Vintern hade kommit på allvar till Burvik. Snön föll centimeter efter centimeter, pepparkaksdegen var gjord och julskinkan låg i saltlake. Herr och fru Olsson hade helt plötsligt blivit tomtenissar som ivrigt satt kring köksbordet på kvällarna och jobbade i sin tomteverkstad. Dock var tomtenissarna väldigt förtjusta i pepparkaksdeg så över hälften hade försvunnit utan att en enda liten pepparkaka hade blivit bakad. Speciellt den stora av de två nissarna var ofta i pepparkaksdegsbunken. Med vintern kom också kylan. Härliga vintermorgnar med promenader till havet där kylan bet och det var skönt att komma hem till en brasa.
Jag och maken var och sprang en kväll. Rune och jag hade kommit till överrenskommelsen att träna två gånger i veckan tillsammans och även om den ena av oss kunde komma med protester innan löpturerna så hade vi det väldigt härligt där vi sprang i skogen i beckmörka kvällen. Eller som Rune sa då jag ivrigt drog ut honom i minusgraderna en kväll, att det i alla fall är väldigt skönt då vi kommit hem igen.
I alla fall, ut och sprang for vi. Då vi kom hem nattade vi hästarna och såg framemot en dusch. Även om det är ett mandomsprov att duscha i den kalla hallen, så är det riktigt skönt efter ett träningspass. Dock hade avloppet frusit. Eller avlopp… Röret ut genom väggen vill säga. Egentligen ingen världsnyhet att det skulle frysa då minusgraderna kröp under 10 minusgrader. Vi stirrade lite på varandra och sedan blev vi rörandes överens om att vi ska omorganisera vår dusch och koppla den på det riktiga avloppet. Lite dumt att vi inte tänkt på det tidigare då vi egentligen är väldigt kloka. Så tog vi våra kloka huvuden och gick in i köket och duschade med en varm handduk istället, och jag tvättade håret i tvättstället. Det gick väldigt bra. Mycket nöjda med oss själva deklarerade Rune, den forma storstadsbon med golvvärme och badkar, att dusch egentligen är helt överskattat. Allt handlar bara om inställning.
Jag blev väldigt stolt över honom.