Inte svårare än så

Det blev faktiskt upphåll i regnet. Då passade jag på att gå ut och sätta potatis. Regnet kom tillbaka men luften var varm och regnet milt så det gjorde egentligen ingenting. Joy och Oskar hjälpte mig. De är fantastiska dessa ungar. De har hjälpt att kratta och jämna till  de stora högarna av gödsel och sedan har jag gjort gropar och de har satt varenda potatis och skopat jord över.

Kanske kan det verka simpelt. Och jag tänker att det är det. Det är inte komplicerat att sätta potatis. Men värdefullt för barnen att få vara med. Att arbeta med kroppen för att göra landet iordning, att själva sätta potatisen, så småningom se blasten växa och vara med och ta upp potatisen. Maten finns inte automatiskt i affären. Det är människor som arbetat med att ta fram varenda råvara vi köper. Och jag tänker att barnen behöver förstå det. Förstå att det ligger arbete bakom mat. Och det är dubbelbottnat. Det finns flera saker jag önskar ge till Joy där hon ivrigt gräver ner potatisar. Dels insikten att ha respekt för maten. Det är inget man bara slänger. Dels tillfredsställelsen av att ha odlat själv. Att ha varit delaktig. Att veta att hon kan. Det är en annan känsla att äta den potatis du odlat själv.

Och kanske låter det simpelt. Och naivt att man kan lära sig så mycket av att sätta potatis. Men jag tänker att ofta är det enkelt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Att bli lite svettig, få lite skit under naglarna, bli blöt av regnet och varm då man kommer in. Att vara med, att förstå att då man vårdar och tar hand om, så ger vår jord oss så mycket tillbaka. Det är inte svårare än så. Och till på köpet så har man det väldigt mysigt tillsammans där i regnet bland all jord, hästgödsel och spretande potaisgroddar.