Hemkommen från vår Stockholmresa. Hemkommen från 30 km löpning.
Hur ska vi sammanfatta resan?
Ont, ont, ont, täcker det ganska bra.
Kanske lite drastiskt. Det var ju fler element med på resan. Sol, till exempel. God mat. Trevligt ressällskap. Härlig stämning. Och så har jag blivit förälskad i Leonard Cohen.
Och de första 15 km var en njutning. Benen (läs; mina knän) kändes som att de aldrig upplevt en knäoperation än mindre tre stycken. Jag tog det lugnt, sprang i ett behärskat tempo och skickade en tanke till Janita att hon skulle se mig. Jag ignorerade de som sprang snabbare och tog det hela i mitt eget tempo. Men det gick så lätt, det kändes som ingen ansträngning alls. Jag kunde öka farten och benen bara sprang som av sig själv. Solen sken och jag kunde känna den salta smaken då svetten rann. Första milen flög förbi. Jag noterade att jag sprang förbi fler än som sprang förbi mig, men andningen var kontrollerad och jag pressade mig inte så jag tänkte att jag gjorde allt rätt. Jag sprang förbi en blind man med ledsagare och tänkte, att han gjorde det bra som kunde springa bland detta myller av folk utan att kunna se. Fast det gick så klart inte jättefort då, fortsatte tanken medan jag flög förbi.
Så vid 15 km började mina knän lite försiktigt påkalla min uppmärksamhet. Jag noterade, och sänkte farten en aning. Vid 20 km fick jag sakta in avsevärt och från 27 km fick jag mer eller mindre promenera in i mål. Uppför gick det bra, men nedför var en plåga. Jag kunde inte direkt le mot alla de horder av folk som sprang förbi mig. Jag mer stirrade stint ned i marken, försökte tänka att jag var ute på en promenad. Det gick dåligt. På ett ställe stod en kille med en bricka med chokladbollar. Jag tog tre stycken, och medan jag proppade i mig dem så var det en stor skylt som ivrigt informerade mig om att jag blev filmad. Det var ju kul. 500 meter innan mål sprang den blinda mannen förbi mig.
Väl i mål mötte jag upp Markus och så satt vi en stund i gräset innan vi reste oss upp för att hitta något ätbart. Vi bestämde att gå till en pizzera en km bort. Eller gå är dagens överdrift. Vi linkade i knapp styrfart. Benen var helt slut. Mitt högerknä var illa. Och vaderna!
Igår då vi körde hem kom vi oss knappt ut bilen. Jag har nog aldrig haft en sådan träningsvärk någonsin. Men det positiva är att mitt vänsterknä känns riktigt bra, det högra är inte katastrof och ryggen, den är helt som den ska vara. Så det är ett tips, om du tror att du fått ett ryggskott – ut och spring 30 km. Du får väldigt ont i benen men ryggen känns strålande efteråt. Eller, det kanske inte var det bästa tipset jag gett hittills. Men köp en skiva med Cohen på väg hem, en påse godis och så ha det riktigt mysigt på roadtrip norrut. Pussa en make och ett barn då du kommer hem, lägg dig redan halv åtta på kvällen (före ett barn) och så känner du dig oförskämt pigg om än lite stel då du vaknar på morgonen.