Livet dansar i takt med mina drömmar

Då jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag åt LKAB. Jag klippte gräs. Jag älskade det. Eftersom jag var arton så fick jag köra åkgräsklipparen, men det ville jag inte. Jag trivdes att traska med handgräsklipparen timme efter timme. Solen lyste, benen blev bruna och jag lade ner stort engagemang i dessa grönytor. Men sommaren gick och byttes ut mot höst. Och jag stod där utan arbete. Så jag startade ett café.
Tjofs, bara sådär.
Jag lade ner massor med iver och engagemang, arbete och tid. Men inte alls särskilt mycket tvivel och tvekande, rädslor eller funderingar. Jag tänkte att det skulle vara mysigt med ett café, jag behövde ett arbete och tanken att det kanske inte skulle gå så bra slog mig aldrig. Och gjorde det den viftade jag undan den och gjorde som jag alltid gjort och kastade mig med liv och lust ut i det okända.
Det är det vackra med barn och unga – de har en tilltro till att drömmar är till för att släppas fria. Och vi vuxna, vi ska vara lejon som ska försvara denna tilltro. Den drömmen som jag levde ut finansierade en ännu större dröm. Jag hoppade på ett plan till Australien och reste runt ensam och mötte senare upp Linda och så sov jag och mina fina vän under stjärnorna på andra sidan jorden på en gammal träbåt guppandes över Stora Barriärrevet.
Och så nu, då jag passerat 31 år, föddes tanken igen om ett café. Och jag märkte, att rädslor och tvivel fått ett grepp om mig. Det var inte bara tjofs. Nu var det inte speciellt många veckor som gick från att idén fick ett fast grepp i mig tills dess att jag faktiskt kastade mig ut i detta virrvarr av det nya, men det fanns en hel del funderingar med på resan.
Och då påminde jag mig om mig själv, då jag stod där 18 år och med en dundrande mental medvind. Och jag tänkte, att jag vill aldrig glömma att mina drömmar är till för att släppas fria.
En av mina första gäster på Sotiga Fingrar beställde en kopp te till sin smörgås. Jag är själv ingen speciellt ivrig tedrickare men det finns ett alldeles ljuvligt te som smakar som pepparkakor och till varje tepåse kommer en liten lapp med ett ordspråk. Jag älskar dessa visdomsord. ”Life expands in relation to ones courage” sade denna tepåse. Och jag tänkte, att det är fasligt så kloka dessa tepåsar är.
De orden fastnade i mig, och jag gjorde en egen variant på dem.
Livet dansar i takt med mitt mod.
Det är det som det handlar om.
Mod.
Drömmarna finns där. Vi kan försöka att gömma bort dem, men de ligger där och väntar. Och har man modet så sviker de inte.
Jag var som alltid barfota igår då caféet var öppet. Och jag brukar stolt tänka, att mina fötter är härdade. Jag kan gå längst med grusvägen utan att oroa mig för stenarna. Men nu värker de. För första gången i mitt liv, så har jag ett sår under min häl. Det yttersta lagret hud har nötts bort på en fläck då jag travat runt hela dagen. Men vad gör det, då kvällen var ljuvlig, och gästerna låg utsträckta på trasmattor och stora kuddar under körsbärsträdet, fullt med barn plaskade i barnpoolen och panna på panna kaffe kokades på elden.
För det är nog så, att fötterna kan värka. Men livet, det dansar i takt med mitt mod.

Det gäller bara att säga välkommen till drömmarna.

_MG_2266

3 svar på ”Livet dansar i takt med mina drömmar”

    1. Det ska bli mysigt att få besök! :) Jag ska göra lite extra mysigt i gamla bagarstugan till dess att ni kommer. Ni är efterlängtade.

Kommentarer är stängda.