Att bygga på livskvaliteten

Vi jobbar på här på gården. Ibland kan jag bli stressad, då vi har hundra projekt och massor att göra och det känns som att allt borde gå snabbare på något vis. Vi blandar betong om kvällarna då Joy har somnat, hundarna har rastats och hästarna motionerats och så gjuter vi bit för bit av plattan för bastubygget. Det går bra, vi har roligt. Men så kommer den – tanken att vi borde varit klara med plattan nu. Tänk så fort det hade gått om vi tagit en tombolabil hit och tjofs så hade all cement vackert och fint legat där den skulle. Men så hämtar jag in mig själv. Det är många tusenlappar som skulle ut för att få den bilen hit. Och många tusenlappar betyder många timmar borta på jobb. Då står vi hellre hemma på gården om kvällen, då vår dotter sover på övervåningen och hästarna betar på andra sidan staketet och knotten biter och skottar sand och betong själv. Vara vår egen chef. Och så tänker jag, då svetten rinner – att idag behöver jag inte träna. Och det är väl märkligt, hur en halvfärdig platta av cement kan ge en sådan känsla av tillfredsställelse. Det är något med det där att svettas och arbeta fram någonting konkret, något som liksom fysiskt står där som ett bevis på den ansträngning man gjort. Jag känner mig väldigt nöjd. Och då kroppen är trött då jag lägger mig på kvällen så somnar jag nästan innan huvudet har landat på kudden. Och vad är det där med att stressa egentligen? Hela vitsen med att bygga på en bastu är för att bygga på vår livskvalitet. Och stressar man, ja då har liksom poängen ramlat ner i cementen någonstans på vägen och fastnat.