Klockan var snart elva på kvällen och jag tänkte i mitt lugna sinne medan jag fyllde vatten i en 15-literskastrull, att så härligt det skulle bli med en rogivande utedusch innan jag skulle lägga mig. Jag tog en handduk under armen och ett stadigt tag i vardera öra på kastrullen och gick naken ut i hallen. I förbifarten kikade jag ut genom sidofönstret i farstun för att se att ingen just passerade huset. Så skrattade jag lite för mig själv. Klockan var nästan elva, vi bor efter en liten grusväg med knappt några hus alls och det är nästan aldrig någon som passerar huset.
Så puttade jag upp dörren med tån. Och just, just innan den blåser upp på vid gavel så hinner hjärnan registrera våra nya grannar alldeles, alldeles för nära som är ute på en – sen – kvällspromenad. Sedan blåser dörren upp helt och jag står lämnad naken i dörröppningen med två alternativ;
a) Ta ett kliv åt sidan så jag inte står mitt i öppningen, ställa ned kastrullen lugnt på golvet och vira in mig i handduken jag håller under armen.
b) Stelna till och tvärvända på en femöring. Fortsätta hålla en 15-literskastrull full med vatten i ett krampaktigt grepp och börja springa in i hallen. Har ni sprungit med 15 liter vatten någon gång? Man får en väldigt vaggande stil, det får man. Inte vika in vid toaletten utan fortsätta in i vardagsrummet så den vaggande, vita rumpan syns ända tills jag ska vika in mot köket samtidigt som jag oroväckande högt och tydligt ropar ”Rune, HJÄLP”.
Ja, ni kan ju gissa vilket alternativ jag valde.