Vi var till havet nyss, jag och mina fina vänner Linda och Stina. Vi hade suttit ute i solen och ätit middag och ville låta maten sjunka lite innan det så var dags för jordgubbar och grädde.
Stina fick sitta i barnstolen på cykeln då vi bara hade två cyklar. Kvällen var varm men då vi närmade oss havet blåste kyliga vindar mot våra linne- och shortsbeklädda kroppar och då vi anlände till stranden var vi inte alls speciellt varma längre. Vi for inte till sandstranden i viken utan till den steniga stranden ut mot det öppna havet. Vågorna som slog mot stranden rev upp allt det bruna som samlats på stenarna från botten så vattnet var en brun sörja där vi tänkt gå i. Så vi gick lite längre bort. Det var långgrunt och stenigt och halt. Det tog sin tid innan vi kommit så pass långt ut att vi kunde simma.
Så egentligen var det väl inte den mysigaste badturen man kunnat vara på.
Men samtidigt.
Solen lyste över träden just så att kvällsstrålarna träffade oss där vi simmade i vågorna. Vattnet var härligt varmt.
Vi skrattade där vi nakna slirade runt bland vågor och stenar.
Och jag tittade på stenarna och vågorna, på solen och ljuset och på mina vänner. Och jag ångrade så att jag inte tagit med mig kameran. Jag kunde se bilden i mitt huvud. Med svarta siluetter i motljus, med vågorna dansande och vinden i håret. Och så slog det mig, hur roligt jag tycker att detta med fotografering faktiskt är. Jag brukar kunna vara manisk då jag hittar nya projekt. Helt uppslukad av att sticka, virka, rita… Men efter ett tag klinkar intresset av för att ersättas av något nytt projekt. Men med fotograferingen så växer intresset sig sakta djupare och starkare. Jag kan se en bild i mitt huvud innan jag tagit den. Och det är en kreativ kraft.
Så det kan vara en väldigt bra idé att fara till en stenig, hal strand med goda vänner en blåsig och solig kväll. Man inser att man saknar sin kamera då den ligger kvar hemma.
Och jordgubbarna med grädde – de smakar ljuvligt då man kommer hem.