upp och huttrade och skakade tänder medan jag naken stod mitt på det kalla golvet och svabbade över kroppen med en blöt handduk. Snabbt hoppade jag under täcket och skakade tänder så kraftigt att Rune trodde jag skojade. Så nu då vi bor inne, med varmvatten och diskbänk där jag utan att frysa kan tvätta håret så tycker jag att vi lever ett liv i lyx.

Hästar, höns och får. Och en missmodig fru. Sommar 2010

Fötterna värker. Jag har traskat hela dagen i mina fina träskor Rune köpte till mig vår första sommar. Han menar att de inte alls är så fina längre och vill köpa ett par nya till mig, men jag stirrar på honom då med förfärad och trotsig min och menar att finare träskor än dessa får man inte tag på. Jag har varit med träskorna i skogen med Fröja- hundarna var med såklart – och tränat henne att ha träns. Hon är super som vanligt och efter 200 meter då vi gick första gången så gick hon som om hon aldrig gjort annat. Höger och vänster, fram och stopp. Som en klocka! Vår fina ett åriga pensionärs-föl. Hon är som en filbunke. Vi har simmat med henne i sommar, jag och maken. Hon älskar vatten och har gjort mig förtvivlad många gånger med att bada i både vattenhink och badkaret. Vi får byta vatten oftare till henne än Rune byter kalsonger. Vilket inte säger lite! Fröja simmar som om hon inte gjort annat och att simma bredvid henne och grabba tag i manen och bli draget av henne är en mäktig känsla. Vi tog cyklarna till havet med varsin häst och efter någon tur i diket -Fröja fick snabbt kläm på att hon kunde putta en skrikandes Anna vansinnigt lätt i diket med en liten knuff – så går cyklandet väldigt lugnt och fint. Eftersom Fröja är en otroligt lugn häst som inte stressar upp sig i onödan resulterar cykelturerna med att Rune och Lova får vänta på att Anna ska bogsera Fröja.

sommar 121

Vi har blivit fler på gården. Tre hönor och en tupp har anslutit och till stor uppståndelse har två kycklingar kläckts! De växer så det knakar och Rune har byggt ett så fint hönshus och tillsammans har vi byggt en hönsgård. Kolla är helt salig och ligger timmar om dagen vid hönsgården och vaktar sina älskade höns. Tre får har också installerat sig på Burvik 109. Jag hämtade dem utanför Gällivare då jag varit uppe och jobbat en vecka. Jag skulle låna en hästtransport från en kvinna här i byn men eftersom planering är en företeelse som jag inte lärt mig hämtade vi den just innan avfärd. Då elektroniken inte fungerade som den skulle fick jag i smärre kaos lämna transporten hemma och med stor oro över djurtransport hem köra norrut. Men allt går bara man vill och så länge man har en förstående och tålmodig make. Då jag träffade Rune var det mer eller mindre otänkbart att ha hundarna någonstans annat än i bagaget, men nu tittade han bara med lugn blick på mig då jag irrade runt den trasiga transporten och pratade om att fälla sätena i hans Mercedes och helt sonika ta fåren in i bilen. Sagt och gjort. Jag byggde en ställning och häftade fast presenning och så kom en tacka, ett lamm och en bagge hem till gården. Idag har vi knatat till Gullevi och Einar med fåren efter vägen och de gick lösa hem. Halvvägs blev de ivriga och sprang före till gården. De vet var vi bor! Kanske tänker ni nu att våra två vallhundar skickligt dirigerade hem dem, men då misstar ni er. Kolla finner dem totalt ointressanta och har bara ögon, förlåt öga, för hönsen och Bosse är skräckslagen. Då lammet kom mot honom sprang han upp på bron och visade garnityren. Moa däremot är fullkomligt förälskad i fåren och slickar baggen i ansiktet och rotar runt i ullen och lägger sig och rullar in under benen på fåren. Allt under Bosses skräckfyllda men nyfikna övervakning.

sommar 205

Vi jobbar på med hallgolvet, badrummet och köksgolvet. Avlopp, vattendragning, tätskick och golvvärme är alla nya företeelser som skapar huvudbry och förtvivlan hand i hand med inspiration och glädje. Vi sover i sommarstugan nu då huset är en byggarbetsplats. Sand överallt och katten var övertygad om att hallen var en enda gigantisk kattlåda. Jag slängde ut henne men eftersom vi grävt avlopp och hade ett stort hål in under huset så kunde katter och hundar (och en och annan make) utan problem smita in och ut. Ett tag kändes det som att allt var övermäktigt och tiden bara rusade iväg. Det är så mycket med hästar, hundar och höns att den lilla detaljen att golven är upprivna och avloppen skulle grävas kändes som ett obehagligt myggstick som bara kliade och kliade. Jag har aldrig gjutit platta förut och har ingen aning om i vilken höjd man sätter en golvbrunn. Vi var på affären och Rune (den eviga optimisten) och jag (den dagen den eviga pessimisten) stod frågande och kikade på golvbrunnar. Rune var oförskämt oförskräckt och inte alls nere i den djupa förtvivlan som jag kände att jag drogs ned i (mina planer hade varit att vi skulle gjuta densamma dag som vi inhandlade material och insikten att det var en omöjlighet hann ikapp mig). Jag försökte kasta över mitt missmod på Rune med att fräsa till honom att han minsann aldrig gjutit fast en golvbrunn heller, men han tog mig till en korvkiosk och tryckte i mig en pizza så gick det hela lite bättre. Nu är avloppen på plats och vi vet hur en golvbrunn ska gjutas fast (tror vi), isolering ligger så fint där den ska och golvvärmen borde komma imorgon med posten. Köksgolvet är upprivet till stor del och vi inbillar oss att läget är under kontroll :)

 

sommar 061

 

Swimmingpool våren 2010

Så for maken till Finland på skyttetävling och frun blev ensam på gården. Eller ensam är fel definition. Ensam att ta beslut, med tre hundar, två hästar och en katt som rådgivare. Vi hade pratat om att riva bort nedersta delen utav panelen på ladugården och sätta stående panel där så som vi har på huset. Dels för att det skulle bli väldigt fint, men mest för att de nedersta panelbräderna verkligen farit illa av väder och vind under alla åren som vår älskade gård blivit försummad. Så då jag vinkat av Rune stegade jag med bestämda kliv mot ladugården. Panelen revs, men väl borta avslöjades att den nedersta balken farit illa den med, och var i skriande behov av renovering innan någon ny panel var redo att sättas upp. Jag försökte få igång motorsågen tills svetten rann och humöret rann över. Jag tog yxan istället och tigersågen och sågade tvärbalken under dassdörren rakt av var det ruttna virket övergick i friskt trä. Så stirrade jag och alla tre hundarna skeptiskt på den avsågade balken. En skarv på en bärande balk brukar vara tvärgående, eller sågad som ett hack, så man kan skarva på ett bra sätt. Inte tvärt av. Min balk var helt tvärt av. Jaha, men skam den som ger sig. Jag ordnade fram en grov regel och skarvade på med grova starka bultar som snälla Lars lämnat till oss. Det blev väldigt stabilt och bra. Så började jag regla, stötta upp, slå panel, såga, kapa, olja och måla. Sakta men säkert kom panelbit efter panelbit upp på ladugårdsväggen. Lars var förbi och kikade, och menade att jag inte är helt född i farstun. Till Rune sade jag inte ett pip om mitt projekt. Mitt i arbetet med väggen så insåg jag naturligtvis att dassdörren gjort sitt. Vi hade bestämt hurdana dörrar vi ville ha på ladugården så jag tog släpet en dag och styrde mot stan och köpte virke.

Men innan jag kunde börja med dassdörren for jag till Björkhammar för kalas. Då jag kom hem sent på kvällen stod två högst besvikna hästar och blängde i hagen. Jag rusade in för att hämta pannlampan och ropade på Solveig för att hälsa. Ingen katt – hon som alltid kommer springande då vi ropar. Jag hann bli lite orolig. Då såg jag henne i sängen lekande med ett blomblad. Hon är expert på att norpa blomblad och lägga dem i sängen. Jag tog bladet för att leka lite med henne då hon varit ensam hela dagen. Dock var det ett väldigt hårigt och sprattlande blomblad och till min förfäran insåg jag att det var en mus jag höll i min hand. Vi har haft en liten husmus hela vintern som samlat hundmat i en springa i väggen, men jag har inte haft hjärta att sätta fram en musfälla. Men så hade Sol lyckats fånga den. Mitt i Förfäran så knackade Stolthet mig på axeln och jag berömde vår fina lilla katt.

Jag och Rune öppnade ventilerna i grunden innan han for till Finland. Det var lite fuktigt i matkällargolvet så då jag köpte virke köpte jag en liten fuktuppsamlargrej som jag tänkte sätta under köksgolvet. Jag läste på Internet att man kan mäta fuktnivån och överstiger den 75 % så har man ett problem med fukt. Då jag var under golvet sist var Sol väldigt nyfiken, och då jag öppnade köksluckan och skulle sätta dit fuktsamlaren tog hon sin chans. Hon slängde sig ned i källaren. Jag, Bosse och Kolla stirrade förfärat och förvånat och såg säkerligen smått dumma ut då katten försvann med ett stort plask under vatten. Borta! Sekunden efter kom hon upp över ytan lika om inte än mer förfärad och förvånad. Vår matkällare hade förvandlats till en swimmingpool! 75 % sade dem. 200 liter vatten då? Väldigt praktiskt om katten vill bada ofta.

Jag och Rune har ägnat halva dagen idag åt att gräva upp det gamla diket som finns en bit bakom huset. Det var bitvis genomvuxet och fullt av bråte och vattnet från vinterns snömassor samlades i stora pölar – och under vårt köksgolv. Nu har vi med stolthet grävt och grävt och vattnet rinner med bra fart bort från gården. Och bort från matkällaren också för den delen.

runes telefonkort 107

Nu sitter vi inne, jag har gjort bröddeg och min älskade make har just satt bröden på jäsning på plåtarna. Vi har grillat kyckling ute idag och gjort rostbiff i ugnen så det blir nybakat bröd och rostbiff till kvällsfika. Och supergod salmiakchoklad som Rune köpt till mig från Finland då han vet att det är min favorit.

Vår i Burvik 2010

Mars. Så kom mars. Hade Rune skrivit den texten hade det stått, så kom ÄNTLIGEN mars! På många sätt hade vintern – vår första i huset – varit en riktig vargavinter. Då vi efter jul hade en ordentlig köldknäpp med grader kring minus 25 flera dagar bar vi vedsäck efter vedsäck in och matade vår fina blå kakelugn. Jag undrade i mitt stilla sinne om min käre make skulle klara vintern med förståndet i behåll. Men han fortsatte att vara samma sansade lugna man som jag gift mig med.

Så kom snön. Den hade varit en trogen gäst sedan början av december men efter jul verkligen KOM snön. Det snöade massor, massor. Mycket av det lägligt då jag var i Malmberget och jobbade. Sen kom en köldknäpp till. -33 visade termometern en dag.

Kallvattnet frös.

Och varmvattnet.

Vilken tur att vi har utedass, tänkte jag. Det tänkte inte Rune. Det är kallt att gå på utedass då det är 33 minusgrader. Men vi värmde på vattenledningarna med hårtorken ute i hallen och så kom vattnet snabbt tillbaka. Då frös vattnet i pumphuset. Men det finns en hårtork där också så det var ingen fara.

Jag kikade på Rune och förklarade att han en beundransvärd man. Han lämnade Oslo och sin fina lägenhet med toalett (!) och golvvärme och badkar och varmgarage med en ständigt varm bil. Här startade inte Mercan för att det är så kallt. Då vi skulle till sjukhuset för min knäoperation startade inte bilarna. Ingen av dem. Det var lagom spännande.

Då det blev lite mildare började det snöa igen. Massor. Det vräkte ned. Så jag kikade på Rune igen och frågade hur det egentligen gick med denna Nordsverige-vinter, med kyla, kyla och snö. Han förklarade hurtigt att det gick bra, och att han verkligen trivs. Jag sade igen att han var en beundransvärd make.

”Dessutom har de lovat sol på två dagar” sade han och log mot all snö som föll.

Så låg vi under täcket på kvällen och tittade på nyheterna. Så kom väderleksrapporten. Snö, lovade den glade meteorologen. Rune sade inte ett ord. Högerhanden sköt fram mot tv-rutan och förvånat stirrade jag på min lugna sansade make där han låg och pekade finger mot tvn.

Men så kom mars. Isproppen i duschen i hallen släppte. Det var ett tydligt vårtecken här i Burvik. Jag tänkte, att nästa vår kan vi ha vadslagning om vilken dag isen kommer att släppa i Olssons dusch. Dessutom startade Runes bil utan batteriladdare. Och snön från ladugårdstaket rasade. Framför dasset. Det höll på att bli riktigt spännande. Rune ville inte ha det riktigt så spännande så han for upp på taket för att skotta ned resterande. Han rasade också ned framför dasset. Tre gånger. Det är då inte tråkigt, detta vardagsliv.

Dusch är överskattat – vintern 2009

Vintern hade kommit på allvar till Burvik. Snön föll centimeter efter centimeter, pepparkaksdegen var gjord och julskinkan låg i saltlake. Herr och fru Olsson hade helt plötsligt blivit tomtenissar som ivrigt satt kring köksbordet på kvällarna och jobbade i sin tomteverkstad. Dock var tomtenissarna väldigt förtjusta i pepparkaksdeg så över hälften hade försvunnit utan att en enda liten pepparkaka hade blivit bakad. Speciellt den stora av de två nissarna var ofta i pepparkaksdegsbunken. Med vintern kom också kylan. Härliga vintermorgnar med promenader till havet där kylan bet och det var skönt att komma hem till en brasa.

Jag och maken var och sprang en kväll. Rune och jag hade kommit till överrenskommelsen att träna två gånger i veckan tillsammans och även om den ena av oss kunde komma med protester innan löpturerna så hade vi det väldigt härligt där vi sprang i skogen i beckmörka kvällen. Eller som Rune sa då jag ivrigt drog ut honom i minusgraderna en kväll, att det i alla fall är väldigt skönt då vi kommit hem igen.
I alla fall, ut och sprang for vi. Då vi kom hem nattade vi hästarna och såg framemot en dusch. Även om det är ett mandomsprov att duscha i den kalla hallen, så är det riktigt skönt efter ett träningspass. Dock hade avloppet frusit. Eller avlopp… Röret ut genom väggen vill säga. Egentligen ingen världsnyhet att det skulle frysa då minusgraderna kröp under 10 minusgrader. Vi stirrade lite på varandra och sedan blev vi rörandes överens om att vi ska omorganisera vår dusch och koppla den på det riktiga avloppet. Lite dumt att vi inte tänkt på det tidigare då vi egentligen är väldigt kloka. Så tog vi våra kloka huvuden och gick in i köket och duschade med en varm handduk istället, och jag tvättade håret i tvättstället. Det gick väldigt bra. Mycket nöjda med oss själva deklarerade Rune, den forma storstadsbon med golvvärme och badkar, att dusch egentligen är helt överskattat. Allt handlar bara om inställning.
Jag blev väldigt stolt över honom.

Vatten lite överallt – hösten 2009

Innan vi fick in vatten i huset så hade vi helt enkelt ingenstans att tvätta oss. Våra fina grannar bjöd in oss titt som tätt på bastu, vilket var en stor lättnad. Innan vi for på surstömmingmiddag i byastugan tog vi vår första bastu. Både vi och grannarna var mycket tacksamma för det. Men vi ville bli rena hemma också. Så vi drog ut badkaret från hästhagen och kånkade ut vedeldade vattenvärmaren från vedboden och eldade varmvatten en kväll. Det var en kallt ute och vi bestämde oss raskt för att toppluvorna fick åka på. Det var närmast en magisk kväll. Helt stjärnklart ute. Så otroligt vackert. Jag lade mig i badkaret med ryggen mot Runes bröst och så låg vi och tittade på stjärnorna.

”Vi har världens vackraste badrum”, sade jag till Rune och han kunde inte annat än att hålla med. Vinden susade, Lova stod ett stenkast bort och vi bara myste.

Då vattnet i karet blev lite kyligt turvisades vi att springa upp och hämta mer varmvatten. Det var kallt. Vilken tur att vi hade mössorna på.

lite blandat 047

Några veckor efter att det paret Olsson fick kylskåpet in i huset kom nästa sensation och vi hade vatten inne. Det var härligt. Och varmvatten också! Vi hade riktigt lyx. Dock fortsatte vi att elda i vattenvärmaren om kvällarna i alla fall och utnyttja vårt vackra enorma badrum. Att bada badkar ute med toppluvorna på och springa med vitrumporna i vädret och hämta varmvatten till karet är enormt mysigt. Lite kallt i skedet där vitrumporna hämtar vatten men annars otroligt skönt.

Men vatten inne var en stor lättnad. Ett tag hade vi vatten lite överallt. Tre läckage inne i huset, men Rune och vår grannde jobbade frenetiskt och så kom vattnet enbart där det var tänkt och inte längre under diskbänken, på hatthyllan eller på toagolvet. Vi hade faktiskt en toa i början då vi köpt huset men den blev snabbt urkopplad. Äckelrummet kallade Rune det var gång han skulle borsta tänderna.

”Äh, sa jag, vad svamlig du är!” Men då jag skulle borsta tänderna tyckte jag också att den lilla skrubben i kökshörnet med den spruckna toastolen också var lite äcklig och så tog jag tandborsten ut i köket då min make inte såg.

Då vattnet väl och vackert var inkopplat och jag slutat att sätta på kranen var tredje minut bara för att titta på vattnet så fortsatte vi att jobba ute. Efter ett tag stegade jag över marken utanför stallet och upptäckte att det var blött där. Riktigt blött faktiskt. Jag tyckte det var konstigt att det samlats så mycket vatten på ett ställe bara från nattens regnväder.

Speciellt då det inte varit nå regnväder på natten.
Jag kikade skeptiskt på Lova och gormade lite på henne att hon bara kissar på ett ställe. Det var äckligt om något. Jag stampade i kisset ett tag men beslöt mig för att inte fundera mer på det. Tills Rune gick på samma ställe ett tag efteråt och hela marken gungade. Inte ens Lova kan kissa så mycket insåg jag klok som jag är och körde ett spett genom gräsmattan. Smått förvirrade stirrade vi på den lilla gejsern som vi helt oväntat hade på gården. Tur att Einar var kvar, han som är klok på riktigt för han sade att det är en vattenledning från huset som läckte. Det visade sig att i har vatten till stallet också vilket ju är en väldigt bra sak.

En återblick – hösten 2009

Så börjar arbetet

Att bo på en gammal gård gör att vardagen aldrig är tråkig. Arbete finns det i en aldrig sinande mängd. Ett av Runes första projekt var ihärdigt arbete med att sätta upp elskåp och ordna med allt som har med lampor och kablar att göra i ladugården. Både fru och häst på gården är smått mörkrädda. I sitt gamla stall tände Lova själv lyset var kväll, då mörkret började krypa på.

Jag tände under tiden eld i vedspisen och började laga mat. De första veckorna då vi bodde i huset hade vi inget kylskåp. Med en hård budget utformad av frun i huset så kunde inte alla förnödenheter införskaffas på en gång. Men efter några veckor hämtade vi så ett kylskåp vi hittat på Blocket. Jag kikade in i kylskåpet bara för att beundra allt som fanns där. Rune var så ivrig på kvällen att vi skruvade på effekten rejält så på morgonen var det is i kylen. Mycket nöjda över vårt inköp insåg vi att det inte alls bara var en kyl, utan den har fryseffekt också. Dock var morötterna som ispinnar och mjölken aningen för kall så vi drog ned effekten igen. Rune var salig över att vi hade mjölk och drack två liter direkt. Jag rycktes med i yran och tog ett glas jag med. Utan att gasa ihjäl Rune under natten till bådas vår lättnad.

En dag på gården startade jag har projekt Höbinge. Rune körde till Skellefteå för att införskaffa lite förnödenheter inför det stora projektet som skulle starta dagen därpå. Då skulle vi byta stockar på huset. Tydligen då man köper gamla gårdar kan ruttna stockar ingå. Rune skulle köpa cementblandare så vi kunde gjuta grunden där den var skadad men kom hem med baksätet fullt av elverktyg. Jag stirrade skeptiskt på högen av maskiner och tänkte att budgeten sprack. Så kikade jag på honom och frågade efter lördagsgodiset. Några små godisar är alltid uppskattat. Vi hade börjat köpa bara en liten påse lösgodis istället för en stor – nyttiga som vi var. Då hivade han fram en stor påse och en megastor chokladkaka. Då bestämde jag mig för att han inte skulle få fara och köpa cementblandare någon fler gång.
Inte ensam i alla fall.

lite blandat 012