Månaderna susar fram och med maken i Oslo så bestämde jag mig för att det var min tur att skotta ladugårdstaken. Mars avlöste den vansinnigt kalla februari med röda siffror på väderleksrapporten istället för blåa, och solen lyser från blå himmel. Dock vaknade jag häromdagen och gick ut för att ge djuren mat och möttes av en vägg med snö framför ladugården. ¾ av snön på taken hade rasat under natten och som tur var hade jag lämnat porten till snickeriet och vedbon lite öppen så jag kom in att ge hönsen mat. Däremot var dassdörren noga stängd och den tunga, packade snön nådde nästan hela vägen till taket. Jag klättrade upp för snöhögen och sparkade lite håglöst i den. Ibland hade det varit lite lättare med toa inne. Jag gick tillbaka in och hämtade en tampong och så satt jag mig bakom bilen och morgonkissade och bytte tampong. Allt hade varit mycket lugnt och fridfullt i morgonsolen och fågelkvittret om det inte hade varit så att sotaren såklart var tvungen att köra in på gården just i detta tillfälle. Jag flög upp och tjorvade på mig mina byxor och kastade ett förfärat ögonkast på den röda tampongen som lyste mot den vita snön. Snabbt sparkade jag snö över den och kikade buttert mot sotaren som glatt steg ur bilen. Jag hade nyss vakat och inte borstat varken tänderna eller håret (nåja, det senare var väl nu ingen större nyhet) och hade helst önskan en annan start på dagen.
Dassdörren blev framskottad lättare än förväntat men det är en liten isklättring som krävs varje gång man ska in och ut från dasset. Jag tog mig upp på ladugårdstaket efter det och bestämde mig för att skotta bort resten av snön som låg kvar. Det låg just ovanför hönsgården, och med solen som lyste varmt ville jag öppna så hönsen kunde gå ut. Efter en hel vinter inne så skulle de säkert bli glada att få komma ut i solen. Efter balansgång längst med nocken kom så resterande snö ned utan att någon fru hasade med i snömängderna.
Verandataket var näst på schemat och efter att ha klättrat ut genom fönstret på övervåningen var det så dags att skotta sista snön. Allt gick mycket bra tills jag plötsligt halkade på plåttaket och föll handlöst baklänges. På något underligt vis lyckades jag grabba tag med ena handen i fönsterkarmen och hängde där på rygg med några fingrar krampaktigt hållandes i fönsterkanten. Jag kände mig som Bruce Willis i Die Hard, men beslöt mig för att det nog var räckte med takskottning för den dagen. Jag gick och öppnade luckan ut för hönsen istället men de hade inget intresse av att gå ut. Jag lyfte upp några av dem och puttade ut dem genom luckan som lite hjälp på traven men de sprang in lika snabbt med förfärat kackel. Jag stirrade missnöjt på dem och förklarade att jag minsann riskerat livet för deras skull men det brydde de sig inte det minsta i.