Jag skrev ett inlägg för rätt länge sedan om en dröm jag haft i många år. Om att bo i gränslandet mellan fjäll och fjord. Fota, skriva och bara vara.
På onsdag lastar vi hästarna och så bär det av. Över fjäll och över hav. Ut i väglöst land.
Det har varit en resa. Ibland har tvivlet slagit fast i hjärtat så starkt att jag tänkt att det aldrig kommer bli av.
Men så har jag landat i mig själv igen. Slutat tänka och bara känt.
Och så på de märkligaste av vägar så hittade jag platsen att vara på.
Det kommer säkerligen vara en resa med både upp- och nedturer. Stunder då jag har sådan hemlängtan att jag gråter i kudden. Och stunder då livet bara fyller varje cell av min kropp. Jag tänker att det är så det är att följa drömmen. Inget är inlindat i trygghet eller morgondagen förutsägbar. Men det fantastiska är, att då man vågar sluta tänka och bara vila i drömmen så löser sig allt. Och då är alla tårar i kudden bara ett steg på vägen.
Lite som då man åker mil efter mil på fjället. Då det blåser och yr. Då sikten är obefintlig och man undrar en stilla tanke vad syftet egentligen är.
Så bryter solen genom molntäcket och allt blir bara magiskt.
Vi ses i Norge :)