Der ingen skulle tru att jeg skulle bu

Då jag för första gången såg tv-programmet ”Der ingen skulle tru at nokon kunne bu” slog en längtan fast i mitt hjärta. Så skulle jag någon gång vilja bo. Med en norsk make så har det blivit en del fler turer till Norge än det annars skulle ha varit, och varje gång jag är i detta land så drar det i en nerv djupt inom mig. Jag skulle vilja bo med fjorden och fjällen nära. Någonstans långt undan annan bebyggelse där hästarna kan vandra långa sträckor och jag kan fotografera och skriva. Jag skulle vilja bo enkelt, utan elektricitet och rinnande vatten och där dagen går ut på att ordna mat på bordet och bara leva i nuet. Ett litet elverk skulle jag dock vilja ha, så jag kan ladda upp datorn (som skulle vara utan internetuppkoppling naturligtvis) för mitt skrivande och kunna ta in bilderna från kameran. Jag skulle vilja skriva massor. Fota i mängder. Jag skulle vilja ha en liten ko, så det finns möjlighet att göra ost och fil, och hönsen skulle såklart spatsera omkring på gården.

Vi har pratat om detta, maken och jag, och funderat kring att åka en vår och stanna till hösten. Dock har Rune alla sina skyttetävlingar under sommaren och helt ärligt så är det jag som varit den pådrivande kraften i detta. Det är ju trots inte alla som delar drömmen att bo isolerat och ensligt på en ödegård, med planen att tvätta kläder i fjorden och mjölka kon om kvällarna. Det är väl märkligt :) Men så tänkte jag, att egentligen är det något egensinnigt att tänka att alla mina drömmar också ska vara någon annans. Så jag frågade maken vad han skulle säga om jag och Joy skulle bo i Norge ett halvår. Och denna lugna man satte sig ned och började fundera var bästa området skulle kunna vara. Jag har några kriterier;

Norr om polcirkeln – jag vill ha midnattssol. Hästarna ska kunna ströva fritt. Ensligt beläget – lååångt till närmaste granne (möjligen en granne kan få finnas såvida denna tycker om besök av hästar och en treåring). Ingen el eller rinnande vatten. Hav och fjäll. Lite soligt väder emellanåt (det finns en del väldigt regniga ställen – nej tack). Mobiltäckning har samtliga nära och kära deklarerat nödvändigt, alternativt stjäla en satellittelefon från försvaret men det låter ärligt talat inte så enkelt.

Så, jag sätter ut en liten efterlysning så ser vi vad som händer. Börjar veckla ut vingarna för att släppa drömmen fri så att säga. Och ni, ni är ju såklart varmt välkomna att komma och hälsa på :) Rune har lovat att göra det.

2 Responses to "Der ingen skulle tru att jeg skulle bu"

  1. Anna-gumman! Du bor jo allerede i drømmeland jo! Har du tenkt på det? Klem :-)

    • anna

      Det härliga med livet är att det finns många drömmar att släppa fria :) Drömlandet här finns kvar :) Jag har en tanke att du ska få vara min insiderinformatör som kan ge tips om lämpliga områden att fundera kring. Det känns som att du kan ha mer kunskap om Nordnorges geografi än jag :)