Kolla

Då jag träffade Kolla

Då jag kom tillbaka från Australien arbetade jag som vikarie inom skolan och vården. Det fanns alltid nog med jobb för att jag skulle klara mig bra och även om mormor oroade sig för mig på mormödrars vis så tyckte jag att livet lekte. Jag kände dock att jag nog ville ha ett mer stadigvarande arbete och började fundera igen var jag skulle göra av mig själv. Linda och Stina hade båda flyttat till Östersund. Socialtanter skulle de bli. Jag ville ha arbete i gruvan. Bestämt ville jag under jord. Jag fick arbete åt LKAB under sommaren med att klippa gräs igen. Jag hade varit så ivrig med gräsklipparen och trimmern att jag detta år fick hela ansvaret över arbetet och de sommarungdomar som skulle arbeta tre veckor i stöten. Då jag arbetade åt LKAB med mina sommarungdomar sprang jag titt som tätt på kontoret hos rekryterarna då jag hade mycket med dem att göra varje gång en ny kull ungdomar skulle anlända. Då passade jag på att slänga in en kommentar eller två om att jag ville ha arbete under jord och frågade om någon tjänst inte fanns ledig. Lage som ”min” rekryterare hette brukade sucka och titta på mig.

”Inte ska du under jord” sa han i all välmening. ”Du som är så ung och allt.”

Med detta ”allt” syftade hans bekymrade tonläge att han hade en ung kvinna framför sig. Det var utan en tanke på att vara politisk korrekt som han gav mig nekande svar då jag tjatade på honom utan det var snarare omtanke som gjorde att han sade som han gjorde. Han såg det helt enkelt inte som någon bra idé att jag skulle ned i den mörka, riskfyllda miljön. Jag fnös åt honom. Men trivdes utomordentligt med mitt arbete med sommarungdomarna. Dels hade mina ungdomar uppgifter inne på industriområdet med bland annat målningsarbete och skrotsamling. Det bästa jobbet i mina ögon var naturligtvis gräsklippningen. LKAB förvaltade fina områden uppe i Malmberget som skulle klippas och hållas efter. Dock hade viss del av klippningen sålt ut till en privat firma detta år. De hade sin barack ståendes bredvid vår. Den baracken irriterade mig till en början. Komma här och invadera på mitt territorium. Tills jag såg honom. Gräsklipparkillen.

En sommarromans. En varm romans, lätt som en bris men som ändå gör ont i ett ungt hjärta då den tar slut. Då hösten kom och gräsklipparkillen försvann ur mitt liv till andra sidan jorden kändes tillvaron smått hopplös. Vi brukade ta moppen och köra en sväng om kvällen. Ibland körde vi till bågskyttebanan och låg sida vid sida i gräset och tuggade på ett grässtrå. Han brukade knyta en hopvikt snusnäsduk runt huvudet och hans mörka lockar stack fram under tyget.

Jag hade hört om arbete hos LKAB efter att sommarjobbet tagit slut, men nej, något jobb under jord fanns det inte för tillfället. Jag fick arbete åt ISS. Städtant. Jag hade inget emot arbetet i sig, men att vara ensam hela dagarna med en skurhink som enda sällskap gjorde mig smått desperat. Löven föll från träden och de strålande vackra höstfärgerna ersattes med en grå-svart massa och våt asfalt.

Jag hade min första egna lägenhet. En vindsvåning på ett rum och kök, som varit min stora stolthet. Mysnästet hade gräsklipparkillen kallat den. Nu kändes den mest tom. Jag hade en vidunderlig utsikt men vyn över samhället och fjället började kännas tröttnande i mina ögon. Jag hade pratat med Maja, min vän jag känt sedan vi var fem och alltså i 14 år, om att fara till Norge och rensa fisk. Även hon hade smittats av höstens leda och hon var direkt med på idén. Vi satt framför datorn och forskade om jobb i vårt grannland. Snart började våra tankar cirkulera kring Island.

”Island” suckade Maja drömskt med hennes långa, ljusa hår virandes runt ett finger. ”Där har de islandshästar”.

”Åh, vi skulle kunna rida hela dagarna” utbrast jag ivrigt.

Majas långa fingrar rörde sig vant över tangentbordet och snabbt hade hon tagit fram olika alternativ på flygbiljetter.

”Det finns en samlingssida för motell och bed and breakfasts över hela världen” mumlade hon vidare medan fingrarna fortsatte dansa över tangenterna. Jag sträckte på mig i stolen bredvid. Jag ifrågasatte sällan information Maja kom med. Maja visste sånt. Vilka internetsidor man skulle leta på. Vilken politiker som sagt vad och när och vilka konstverk som var målade av vilka konstnärer. Hon avbröt bara sina fingrar för att då och då vira ihop sitt låga hår i en knut som hon lät vila i hennes nacke. Lika lite som hon ville ha sina korkskruvar fria lika lite ville hennes hår kuva sig och snart hängde en lock över ögonen på henne igen.

”Arbetstillstånd?” sade jag. Med Maja kunde jag kommunicera bara med enstaka ord då vi var på det humöret. Maja visste svaret utan att behöva googla efter det.

Och vi fortsatte att kika på Internet och drömma oss bort.

Och jag fortsatte med mitt städjobb. Jag fick skriva ett anställningsavtal första dagen. En dag skulle jag skura trapphus. Trappa efter trappa, hus efter hus. Jag började uppifrån och arbetade mig nedåt. I slutet av dagen då jag snart hade gjort klar mina trapphus skurade jag mig ned mot en källare. Trappan slingrade sig i branta spiraler och innerst på trappstegen var utrymmet bara några centimeter. Så trampade jag fel och alldeles för långt in på den smala delen. Innan jag hann reagera föll jag handlöst bakåt. Jag sträckte mig efter ledstången men mina utsträckta fingrar bara nuddade i träverket innan jag susade bakåt. Jag hann tänka tusen tankar. ”Akta huvudet. Akta ryggen.” De tankarna ekade i huvudet och även om fallet måste ha varat endast ett ögonblick kändes det som att det tog minuter. Jag hann vrida kroppen så att inte ryggen slog i trappstegen. Jag drog upp händerna skyddande mot bakhuvudet och så landade jag på sidan huvudstupa nere på det stenbelagda källargolvet. Jag öppnade försiktigt ögonen. Jag provade sträcka ut på kroppen. Det kändes som att jag blivit överkörd av en lastbil men ingenting verkade vara brutet. Där, då jag låg flämtade mot det kalla golvet så svor jag för mig själv och tog ett beslut. Jag kravlade mig upp i sittande ställning och grävde fram mobilen. Jag ringde till Maja.

”Nu räcker det” sade jag. ”Nu bokar vi biljett till Island”

Jag skrev på blanketten ”Uppsägning på egen begäran”. Jag hade jobbat som städtant i 10 dagar.

Vi landade i Reykjavik och tog oss till ett ställe att bo. Vi hade kollat upp var arbetsförmedlingen fanns och traskade dit nästa dag. Det tog oss en och en halv timma att promenera till förmedlingen. På en bondgård skulle vi arbete. En bondgård som hade islandshästar så vi kunde rida så mycket vi ville. Det var vår plan. Men då vi kom fram fick vi det nedslående beskedet att de inte kunde hjälpa oss med arbete. Visst kunde vi som svenskar arbeta på Island men för att de skulle förmedla arbete åt oss så skulle vi måsta stanna minst ett halvår. Maja skulle börja på tandläkarutbildningen efter jul så något halvår hade vi inte. Vi tittade på varandra.

”Jaha, här står vi i Reykjavik och ser fåniga ut” sa jag till Maja.

Men de vänliga själarna på förmedlingen såg våra förtvivlade blickar och skrev ut en lista till oss med registrerade lantbruk på Island och respektive telefonnummer. Vi fick låna en vrå av deras lokaler och en telefon. Då var det bara att ringa då. Jag tittade på Maja.

”Vad väntar du på?” sa jag.

”Vad menar du?”

”Ja, ska du inte ta och ringa då?”

”Vadå, jag? Du då?”

”Nej, jag tänker inte ringa!” utbrast jag. ”Du är mycket bättre på engelska än vad jag är.”

”Är jag väl inte” fräste Maja tillbaka.

”Joho, jag fick bara VG i engelska B” log jag och skickade för första gången en liten tacksamhetstanke till engelskaläraren.

Efter diskussioner fram och tillbaka och hårda förhandlingar enades vi solidariskt att ringa vartannat samtal. Vi kikade på listan av gårdar. Handen skakade och svetten rann men efter ett par samtal blev vi riktigt varma i kläderna. Vi presenterade oss, två tjejer från Sverige som ville ha arbete i utbyte mot mat och husrum. Nej, någon lön behövde vi inte. Men hästar, ni har väl hästar? De flesta mötte oss med förvåning och skeptism och nekande svar men några bad oss att återkomma följande dag. Då klockan närmade sig 16 började vi vår långa promenad hem igen. Då vi gått en bit stannade jag.

”Du Maja…” sade jag och kisade åt höger. ”Är inte det där det området där vi kom ifrån? frågade jag och pekade på en samling hus lång till höger bortanför en stor äng. Vägen vi gick efter gick i en vid båge åt vänster runt ängen innan den vek av mot vårt motell.

Maja kisade också ”jo det ser så ut”.

”Jag tycker vi går rätt över här. Det tar ju hur länge som helst att gå runt. Det är ju egentligen inte alls så långt rätt över.”

Sagt och gjort. Vi vek av från vägen och vi skakade på huvudet åt de stackars islänningarna som byggde så onödigt långa vägar.

Vi kom fram tre timmar senare. Ängen var ingen äng utan en sankmark.

”Det var en riktig bögmördning” sa Maja och jag titta förskräckt på henne. ”Man säger så då det går riktigt fel” förtydligade hon och jag rynkade ogillande på näsan.

Dagen därpå tog vi den långa men betydligt snabbare vägen till förmedlingen. Återigen fick vi låna telefonen och vi började ringa runt. Glädjen var stor då vi äntligen fick napp. På en gård två timmar öster om huvudstaden fanns en svensk man med sin isländska fru. De hade mjölkkor, får och islandshästar och hos dem fick vi komma och bo. Även om min far skakat på huvudet åt idén att arbeta utan lön så kände jag och Maja som om vi vunnit högsta vinsten. Vi hoppade på bussen västerut dagen efter.

Island trollband mig direkt. Det kändes som att vara i en saga och trollvärld att färdas på Island. Det karga och enligt vissa kanske magra landskapet pyste, väste och fräste. Det kom ånga upp ur hål från marken och det stenbelagda landskapet var täckt av tjock, skimrande mossa. Jag föll handlöst.

På gården fick jag och Maja en vardag som å ena sidan var hemsk, men som vi stormtrivdes i. Maja och jag hade och har fortfarande en väldigt speciell vänskap. Innan Island hade vi inte umgåtts speciellt mycket på flera år. Men hon var och är fortfarande en av mina absolut närmaste vänner. Så att vara där med henne gjorde att jag njöt av fulla drag.

Även om vi egentligen kanske borde ha gjort motsatsen.

Vi steg upp klockan sex sju dagar i veckan. Efter bara några dagar hade vi lärt oss hela proceduren i ladugården och Maja skötte mjölkningen medan jag utfodrade djuren. Vi blev lämnade ensamma med ladugårdsansvaret. Det fanns ingen automatiskt fodermaskin som körde in hö utan jag kärrade allt hö med skottkärra. Både fodergivningen och mjölkningen var ett hårt jobb. Vissa av korna var ilska och sparkade efter Maja då hon skulle tvätta deras spenar. En kväll då vi skulle sova räknade Maja ut hur många spenar hon tvättade per dag. Det var flera hundra. Då vi skulle sova kröp vi ned i samma säng och sov skavfötters med varandra. Det var trångt men varmt och tryggt. Då vi klev upp på morgonen och gjorde ladugården kunde frun i huset utan stress få frukosten klar till barnen och få iväg dem till skolan. Hon var gränslöst tacksam för vår hjälp. Mannen i huset, svensken, var däremot en otacksam och lat man. Det var frun i huset som arbetade i ladugården och istället för att ta tag i saker som blivit eftersatta spelade Niklas dataspel och tittade på tv under dagarna.

Jag och Maja avskydde honom. Vi undvek honom mest vi kunde vilket inte var något större besvär då han sov länge och gärna höll sig så långt borta från arbetet som möjligt. Med arbetet däremot trivdes vi storartat Maja och jag.

På gården fanns det en hund. Kolla hette hon. En magen eländig sak som inte gav oss så mycket som en blick. Hon kunde vara borta långa perioder under dagarna och det var ingen som brydde sig om den hunden. Jag gjorde något försök i början att klappa henne men hon brydde sig inte om mig det minsta. Jag såg att det var något fel på hennes högra öga men hon kom inte nog nära för att jag skulle kunna kika på det. En dag gav frun mig en skål med potatisskal och lite benrester från middagen och bad mig att sätta ut det på gården. Det var maten till Kolla.

Huset och ladugården satt vägg i vägg med varandra. Det var bara två dörrar som skilde mellan boningshuset och fodersalen och mellan dessa två dörrar fanns en smal betongtrappa med tre steg och en liten trappavsats. Om Kolla var i närheten då kvällsmjölkningen var klar blev hon insläppt i detta lilla trapphus. Det var hennes sovplats, på den kalla betongen. Mannen i huset tyckte inte om hundar.

Det började bli kallt och någon vecka efter vår ankomst till gården kom den första snön. Det vidsträckta landskapet skiftade mellan höstens blekgula hö, de grå stenmarkerna och den rena, vita snön. Vi kunde se Hekla från vår gård och då vi red ut med hästarna blev jag lika tagen av landskapet varje gång. Det var sagolikt. Sagolikt vackert och sagolikt trollbindande. Jag och Maja red ut varje dag efter att morgonmjölkningen var avklarad och havregrynsgröten var uppäten. Vi fick välja mellan ett tiotal hästar att rida och vi tog alltid samma hästar. Min var svart med en vit stjärna i pannan och Majas häst var creamefärgad.

En stund efter vår ankomst till gården fick vi hjälpa till att flytta tjurarna. De halvstora tjurarna som skulle till den ladugård där de stora tjurarna var innan de slutligen skickades till slakt. Vår uppgift var att se till att de sprang in i transporten då de kom ut från ladugården. Från ladugårdsdörren hade ett staket med stängsel satts upp fram till transporten så att ladugårdsväggen och stängslet skapade en sorts korridor där tjurarna skulle ta sig fram. På kommando inifrån skulle vi öppna dörren och sedan se till att tjurarna inte vände om. Maja och jag tittade lite frågande på varandra.

”Det är väl inte farligt detta?” viskade Maja till mig.

”Det tror jag inte” svarade jag. ”Då hade de ju inte satt oss på detta.”

Just som Niklas var på väg in i ladugården och hade placerat ut oss vid dörren vände han om och räckte oss två sopkvastar.

”Dräm till dem med dessa om de vänder och springer mot er”. Så försvann han in i ladugården. Jag tittade skeptiskt ned på skaftet i mina händer och kikade på Maja. Hon tittade på mig med skrämd blick. Jag började skratta.

”Herregud Maja, de kan springa mot oss.” Jag skrattade så jag höll på kissa på mig. ”Och du har ju passande klädsel” frustade jag fram.

Maja hade klätt på sig ordentligt inför uppdraget. Hon hade på sig en dunjacka.

Den var knallröd.

Jag har aldrig sett någon klättra så fort uppför ett stängsel som jag gjorde den dagen.

Då snön kom och jag gick ut med de få matresterna till Kolla så upptäckte jag fort att det var ofta som den maten hamnade i någon annans mage än Kollas. Korparnas spår i snön en stund efter att maten var satt ut och avsaknaden av hundspår skvallrade om att Kolla blivit utan mat. Det knep i mitt hjärta. Eftersom det var jag och Maja som gjorde ladugården också om kvällen och vi var ensamma i källaren efter avslutat arbete så började jag ta in Kolla från betongtrappan och till det rum som vi bytte om i. Jag lade ut mina arbetskläder bredvid ett element och då jag klappade med handen på klädhögen och lockade på hunden så kom hon sakta fram och lade sig försiktigt på kläderna. Jag strök henne mjukt över öronen och den spretiga pälsen var tovig under mina fingrar. Då jag drog handen efter hennes rygg stack ryggraden tydligt fram och likaså hennes revben då jag lät handen glida längst hennes sida. Jag drog efter andan. Detta var en mager hund. Hennes långa päls hade dolt hur illa det faktiskt var.

Hon var egentligen en vacker hund, under den ruffiga ytan. Pälsen skiftade mellan guld och gult och hennes bröst bar en vit slips. Öronen och ansiktet var svarta och det var därifrån hennes namn kom, från isländskan ord för kol – svart i ansiktet. Då jag hade henne nära såg jag att hon var blind på högra ögat. Det var allvarligt skadat och även om ögat var kvar syntes det att hon ingenting såg på det ögat. Det var helt mosat. Det rann från ögat och ibland kliade hon sig i det men för det mesta verkade det som om ögat inte besvärade henne.

Jag började smita in i det stora skafferiet längst in i köket. Där förvarades alla matrester. Kött, blodkorv och smörgåsar. Allt jag kunde hitta som kunde falla en hund på läppen började jag smuggla ned i källaren om kvällen.

Och Kolla, hon började följa mig var än jag gick. Då jag kärrade skottkärra efter skottkärra travade hon efter mig fram och tillbaka i ladugården och ibland hoppade hon upp i skottkärran och fick skjuts.

Då jag och Maja red ut följde hon med oss. En dag spöregnade det. Det var uppehåll då vi startade turen men på hemväg började stora droppar falla. För att ta oss hem var vi tvungna att rida igenom en tjurhage. Vi fick öppna en port, rida igenom och så stänga den. För att lyckas med detta var en av oss tvungna att stiga av hästen. Denna dag var det Majas tur. Vi skyndade alltid att göra detta för de nyfikna, närgångna tjurarna skrämde oss. Maja hoppade snabbt av och jag tog hennes häst i tygeln och red ut ur hagen. Maja kom tätt efter och stängde grinden. Jag tog alltid tag i manen på hästen då jag skulle upp och så svingade jag mig upp på hästryggen. Maja hade aldrig varit en gympamänniska som Linda skulle ha uttryckt sig och lyckades inte med denna bravad. Vi övade flitigt men mest slutade med att jag fick en droppe eller två i trosan för att jag skrattade så mycket. Så då hon skulle upp fick hon söka sig en tuva och ställa sig på den och så kravla sig upp på hästen. Jag höll min häst bredvid hennes och höll fast den medan hon tog sig upp. Regnet öste ned och både vi och hästarna var otåliga att komma hem. Hästarna mer än oss tydligen för då Maja nätt och jämt landat på hästryggen så drämde de båda iväg i full galopp. Maja hade inte en chans att få fatt i tyglarna och jag tappade taget. Jag såg i ögonvrån hur hennes häst bockade en gång, Maja landade på hästens rumpa. Så bockade han igen och Maja seglade så fint i luften och landade i sittande ställning på marken. Jag höll in min häst för allt vad jag var värd. Jag tog i allt jag kunde. Då Majas häst befriad från extra tyngd sköt förbi oss fick Stjerni nog. Han tvärnitade med huvudet mellan frambenen och sköt bakbenen i en stilig båge i luften. Jag seglade med förvånansvärd fart genom luften och landade bokstavligt talat på huvudet. Hjälmen var full av grus då jag lyfte ansiktet från marken. Maja kom kravlades fram till mig i regnet i sällskap med Kolla.

”Hur gick det Anna?”

Jag hade tappat luften och fick inte fram ett ord.

”Men Anna!?”

”Hrmf”

”Är du skadad?”

”Det var en jävla bögmördning” fick jag fram då lungorna äntligen fylldes med luft igen och vi skrattade så vi vred oss. Kolla kröp nära och slickade min blöta kind.

 

Om dagarna på hästryggen ute på Islands vidder tog andan ur mig så vet jag inte hur jag ska beskriva Islands sena vinterkvällar. De fullkomligt fyllde mig. Hela min kropp sög in atmosfären och jag och Maja kunde bli stående, stilla utan att utbyta ett ord under flera minuter, och bara titta.

Vi hjälpte alltid till att mjölka på granngården där föräldrarna till Hella, frun på vår gård, bodde. De började vara till åren. Det var en kilometer mellan gårdarna, förbinda med en i det närmaste spikrak grusväg. Vid vår gård slutade vägen. Vi brukade säga att det var världens ände. Vi gick alltid hem om kvällen då Hella körde bilen. Vi fick kvällsfika i det stora varma köket till Hellas mamma och mätta valde vi att promenera hem. Kanske skulle den raka vägen kunna upplevas tråkig. Om man tittat på den då man gick. Men vi hade blicken riktad uppåt. Ensamma på vägen utan ett gatulyse så långt ögat nådde var mörkret totalt. Och det norrskenet Island bjöd på har jag aldrig någonsin sett vare sig innan eller efteråt. Jag har sovit i Lapplands fjällvärld och varit ute ur tältet om natten och tittat på norrsken men det norrsken jag och Maja mötte var och varannan kväll var inget annat än magiskt. Det dansade över himlen i det vitaste vita skenet. En gång formade sig hela skenet runt oss som om vi vore utgångspunkten för hela skådespelet. Det var som om vi stod i en enorm universal, dansande lappkåta med bara ett svart mittenhål rakt ovanför våra häpnande ansikten. Kolla satte sig mot mina ben och jag och Maja stod tätt, tätt arm i arm. Det vänskapsbandet som knöts till Kolla dessa kvällar och det djup som byggdes på till min och Majas vänskap – det var något magiskt över den trygghet vi fann hos varandra.

En kväll tog vi skjuts med bilen till gården. Vi var trötta och himlen vilade den kvällen. Kolla fick aldrig åka i bilen och jag hade ett stygn i hjärtat då jag hoppade in i bilen och lämnade henne ute i mörkret. Då bilen startade sköt Kolla iväg som ett spjut. Då vi var framme på gården någon minut senare så hade vi knappt hunnit hoppa ut ur bilen innan jag hade Kolla vid min sida. Jag föll ned på knä och skulle just ta henne i min famn då jag såg hennes ansikte. Hela hennes rad av tänder blänkte i mörkret och hon närmade mig med rynkad nos. Förskräckt flög jag bak och slog ryggen mot bilen. Vad är det med hunden? hann jag tänka innan rädslan byttes mot förvirring. Kolla viftade svansen, ja hela kroppen åmade sig. Hon gnydde och pep och inget djupt morrande kom från hennes strupe. Jag kikade på henne. Hon tittade tillbaka med blottade tänder. Kolla morrade inte mot mig. Hon skrattade.

På kvällarna läste jag och Maja ”Liftarens guide till galaxen”. Ibland läste vi högt för varandra då vi fann ett extra roligt stycke och så skrattade vi tillsammans. Men oftast var det en ständig dragkamp om boken. Vi hade bara ett exemplar. Att ligga nedbäddad skavfötters och läsa var fantastiskt mysigt. Men oftast lade vi mer tid på att kivas om vems tur det var att läsa än att faktiskt läsa. Vi var så trötta så snabbt släcktes lyste om kvällen. Men vi läste nästan ut boken där på kvällarna. Då jag kom hem köpte jag ett eget exemplar och tänkte att nu har jag den helt för mig själv. Jag läste aldrig ut den. Jag läste inte en sida hemma. Det var liksom inte samma sak. Men en kväll var jag för omskakad för att bry mig i boken. Jag satte mig upp i sängen. Maja låg tyst och nöjd och läste, det var inte ofta hon fick ha sin bok i fred.

”Du Maja”

”Jaa…” svarade hon frånvarande fullt upptagen med boken.

”Jag kan inte lämna henne. Hon räddade ju livet på mig”

Tidigare på dagen hade vi som vanligt arbetat innan vi skulle ut på vår ridtur. Maja hade återigen tappert tvättat ett hundratal spenar och mjölkat samliga kor och jag hade skött utfodringen. Jag samlade ihop det hö som korna lämnat under natten i skottkärra efter skottkärra och lastade ut det till tjurarna. De stora tjurarna. De bjässarna som fanns i delen längst bort, sista anhalten innan slakt. Jag och Maja fann dessa stora djur både skrämmande och fascinerande och då vi tillsammans gav hö till dem om kvällarna tjöt vi av skräckblandad förtjusning då de sträckte sina stora huvuden efter oss och fångade in våra jackor med deras sträva tungor. Tjurarna stod gruppvis i bås i två rader mittemot varandra med en fålla i mitten. Det var i denna fålla jag och Maja befann oss då vi gav hö. Om vi såg till att hålla oss precis i mitten så nådda tjurarna inte oss från något håll. Men skulle vi snubbla ut mot någon av sidorna var snabbt ett stort tjurhuvud framme och sög tag i en ärm eller en hand. De flesta tjurarna var oförargliga och vänliga men de stora hornen och historier om fullvuxna karlar som blivit inkastade i båsen av tjurar gjorde att vi oftast noga höll oss i mitten. Speciellt Maja då hon hade sin röda jacka på sig.

På förmiddagen gav jag alltid hö ensam. Maja var med om kvällen och då övade vi ibland på kullerbyttor i höet. Maja kunde inte slå en kullerbytta rakt fram utan var kraftigt högerstyrd. Hon liksom drogs till höger och då hon var mitt i kullerbyttan svängde hon med beundransvärd precision 90 grader åt sidan. Eftersom jag ivrigt självutsett mig till Majas personliga tränare under vår resa såg jag det som min självklara uppgift att lära henne slå en rak kullerbytta.

”Se nu” utbrast jag ivrigt och slog en kullerbytta mellan tjurhuvuden. ”Hjälp att styra med händerna” jag tittade på Maja med hö över hela mig.

Maja såg inte lika ivrig ut. ”Kanske ska du ha ihjäl mig. Jag kommer ju fara rakt mot en tjur”.

”Inte alls! Nu kommer du vara så koncentrerad.” Jag log uppmuntrande mot Maja. ”Inte mot tjurarna”.

Maja gjorde en strålande snygg kullerbytta rakt in i ett tjurhuvud.

Men denna morgon var jag som alla de andra mornarna ensam i tjurhuset. Jag hade öppnat den stora skjutporten för att komma in. Jag kikade ned i skottkärran. Höet var blött, en ko hade en trasig vattenkopp och den läkte ut vatten i rännan där jag lastade hö till korna. Kanske skulle tjurarna inte vilja ha det här höet? Jag avbröts i mina funderingar av ett ljudligt fnysande. Jag kastade upp en blick och stelnade till.

Jag hade en tjur framför mig.

En stor en.

I kullerbyttafåran.

Han stod rakt framför mig ungefär fem, sex meter undan med sänkt huvud och jag kunde inte för mitt liv begripa att jag inte sett honom då jag öppnat och gått in i tjurhuset. Jag stod stel och stirrade på honom. Han stirrade tillbaka och vaggade sitt stora huvud fram och tillbaka samtidigt som han frustade irriterat. Jag kastade en snabb blick på porten. Jag stod mitt i öppningen. Skulle jag vara rask så skulle jag kanske hinna hoppa bak ett par steg och få tag i den stora porten och skjuta igen den innan han var framme vid mig. Men då var det skottkärran. Jag måste få iväg skottkärran också annars skulle den hindra porten från att gå igen. Jag kände mig lugn. Jag hade skottkärran mellan mig och tjuren. Den skulle fungera som en sorts sköld. Jag hade planen klar på nolltid. Jag tog två steg fram och motade skottkärran mot tjuren samtidigt som jag vrålade åt honom. Nu var det inget som stod emellan för att stänga porten. Men jag stod som fastfrusen.

Planen att mota undan tjuren hade haft den motsatta effekten. Han dundrade fram och kastade undan skottkärran med de stora hornen. Nu stod han bara ett par meter undan. Den högra klöven dunkade ilsket i betonggolvet. Huvudet var sänkt lågt mot golvet och de mörka ögonen var hela tiden fixerade på mig fast det stora huvudet svängde från sida till sida. Han vrålade tillbaka mot mig.

Jag kunde inte få fram ett ljud. Jag kommer aldrig hinna springa, tänkte jag. Han är alldeles för nära.

Då, just då, när jag med skräcken hamrandes i bröstet insåg att jag inte skulle komma undan så hörde jag ett våldsamt skall.

Kolla.

Hon kom rusande förbi mina ben och formligen flög mot tjuren. Hon var rasande. Alltid annars då jag hade sett Kolla valla vare sig det var får eller de vilda islandshästarna så höll hon sig alltid bakom djuren. Hon aktade sig för att komma framför och vara i en position där djuret hon drev kunde gå i rakt anfall mot henne. Nu flög hon mot tjurens huvud med blottade tänder och hon siktade rakt mot mulen. Hon ställde sig mellan mig och tjuren och tänkte inte släppa honom en centimeter längre fram. 12 kg enögd tovig hund mot 400 kg rasande tjur. Det stora djuret släppte mig helt från sin koncentration och hade fullt upp med att värja sig mot Kollas anfall. Förlamningen i musklerna släppte och med hjärtat i halsgropen tvärvände jag och sprang nedför grusplanen för att hämta hjälp. Bakom mig stod porten fortfarande öppen och Kollas rasande skall ekade efter mig. Som tur var kom morfadern körandes med bilen samtidigt och trots att han inte talade ett ord engelska och jag lika lite isländska så förstod han omedelbart då jag skrek efter hjälp. Han körde bilen mot tjuren och blockerade utgången och tillsammans fick vi stängt porten. Kolla var kvar där inne och jag ropade efter henne.

Det var tyst inne i tjurhuset. Skräcken för tjuren var bortbytt mot rädslan för vad som hänt med hunden.

Så plötsligt hade jag henne vid min sida. Hon hade tagit sig ut via gödselluckan. Jag tog henne i min famn och begravde näsan i hennes päls.

Hon luktade gödsel och kärlek och hon hade räddat mig.

 

Så det var dagens omskakande händelser som gjorde att Maja fick ha sin bok i fred den kvällen. Tanken att ta hem Kolla hade funnit hos mig men det var denna kväll jag sade det högt första gången. Maja förstod. Jag ringde Linda nästa dag. Hon blev min Sverige-kontakt i ärendet. Hon blev lite nervös över mina importplaner men tog reda på den informationen jag behövde för att veta hur jag skulle gå vidare rent praktiskt.

”Jaha, och vad säger ägarna då?” frågade Linda klok som hon var.

”Nja… dem har jag inte riktigt frågat än” var svaret hon motvilligt fick.

Nästa dag hade jag och Maja planer på att baka kanelbullar. Vilket vi gjorde. En stor sats. Vi åt många då vi hade en stor hög nygräddade bullar på köksbordet. Maja var väldigt förtjust i degen också. Det slutade med att hon satt på toa samtidigt som han hade huvudet i en hink. För mycket bulldeg har tydligen en utdrivande effekt. Det var tur att vi hade vår ”egen” toalett i källaren bredvid vårt omklädningsrum och det som blivit Kollas sovrum.

Vi hade sagt att vi skulle komma med nybakta bullar till mormodern och morfadern. Nu då Maja satt på toastolen med huvudet i hinken så protesterade hon medan jag grävde fram ridkläderna.

”Jag kan inte rida nu. Titta bara!” sade hon och pekade på sin uppsvällda mage.

Jag fnös åt henne. Rida hade vi sagt att vi skulle och rida skulle vi.

”Det går nog snart över ska du se” sade jag i ett försök att vara uppmuntrande. ”Hur mycket mer kan degen jäsa egentligen?”

Maja konkade på sig ridkläderna och med gemensamma krafter kom hon upp på hästryggen. Jag tittade på henne, hon såg faktiskt riktigt blek ut.

”Det är inte långt till dit, Maja” sade jag i ett ärligt försök att trösta henne. ”Vi bara skrittar dit och tar det lugnt så ska det gå bra.”

Maja nickade. Så startade vi vår ridtur med bullpåsarna i händerna. Vi hade bara kommit en liten bit så såg vi en bil komma mot oss på den långa raksträckan. Nicklas, den avskydde svensken, var på våg hem efter ett ärende.

”Jaha, nu kommer den tomten också” muttrade jag till Maja. Hon bara nickade till svar. Den bleka tonen i ansiktet hade börjat ta en gråaktig färg. ”Det är ju i alla fall tur att hästarna är lugna för bilar nu då vi har bullpåsar i händerna och allt” fortsatte jag. Som på given signal brast båda hästarna iväg i rasande galopp. Både jag och Maja var totalt oförberedda, ingenting vi sett hade haft anledning till att skrämma de båda djuren. Lagom till då Niklas närmade sig oss flög bullpåsarna i spridda skurar efter vägen och han fick köra ned mot diken för att undvika en kollision med oss.

Vi fick snabbt samlat hästarna. Maja gjorde en bragdinsats med tanke på att hennes mage var som en spärrballong. Niklas hoppade ur bilen och plockade upp bullpåsarna med ett flin på läpparna.

Jag hoppades att Maja skulle kräkas på honom.

 

På eftermiddagen då Maja återgått till normal kroppsform och vi hade en stund ledigt innan kvällsmjölkningen skulle dra igång så satte jag mig ned i telefon. Linda hade gett mig nummer och upplysningar om jordbruksverkets regler för import av hund från Island. Som tur var är Island ett rabiesfritt land och Kolla skulle få komma med hem utan att behöva sitta i karantän. Dock skulle jag behöva ett veterinärintyg att hon var frisk och vaccinerad. Jag tvivlade att den hunden någonsin träffat en veterinär. Förutom med ögat då funderade jag och tänkte på det trasiga ögat som Kolla kliade sig i ibland. Sedan hade jag behövt hennes chipnummer innan ansökan överhuvudtaget kunde skickas in till Sverige. En ansökan som dessutom hade 30 dagars handläggningstid. Vi hade inga 30 dagar. Maja hade kommit in på tandläkarhögskolan och hade massor att ordna innan jul. Första advent var tanken att vi skulle vara hemma igen. En vecka hade vi. 5 arbetsdagar. Jag tittade på Maja över köksbordet. Det skulle bli knepigt att få ihop detta. Och jag hade inte ens frågat familjen ännu.

Det senare problemet löste sig av sig själv. Hella kom ut till ladugården på kvällen då vi arbetare och stod och tittade på mig en stund då jag lastade hö. Kolla följde mig som vanligt var jag än gick. Då suckade Hella plötsligt ljudligt.

”Vet du Anna, egentligen skulle Kolla få komma hem med dig. Hon kommer att sörja då åker.”

”Va? Menar du det?” utbrast jag och släppte högrepen och skyndade fram till henne. Jag tittade misstroget på henne.

Hon tittade lika skeptiskt på mig. ”Om du vill ha henne. Hon är ju inte någon fin hund precis.”

”Jag vill ha henne!” Jag förklarade till henne att jag gått och funderat på saken, och att jag tagit reda på vilka regler som gällde. Veterinärintyget var det som var det största problemet. Hella skakade på huvudet. ”Inga problem. Jag vet en veterinär i Reykjavik. Han är superbra. Han kommer att hjälpa oss. Han tycker inte om Niklas förstår du, och skulle nog gärna se att Kolla får komma till ett annat hem. Niklas är inte den bästa med djuren alltid” det sista sade Hella tyst, som om hon pratade för sig själv. Jag hade aldrig sett att Kolla råkat illa ut p g a Niklas men fick en klump i magen av Hellas ord.

Jag frågade inte vad hon menade.

Hella ringde veterinären direkt och förklarade läget. Vårt flyg skulle gå på söndag. Om vi skulle komma till honom på fredag så skulle han gå igenom hunden och skriva på de intyg som behövdes. Ett chipnummer kunde ha ge oss på stört så kunde jag meddela Sverige det med en gång. Jag kunde knappt tro mina öron. Flera stora hinder var avklarade.

 

Då jag satte med ned i telefonen tidigt på morgon nästa dag och ringde jordbruksverket var handflatan blöt av svett.

Nu skulle det krävas ett litet under.

Jag hade turen att få prata med en ängel som handläggare. Jag förklarade min och Kollas situation och den vänliga mannen i andra sidan luren och på andra sidan havet lovade att ta tag i ärendet på en gång. Jag lämnade chipnumret jag fått av veterinären och han skrev alla nödändiga dokument. Det var tisdag. Vi skulle måsta ha pappren till veterinärstationen senast fredag.

”Jag sätter det på express” sade ängeln. Hade jag varit i samma rum som honom så hade jag kysst honom.

Det är fantastiskt att det finns människor som den mannen. Jag vet inte vad han heter eller var han bor. Jag kommer aldrig mer att prata med honom och skulle jag någonsin möta honom på stan så skulle jag inte veta vem det var. Och samtidigt så kom han att spela en otroligt viktig roll i mitt liv. På tio minuter öppnade han en dörr till en ny epok i mitt liv. Nu skulle Kolla med mig hem.

Flygbiljett till Kolla bokades och jag ringde hem till mamma och pappa.

”Jag har med mig en hund hem. Kolla heter hon” sade jag lite tveksamt.

”Jaha” sade min lugna mamma. ”Är hon fin?”

”Den finaste, mamma. Hon är den finaste”.

Vi träffade en tjej sista veckan på Island. Hon kom och red med oss en dag och bodde inne i byn några kilometer bort. Hon brukade komma ut på gården och rida ibland och hjälpa till med arbetet på gården. Då hon hörde att Kolla skulle med hem till Sverige nickade hon.

”Åh vad bra att höra sade hon. Den hunden har farit så illa”. Och så berättade hon Kollas livshistoria för mig.

Då Kolla var ett halvår och första löpet inträffade var det ingen som höll ett öga på henne. Hon fick valpar som hon fick föda i ladugården. Dessa valpar fick hon inte behålla utan Niklas slog ihjäl dem. Mitt hjärta gjorde ont då jag hörde henne berätta och ju mer jag fick veta ju mer visste jag att jag aldrig skulle kunna lämna henne. En gång då hela familjen och tjejen hade arbetat ihop med att driva en stor hjord hästar hemåt hade Niklas skött arbetet bakom ratten istället för att sitta på hästryggen. Då hjorden nästan var hemma hade Kolla som varit borta tidigare under dagen kommit springande. Hon tyckte om att driva djuren men ingen hade någonsin lagt ned någon tid på att lära henne kommandon och att arbeta tillsammans med människorna. Hon drev på åt det håll hon tänkte var bäst. Så då Niklas just hade öppnat sista grinden och hela hjorden skulle börjas drivas igenom den så fick Kolla hela flocken att vända 90 grader åt fel håll. Då hade Niklas vrålat till och fångat in hunden. Ett år gammal hade Kolla blivit lyft upp i bakbenen och hivad genom luften upp på vindrutan på bilen.

Jag ville inte höra mer men kände att jag hade en fråga jag ville ha svar på.

”Ögat? Var det han?” frågade jag och mådde nästan illa.

”Nej, en häst”.

Jag pustade ut.

”Men hon fick ingen hjälp”.

Kolla hade varit mellan ett halvår och ett år. Hon hade jagat några hästar och bitit fast i svansen på en av dem. Vilket hade upprört hästen till den grad att den valt att bli av min sin angripare det enda sättet den visste och det var genom sina bakhovar. Ena hoven hade träffat Kolla rakt över ögat och blodet hade forsat. Kolla hade tuppat av utav smällen och ingen visste hur det egentligen stod till med hunden. Hon andades i alla fall. Niklas hade menat att hon aldrig skulle överleva men istället för att skona henne från eventuellt lidande och tagit bort henne hade han helt sonika burit ned hunden i källaren. Där hade hon blivit lämnad ensam.

Nästa dag hade hon kvicknat till i sin ensamhet och inte en enda gång tillkallades veterinär. Med ett mosat öga och en kraftig smäll mot huvudet fick hon klara sig själv. Jag tittade ned på Kolla från hästryggen.

”Du är en överlevare du.” sade jag och hon vände huvudet mot mig och skrattade.

”Du räddade mig. Nu ska jag rädda dig”.

Pappren kom till veterinären med bud på fredag kväll. Det var ängeln på jordbruksverkets förtjänst. Veterinären skrev på alla dokument och gav mig lugnande piller som jag skulle ge till Kolla innan vi skulle på flyget. Hella hade stuckit ut näsan och beordrat Niklas att skjutsa oss till huvudstaden. Jag hade behövt få köpt en bur till flyget och så behövde vi skjuts till veterinären. Niklas muttrade. Han tyckte det var vansinne att han skulle köra omkring oss med hunden. Då vi var på veterinärstationen på fredag kväll och alla papper vara klara så fingrade jag lite nervöst på börsen. Flygbiljetten för Kolla hade gått på några tusen och buren likaså. Jag funderade vad detta besök skulle kosta.

”Ja, då var det betalningen då” sade veterinären med myndig stämma. Han var en reslig karl. Stor utan att på något sätt vara tjock. Massiv var ett ord som kom upp då man såg honom. Motsatsen till Niklas som också var stor, säkert kring en 100-kilos karl, men som ändå ingav ett vekt intryck.

”Att du lägger pengar på den fula hunden” sade Niklas hånfullt till mig. Han sade detta på svenska men jag tror att veterinären förstod för han spände ögonen i Niklas.

”Jag tänkte att det är du som betalar” sade han med lugn röst. ”Det är inte mer än rätt då hon tar hand om hunden åt dig.” Niklas protesterade inte utan tog tyst upp plånboken. Jag tror Niklas var rädd för veterinären.

Just innan vi skulle gå lade veterinären sin stora hand på min axel. ”Även en kråka är älskad av sin matte.” sade han. ”Det är en fin hund du har fått dig” sade han och log. Jag tackade honom för all hjälp. Nu var allt klart. På söndag skulle Kolla komma hem. Första advent.

Veterinären hade gett mig en liten karta lugnande tabletter till Kolla som jag skulle ge henne på morgonen samma dag som vi skulle flyga. Det blev en tablett över. Jag satt på en stol på flygplatsen och fingrade nervöst på folien runt tabletten. Kolla hade lämnats över till en flygvärdinna som försäkrade mig om att hon skulle bli väl omhändertagen.

”Ja, det är varmt där vi ställer hennes bur” log hon då jag oroligt funderade kring temperaturen. ”Nej, det är inte högre ljudnivå än inne i passagerarkabinen. Det kommer att gå väldigt bra” försäkrade hon idel leende.

Nu satt jag bredvid Maja och stirrade nervöst framför mig.

”Jag tar den här tabletten” sade jag och tyckte jag hade kommit på en väldigt bra idé.

”Det gör du inte” sade Maja som var klokare. ”Jag vet vad vi gör”.

Hon drog med mig till en taxfreebutik och stannade framför en stor nätkorg full med små plastflaskor med alla möjliga olika spritsorter. Vi fastnade direkt för bärjsärkarbrännvin och vi plockade på oss ett betryggande antal.  Flyresan gick betydligt smidigare än jag befarat.

Så kom denna magra, vackra hund till Sverige.

Hon som jag aldrig, och då menar jag aldrig, behövde ha kopplad. Som satt och väntade på mig utanför Konsum och flyttade till andra sidan om ingången om någon kom med en hund nära henne. Hon som alltid mötte mig med ett leende. Hon som bara åt halstabletter om jag var sjuk och sängliggande. Hon som satt på min rygg med framtassarna på mina axlar då vi gick på marknaden och det var mycket folk. Hon som älskade hönsen och som förläget sänkte huvudet och log då Rune förvånat frågade var äggen var (det hände bara en gång). Hon som åkte skoter och fyrhjuling med mig. Hon som satt med mig på hästen då jag red. Hon som badade i havet med mig och satt bredvid mig på britsen då jag bastade. Hon som aldrig ville följa någon annan, men som utan protest följde veterinären då jag tagit henne till djursjukhuset för att operera bort ögat. Hon som förstod allt.

Nu vilar hon under körsbärsträdet på vår gård. Där solens strålar smeker först om morgonen då en ny dag gryr. Och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Denna fantastiska vän.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *