Igår skulle vi ta bilen och hämta glasrutor till kommande byggprojekt. Det finns ju några sådana – kommande byggprojekt alltså. Växthuset inspirerar och vi har kvar gamla fönster. Så vi ska bygga en inglasning på gaveln på huset. Och så hittade jag härdade glasrutor på blocket i samma bredd som fönstren som vi ska ha i taket på denna inglasning. Väldigt tur och väldigt roligt. Så skulle vi alltså ta bilen och hämta dessa. Då hade vi varken speciellt mycket tur eller roligt heller. Vi har diesel hemma i ett fat – ni vet,en sådan där stor metalltunna. Och medan Rune tankade så tyckte bilen, att nu fick det vara nog och slutade gå. Tydligen så kan det regna in i vad som verkar vara en helt tät tunna. Och en bil tycker inte om att ha vatten i dieseltanken. Så idag har Rune sugit tom en nästan full tank och rensat bränslefiltrat. Då startade bilen i alla fall. Så då tog jag, Linda och Joy den för att fara till havet för att hämta sten. Vi kom 50 meter. Då jag skulle växla till tvåan gav bilen liksom upp. Jag lyckades vända efter ytterligare 100 meter och sedan körde jag hem med gasen i botten. Vi kom upp i 12 km/h. ”Nu är vi ute och finåker” sade Linda då vi i sakta mak passerade grannen. Men så lätt ville jag inte ge upp. Jag blängde lite på bilen och så sade jag till Linda, att vi skulle ta vår gamla röda pick-up istället. Rune tyckte att vi skulle kolla bränslenivån först. Så jag tog en pinne och stack ned i bränsletanken – tillsammans med en hel del annat så fungerar inte bränslemätaren – och drog upp den. Skeptiskt stirrade vi på den, maken, jag, Linda och Joy. Den var snustorr. Som Lindas oljesticka på hennes bil är ibland. Jag provade igen med samma resultat. Då provade Rune men tydligen så blir det inte mer bränsle i tanken för att man sticker en pinne ner i den för den var och förblev snustorr. Då kastade jag en blick på min gamla, vita audi som stod i skogbrynet. Avställd och obesiktad har jag inte kört den på över ett år. Vi provade att sälja den för en tusenlapp men det var ingen som ville ha den. Det sammanfattar ganska bra skicket på den bilen. Men egentligen är det en bra bil. Jag tycker alla bilar som går är en bra bil. Så Rune hämtade den. ”Pappa springer” konstaterade Joy. Då han startade den sade hon ”Mammas bil, den bättre”. Hon är ett mycket klokt barn. ”Jaa” sade jag ”mammas bil mycket bättre” och log triumferande. Men nu råkar bränslemätaren vara trasig på denna bilen också, och pinnen var och förblev snustorr så det blev ingen tur till havet. Men vi enades om, att det vore klokt att ha lite bensin i den bilen utifall vi skulle behöva en bil tills dess att Rune fått tag i de delar han behöver för att få bilen att gå lite snabbare än 12 km /h. Så vi sneglade på Lindas bil, min vän och jag. Och så lastade vi bränsledunken i bagaget och körde till Bureå. Egentligen är det en bra bil Linda har. Det går att köra förvånadsvärt lång med den utan olja. Det är nämligen fel på den också. Rune har beställd delar och ska fixa den. Planen var att göra det i helgen som kommer. Vi får hoppas att den håller ut så länge.
Jag passade på att köpa en slang till cykeldäcket då vi var i Bureå. Det är nämligen punka på cykeln. Jag tänker att om inte någon av bilarna går så kan jag cykla till Bureå. Men Rune kom in nyss och sade att vi behöver ett nytt däck till cykeln. Det var nött igenom. Ibland är det inte jättekul att bo tre mil från stan och envist hävda att man bara behöver en bil. Det är det inte. Så, min fina vän Lina. Jag kommer – gåendes – i morgon och lånar din bil. Hur var det med topplockspackningen – hade ni bytt den? :)
Vi tog en sväng inom Konsum också innan vi tankade och köpte cykelslang. Vi kände oss lite matta, Linda och jag. Ivrigt skyndade Linda sig till bullavdelningen. ”Tänk om det skulle finnas fikabröd på kort datum” utbrast Linda förväntansfullt. ”Då skulle vi kunna köpa det.” Man får nämligen köpa färdigfika på en måndag om det råkar vara på kort datum. Men vi såg inga röda lappar så långt ögat nådde. Vi blev lite besvikna. Men så vandrade Linda runt hörnet och hittade kyldisken. Och där väntade de på oss – chokladbollarna och dammsugarna. ”Mycket lyxigt” sade Linda då vi satt runt köksbordet. ”De är som hembakade”. Och Rune stämde ivrigt in med att de var de godaste dammsugare han ätit. Och det är kanske så, att vi nog inte hade blivit så glada över dessa bakverk på kort datum om inte alla bilar samtidigt valt att gå i strejk. Det ska vara lite eländigt ibland. Då uppskattar man verkligen en extra chokladboll i livet då och då.
