Så var det ju det här med musa.
Från början var en musa benämningen på poesins gudinnor. Och alla stora konstnärer, poeter och kreativa storheter har sin musa. Denna källa till inspiration som är som en naturkraft. Denna gudomlighet som nog många gånger tagit sin form i den lidande konstnärens stora kärlek.
Och jag vill ju se mig på mig själv som ett kreativt väsen. Och så sitter jag här ovanför polcirkeln utan ett enda djur med i bagageluckan och tittar förundrat på mina händer som vilar stilla och är förvånandsvärt rena.
Och då står det klart.
Att jag har en musa.
Kanske inte av den gudomliga sorten. Men en naturkraft. Det är det.
Hästskit.
Det är min musa det.