Treåringar på nätet

Ok. Så läste jag en artikel idag ”Avigsidorna på nätet skapar stor oro bland småbarnsföräldrar” där det stod att ”hälften av alla treåringar använder Internet”. I denna artikel diskuterades hur man som förälder ska förhålla sig till ”det medielandskap” som omger de yngre barnen.
Ett tips är att man som förälder ska ge stöd och stimulans, i hur de då ska navigera sig genom medier.
Och jag känner bara HALLÅ!?
Treåringar?
Det är klart att det är bra att skolbarn kan hantera en dator, och att de vet hur Internet fungerar. Det är klart att barn i dagens samhälle behöver förstå hur man navigerar i den datoriserade världen.
Men.
Barn är smarta och lättlärda. De behöver inte fingra på skärmar och klicka på Internet då de är tre år gamla. Det där kommer de att lära sig i alla fall. Och då de är nog gamla att göra skolarbete på datorn och aktivt söka information, ja då kan det vara bra att guida.
Men vad är det som gör, att hälften av alla tre-åringar sitter på nätet? Vem är det som introducerar dem till detta? Och är man orolig över sin treåring som surfar runt, stäng då av datorn. Baka en kaka, gå ut och hoppa i en vattenpöl, läs en bok eller lägg ett pussel för femtioelfte gången. Låt barnet vara med och laga middag, eller varför inte på träningspasset.

Barn gör ju som bekant inte som man säger, de gör som man gör.

INTE!

Jag skulle absolut inte klassa mig själv som obildad. Det är inte det jag menar.
Inte heller skulle jag påstå att jag inte är speciellt klyftig.
Men, jag är ju inte särskilt insatt, om vi säger så.
Det är ju inte så att jag tycker att nyheterna är ointressant, men det finns helt enkelt inte speciellt mycket tid till tv i mitt liv. Sådär på regelbunden basis så att man följer med vad som händer.
Men även om jag är en person som råkar vara något oinsatt, så fångar jag upp nog mycket för att allt som oftast reta upp mig över något helt vansinnigt i våran värld.

Som igår.
Efter att ha släppt av Linda hos hennnes föräldrar så hade jag och Joy fem mil kvar hem till mamma och pappa. Joy sov, och jag lyssnade på karlavagnen. Ämnet var dagens barn, som tidigt vill kliva in i vuxenvärlden. Och dessa vuxna på radio diskuterar läppstift på femåringar, små behåar för sjuåringar och huruvida en sexåring ska ha en egen surfplatta eller inte.
INTE!

En klok man skrev 1923;

”Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande  pilar.”

Ibland tänker jag, att hur ska det gå för Joy i livet med en mamma som klipper sitt eget hår och går på konsum i pyjamasbyxor. Hon lär skämmas för mig.
Fast å andra sidan lär hon skämmas för mig hur som helst.
Det hör till, tänker jag. Att skämma ut sina barn enbart genom att existera.

Det jag vill ge Joy då vi sänder henne som en pil ut i livet, är en stadig grund att stå på. Jag vill att hon ska veta sin rätt till sig själv, till sina tankar och åsikter. Sin rätt till sina drömmar.
Jag vill att hon ska veta sitt ansvar gentemot andra människor. Jag vill att hon ska kunna skilja rätt från fel, och ha modet att stå upp för det.
Jag vill att hon ska veta, att hon är viktig.
Jag vill att hon ska veta att hon duger. Precis som hon är.
Och jag tror att vägen att vandra dit inte är via läppstift, minibehåar och surfplattor.
INTE!