INTE!

Jag skulle absolut inte klassa mig själv som obildad. Det är inte det jag menar.
Inte heller skulle jag påstå att jag inte är speciellt klyftig.
Men, jag är ju inte särskilt insatt, om vi säger så.
Det är ju inte så att jag tycker att nyheterna är ointressant, men det finns helt enkelt inte speciellt mycket tid till tv i mitt liv. Sådär på regelbunden basis så att man följer med vad som händer.
Men även om jag är en person som råkar vara något oinsatt, så fångar jag upp nog mycket för att allt som oftast reta upp mig över något helt vansinnigt i våran värld.

Som igår.
Efter att ha släppt av Linda hos hennnes föräldrar så hade jag och Joy fem mil kvar hem till mamma och pappa. Joy sov, och jag lyssnade på karlavagnen. Ämnet var dagens barn, som tidigt vill kliva in i vuxenvärlden. Och dessa vuxna på radio diskuterar läppstift på femåringar, små behåar för sjuåringar och huruvida en sexåring ska ha en egen surfplatta eller inte.
INTE!

En klok man skrev 1923;

”Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande  pilar.”

Ibland tänker jag, att hur ska det gå för Joy i livet med en mamma som klipper sitt eget hår och går på konsum i pyjamasbyxor. Hon lär skämmas för mig.
Fast å andra sidan lär hon skämmas för mig hur som helst.
Det hör till, tänker jag. Att skämma ut sina barn enbart genom att existera.

Det jag vill ge Joy då vi sänder henne som en pil ut i livet, är en stadig grund att stå på. Jag vill att hon ska veta sin rätt till sig själv, till sina tankar och åsikter. Sin rätt till sina drömmar.
Jag vill att hon ska veta sitt ansvar gentemot andra människor. Jag vill att hon ska kunna skilja rätt från fel, och ha modet att stå upp för det.
Jag vill att hon ska veta, att hon är viktig.
Jag vill att hon ska veta att hon duger. Precis som hon är.
Och jag tror att vägen att vandra dit inte är via läppstift, minibehåar och surfplattor.
INTE!