Idag bakade jag och Joy kanelbullar och blåbärsbulla på morgonen. Medan vi väntade på att degen skulle jäsa gjorde vi lite kroppskontrollövningar. Joy gjorde som vanligt och förbluffade mig. Både med sin skicklighet och den något originella klädstilen. Jag övade mig lite mer under dagen. Jag vet dock inte om min egen klädstil med ullångkalsonger är så mycket bättre. Däremot är jag stolt över min kroppskontroll. Den är i alla fall betydligt bättre än min kontroll på en gatuhund.
”Jag vill inte äta häst-snor.
Jag äter bara mitt eget snor.
Det är gott.”
Joy Olsson, 4 år, efter att hästen nyst på henne.
Mamma tipsade om att måla med fil färgad med karamellfärg. Och använda händerna som pensel. Det tyckte jag lät som en fin idé. Giftfri färg som man kan äta. Nu hade vi ingen karamellfärg och oddsen att jag kommer ihåg att köpa det är liten. Jag skriver ibland en handlingslista men då glömmer jag den hemma eller så försvinner den på något vis på vägen. Men jag tog gurkmeja, kanel, blåbärssylt och hallonsylt som färgämne. Och det var nog ännu bättre. För det går inte åt så många skedar färg till ett stort ark och då vi var färdiga så åt vi helt enkelt upp resten. Utom den med gurkmeja då. Väldigt nyttigt men inte så gott i fil. Den får åka ned i någon grönsaksgryta istället.
Det blev faktiskt upphåll i regnet. Då passade jag på att gå ut och sätta potatis. Regnet kom tillbaka men luften var varm och regnet milt så det gjorde egentligen ingenting. Joy och Oskar hjälpte mig. De är fantastiska dessa ungar. De har hjälpt att kratta och jämna till de stora högarna av gödsel och sedan har jag gjort gropar och de har satt varenda potatis och skopat jord över.
Kanske kan det verka simpelt. Och jag tänker att det är det. Det är inte komplicerat att sätta potatis. Men värdefullt för barnen att få vara med. Att arbeta med kroppen för att göra landet iordning, att själva sätta potatisen, så småningom se blasten växa och vara med och ta upp potatisen. Maten finns inte automatiskt i affären. Det är människor som arbetat med att ta fram varenda råvara vi köper. Och jag tänker att barnen behöver förstå det. Förstå att det ligger arbete bakom mat. Och det är dubbelbottnat. Det finns flera saker jag önskar ge till Joy där hon ivrigt gräver ner potatisar. Dels insikten att ha respekt för maten. Det är inget man bara slänger. Dels tillfredsställelsen av att ha odlat själv. Att ha varit delaktig. Att veta att hon kan. Det är en annan känsla att äta den potatis du odlat själv.
Och kanske låter det simpelt. Och naivt att man kan lära sig så mycket av att sätta potatis. Men jag tänker att ofta är det enkelt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Att bli lite svettig, få lite skit under naglarna, bli blöt av regnet och varm då man kommer in. Att vara med, att förstå att då man vårdar och tar hand om, så ger vår jord oss så mycket tillbaka. Det är inte svårare än så. Och till på köpet så har man det väldigt mysigt tillsammans där i regnet bland all jord, hästgödsel och spretande potaisgroddar.
Sommaren är här. Luften slår varm i ansiktet då jag öppnar dörren på morgonen, fötterna är bara och hela barnet likaså. Joy väljer att äta sin morgonmacka med hönsen. Mår rätt gott mornar som denna. 
Joy har på egen hand plockat en bukett. Och den är så strålande vacker. Vissa menar att maskrosor bara är ogräs. Jag kan inte påstå att jag väjer för dem med gräsklipparen som jag gör för blåklockor. Men så tittar jag på dessa blommor. Genom ett barns ögon. Och de är så vackra. Vi ska nog oftare titta på världen genom barns ögon.
…och en älskad unge…
Vi var i skogen nu på kvällen. Solen lyser. Jag tycker om kvällssolen. Ljuset är milt och samtidigt intensivt på ett vis som en fotograf är väldigt tacksam för. Men nu hade jag inte kameran med utan motorsågen. Joy hade yxa. Vi arbetade med att såga och kvista gran till hagstolpar. Hundarna var också med. Inte det mest effektiva arbetsgänget med tre hundar och en treåring, men nog det gladaste. Tills en gatuhund i sin iver skuttade över ett vattenfyllt dike och en treåring i andra änden av kopplet hamnade mitt i samma nämnda dike. Blöt in till trosan fick det bli hemfärd. Sex stolpar hann vi få till. Ibland kan jag bli lite stressad inombords då mina planer inte riktigt sammanstämmer med verkligheten alla gånger. Jag vill få gjort så mycket. Men att ha med hundarna och se dem leka och ha dragkamp om pinnar (inte en finnspets då, naturligtvis inte) och ett barn virvlar runt, då tänker jag att det finns olika sätt där mycket blir gjort. En treåring som hugger kvistar, klättrar upp i en gran, drar ris, leker med en gatuhund, springer genom skogen och tar årets första bad i ett dike – det är ju faktiskt rätt mycket gjort. Det är bara en fråga från vilket håll man ser det.
Jag ignorerar den bristande tekniken. Om nu någon skulle undra vad det är jag försöker visa så är det en treåring som cyklar. Ingen mamma som håller i! Idag har hon cyklat till Ila och tillbaka, 2,5 km. Ett tips. Om en treåring helt plötsligt börjar cykla för egen maskin. Byt träskorna mot löparskorna.
Klicka på länken nedan…
Varm choklad. Pinnbröd. Korv. Eld. Skidor. Fjällpulka. Hundar. Unge. Väder där handskarna för skidåkning byts ut mot de för cykling. Då finns det inget mer man kan begära. Då är alla solrynkor mer än välkomna.
Joy leker med sin pärlplatta och sina pärlor. Hon tycker om att lägga pärlplattor. Mycket. Ännu mer tycker hon om att låta sin lilla docka bada i pärlburken. ”Det är så roligt då det stänker, mamma.” I början samlade jag upp alla pärlor och lade tillbaka i burken. Det har jag slutat med. Nu dammsuger jag. Det är som pojken med guldbyxorna. Det kan aldrig ta slut pärlor. Det är som en aldrig sinande källa till uppmaning att det är dags att städa. Så kände jag nu. Att det var hög tid att dammsuga. Men dammsugarröret är spårlöst försvunnen. Inte dammsugarhuvudet, det har lydigt stannat på sin plats. Jag har sökt överallt. Inget rör finns att finna. I mitt stilla sinne undrar jag hur det ens är möjligt?
Jag tittade på filmen jag gjorde på Joy då hon var drygt året gammal. När hon steker ägg. Ibland tror jag att jag glömmer att hon trots allt bara är tre år denna unge. Hon är som en aldrig sinande källa till förundran. Det är ett av privilegierna med att vara förälder tänker jag. Att man får förundras alltså. Idag ville hon ha ägg till frukost. Och det är som om hon aldrig gjort annat än stekt ägg. Vilket ju är lite en sanning i och för sig. Det enda jag assisterar med är att slå på och av spisen. Resten sköter hon. Ibland är det lite märkligt hur hon som har en inbygd förmåga att veta när maten är klar. När vi kokar makaroner frågar jag henne om de är klara och hon vet alltid, utan att provsmaka. Hon bakar kladdkaka och steker kött, delar morötter och skalar lök. Hon ska ju bli matvärd då hon blir stor har hon förklarat. På deltid då tänker jag för hon ska vara polis, brandman och sjörövare också. Jag ska också bli brandman har jag tänkt. Om ett tag, om några år. Mina knän måste bara lära sig att inte skaka så okontrollerat då jag är uppe på tak. Det kommer bli några tak att lägga i sommar så jag har ju möjlighet att öva mig om man säger så.
Om en mamma åker till Stockholm så kan det hända att hon i ett skyltfönster ser Mumin-pepparkakasformar. Och då kan det vara så att en mamma köper en sådan då barnet hemma tycker väldigt mycket om Mumin. Och då kan det bli så att en mamma och ett barn gör en pepparkaksdeg och bakar pepparkakor fast det inte blivit första advent ännu. För ett barn är som sin mamma och har inte riktigt fått grepp på det där som kallas tålamod.
Joy är ett hjälpsamt barn. Bland annat tycker hon om att hjälpa en mamma att laga mat. Då vill hon ha på sig sin matklänning. Sist ville hon ha en matmössa också. Det finns ingen matmössa hemma hos oss så en mamma knöt en kökshandduk runt huvudet. Det var ett barn mycket nöjd med.
Min första bil hette Egil. Jag köpte honom för pengarna jag – och Kolla – fick då Kollas valpar såldes. Då när vi kommit hem från Island och denna misshandlade, undernärda hund bara blev rundare och rundare.
Det var en gammal blå passat, en stor kombi utan varken abs eller servo men som jag älskade. Nu tycker jag att det är ett ganska så starkt ord för materiella ting men jag tänker att endel gamla bilar – så som vissa hus – har en själ. Kanske inte på samma sätt som levande varelser, men det finns någonting speciellt där som nya bilar inte har. Och denna gamla bil var speciell. Jag var så stolt över honom. Han mötte sitt öde då en vän till mig lånade honom och råkade i närkontakt med en timmerbil. Allt gick väl med min vän, tack och lov, men Egil blev bara skrot.
Det är över tolv år sedan jag köpte Egil. Efter den bilen, så har jag haft ett antal, men ingen som talat till mig på samma sätt. Tills jag såg Bussen.
På en auktion via nätet såldes en gammal Ford Transit, årsmodell -83 (den bästa såklart enligt mig). Blå och med plats för två passagerare och så sedan ett enormt lastutrymme. Perfekt för mig och mina jobbuppdrag. Jag har sökt efter en bil med bra lastutrymme – behövs för att köra byggmaterial, verktyg och utskrifter – en som har charm (läs; gammal ) och som inte håller på att ramla ihop. Så såg jag denna Transit.
Och föll pladask.
Att den fanns i Göteborg och var på auktion vara bara detaljer.
Jag bokade flygbiljett för mig och Joy 10 dagar före auktionen hade sluttid och längtade väldigt. Linda undrade lite försiktigt och aningen oroligt och det var så smart att boka flyg innan jag visste om jag skulle vinna auktionen men jag titta oförstående på henne. Vadå, om? Det var ju min buss. Och så blev det.
Jag vann auktionen på ett antal tusen under vad jag var beredd att betala och sedan satt jag och Joy på ett flyg till Stockholm. Min fina vän Janita plockade upp oss på flygplasten och så sov vi en natt med henne hos hennes mamma med man på deras fantastiska gård och arbetsplats med ekologiskt jordbruk och LSS-boende. Sedan tog vi buss till Göteborg och satt vid havet och åt räkmacka med Stina. Dagen efter tog vi spårvagn och buss till vår Buss. Jag var lite nervös. Jag hade ju trots allt 120 mil hem. Det vore ju trevligt om jag inte alldeles hade köpt grisen i säcken.
Jag gick in på kontoret och hämtade nyckeln och sedan gick jag ut till Stina och Joy som stod ute och inspekterade Bussen. Joy blängde på ena hjulet var oroväckande hopsjunket.
”Det är punktering”, sade hon.
”Nejdå”, svarade jag och synade nervöst däcket, ”det är bara lite lite luft”.
Varpå barnet vrålskriker att bussen är trasig och att hon inte tänkte åka i den. Vi hade en tid att passa på besiktningen – nej, den var inte besiktigad – och jag kände hur nervositeten sakta byttes ut mot stress.
Efter lite övertalningen (en mamma bar ett skrikande barn in i bussen) så var vi alla tre så på plats i bussen. Vi fick fyllt luft i däcket och mat i magarna. Sedan bar det av mot besiktningen. Jag var så nervös att jag skakade på handen då jag skulle ta fram kontokortet och betala.
”Allt utom körförbud på plats” bad jag tyst hela tiden.
Och som den duktiga, fina buss jag visste att den var så gick den igenom.
Vi sade adjö till Stina och så startade den 120 mil långa resan hem. Det gick väldigt bra. Förutom att Joy tappade min nya mobil i marken så den inte gick att ringa med klockan elva om kvällen utanför det helt öde och kusliga vandrarhemmet där vi skulle bo och jag var allvarligt mörkrädd. Men inget spöke väckte oss och bussen startade på morgonen (tack gode gud) då vi skyndade vidare klockan sex på morgonen. Vi stannade och badade efter vägen och gick på loppisar och hade väldigt mysigt.
Några tips om ni någon gång ska fara till Göteborg och köpa en gammal buss;
– Ta inte bara med bikinitoppen. Man vill gärna ha med bikinitrosor då man ska bada med en treåring i en pool på en camping. Om man inte har det, ta inte på dig dina smutsiga jeansshorts och tro att du lite smidigt att skynda dig ned i vattnet och låtsas som att du alltid använder dessa shorts som badbyxor. En treåring kommer högt och tydligt fråga varför du har på dig dem. Och försöker du då tysta barnet med att säga att dessa brukar du ju visst bada med så kommer treåringen högt deklarera att det brukar du inte alls det.
– Stanna och bada i sjöar. Då behövs varken bikinitrosor eller toppar.
– Ta med dig öronproppar. Innan du hunnit hem och ljudisolera lastutrymmet som är som en resonanslåda så låter det ganska mycket.
– Var tacksam att att lastutrymmet är en resonanslåda för då ett barn hittar en liten pianomakapär på en loppis som hon i timtal sitter och spelar hemska förinspelade melodier på så är man väldigt glad att man inte hör så mycket.
– Köp en påse ballonger. Tydligen kan man baka en tårta med dem och ett vinterdäck.
– Stanna på en bensinmack, låna verktyg och spänn fläktremmen. Det är lite pinsamt då det tjuter så alla vänder sig om då man kör sakta genom Ljusdal centrum.
– Var inte orolig att det blir bökigt med en stor väska med en bilbarnstol nedtryck i. Du har en väldigt bra bärhjälp med dig som besitter en stor envishet.
– Njut av resan. Det är fantastiskt roligt och en mamma och en treåring har det väldigt mysigt.
-Då du kommer hem och behöver köpa råspont till ett vedbotak så är det första gången på flera år som du inte saknar ett släp!
Jag kom hem sent på måndagskväll efter Vasaloppet. Egentligen var det nog natt. Jag var helt slut. Förra veckan var en galen vecka då jag och min chef hastigt och lustigt bestämde oss för att det var vi som skulle göra layouten för tidningen. Kanske inte enbart hastigt och lustigt utan nödvändigt beroende på olika faktorer. Men vad än orsakerna var så blev det så att jag och Mia hade fem dagar på oss att göra layout för 72 sidor magasin och både hon och jag bröt ihop några gånger i början för vi skulle arbeta i ett program vi inget kunde om. Jag ringde till min kära vän Maja och var i panik för jag visste inte ens hur man bytte färg på text. Men vi arbetade som myror, min käre chef och jag. Vi satt i timslånga samtal och skrev sms till varandra på nätterna. Vi var i en bubbla och gjorde det som egentligen skulle vara omöjligt. Det som tryckeriet sa var vansinne. Men nu är magasinet på tryck och det är med skräckblandad förtjusning som vi väntar på första exemplaret. Vi vet ju egentligen inte vad vi gjort. Vi har aldrig gjort ett magasin förut. Vi har aldrig byggt upp en hel tidning från grunden. Nu har vi det. Det fantastiska med livet är att allt går. Vi kom fram till, Mia och jag, en sen natt då vi satt 40 mil mellan varandra men stirrade på samma dokument med osedde ögon att vi var som humlor. Dessa små flygande djur som fysiologiskt sett inte ska kunna flyga men gör det ändå. Humlor vet nämligen ingenting om fysiologi. Och eftersom vi egentligen inte vet någonting om alla problem med att göra ett magasin så gjorde vi helt enkelt ett :)
Morgonen för loppet klev jag och Markus upp före halv fem. Min kropp skrek efter sömn men vi ville vara i god tid. Det ville många andra och det var fullt med människor då vi kom till starten. Men vi fick oss en bra plats i respektive startled. Sedan väntade nio mil på skidor. Jag tror adlig jag varit så trött i hela mitt liv. Det var varmt, spåren var förvånansvärt bra men långt i från optimala och det gick tungt. Sugande. Det var hemskt och fantastiskt på samma gång. Då jag gick i mål var det inte en känsla av lättnad. Det var med darrande underläpp för jag var så slut att jag var på vippen att börja grina. Men efter en lång dusch, mat i magen och en godispåse i sängen så var det fantastiska det som gjorde mest intryck. Det är väl märkligt för några timmar tidigare hade jag ute i spåret svurit på att aldrig mer åka Vasaloppet och i sängen på kvällen visste jag att det skulle bli fler gånger.
På tisdagen vaknade Joy klockan sex. Jag mumlade lite till henne att hon kunde kliva upp och leka lite så skulle mamma komma om en stund. Mamma skulle bara blunda lite. Joy gick ned och lekte. Hon väckte mig som ett litet vitt spöke. Det negativa var att jag inte kände mig helt utvilad efter Vasaloppet. Det positiva var att hallen, köket och vardagsrummet fick väldigt rena golv en stund efter att jag stapplade ned för trappan.
… då en tvååring ska baka lussekatter.
