Det är dags för maken att vara pappaledig. Och jag har funderat över hur jag ska arbeta. Att fundera, det är en av mina starkaste sidor. Och svagaste. Det beror lite på hur man ser på det där. Och så funderar jag, hur mycket jag behöver arbeta egentligen, för att allt ska gå ihop om vi säger så. Och det är egentligen inte mycket alls. Och man kan ju vara rik på flera sätt. Så tog jag en kopp te idag. Och denna tepåse, den var nog bland den klokaste jag träffat på.
Det är vad jag är.
Det är en väldigt tur att ha en morfar. För en morfar gör en ny bakslev då en make använder den gamla till att röra om i målarfärgshinken.
Det finns några vårtecken. Ett av de jag mår bäst av, är att hönsen flanerar omkring på gården. Höns är fantastiska djur att ha. Och så är det väldigt mysigt att ha virke på tork från egen såg. Man känner sig rik då på ett sätt. Och vilken vår utan blöta barnskor?
Jag sov hos syster och Mats i natt. Med en Oskar vid min sida. Det skulle komma en bebis – i rasande fart visade det sig – och då får en moster sova bredvid en Oskar. Jag vaknade några gånger av en liten barnhand som stilla fingrade på min mun. Han har alltid velat göra så, har syster berättat, att fingra i ens mun då han ligger så sött och sover. Jag flyttade lite på mig, det var väldigt rart av Oskar att göra så. Och väldigt kittligt. Oskar flyttade efter.
Jag arbetade i gruvan. För er som aldrig varit i en gruva.
Det är mörkt. Absolut kolsvart.
När jag stänger av min pannlampa som sitter uppe på den smutsiga hjälmen och väntar en stund på att ögonen ska vänja sig vid mörkret, så händer ingenting. Det finns inget svagt ljus för ögonen att snappa upp. Det är det svartaste svarta.
Ibland arbetade jag i kvav och varm luft med dålig ventilation och svetten rann. Ibland drog iskalla vindar från fläktarna. Ibland regnade det från berget och jag blev genomblöt. Ibland gick pumpslangen med sprängmedel sönder och jag fick sprängsmet över hela mig. Ibland brast en hyudraulslang och oljan lade sig som en dimma i luften som jag kände i varje andetag.
Och så.
Det finns människor i gruvan. Människor som gjorde att jag skrattade. Jag skrattade ibland så mycket att jag var tvungen sätta mig ned på en sten bredvid min maskin. Dessa män som jag arbeta med, och som var sådana kollegor som om man har tur får uppleva en gång i sitt liv.
Där fanns Tore. Jag grät då Tore gick i pension. Då tittade han på mig, och så sade han ”Gråt inte Anna. Vi ska fara på IKEA i Haparanda”. Och så gjorde vi det.
Varje morgon då jag stressad, trött och nästan, nästan för sent störtande ut ur hissen strax innan halv sex på våra förmiddagsveckor så satt Tore på träbänken och väntade. ”Stressa inte Anna” sade han ”vi tar 34:an, jag väntar.” Och så satt han där. Ingen annan ville ha 34:an. Den gick bara i 40 km/h upp för snedbanan då vi skulle ut ur gruvan vid skiftets slut. Men vi tyckte om den gamla transporten. Det var våran bil.
Tore hade alltid sina mackor med prickig korv till matback. Och en apelsin. En dag bad jag om en klyfta. Sedan tog Tore alltid alltid med två apelsiner till jobbet. En till honom. Och en till mig.
Jag tappade alltid bort min skiftnyckel på jobbet. Hans hängde i en karbinhake i bältet år ut och år in. Då något gick sönder lagade han det. Lika lugnt och metodiskt som han borrade hålen som jag sedan sprängde. Och då han gick i pension fick jag denna skiftnyckel. Där den hängt i bältet hade godset blivit så nött, att det fanns en rundning efter karbinhaken. Jag tog hem den nyckeln. Den ville jag inte tappa bort.
Och jag håller skiftnyckeln i handen idag. Stryker med tummen över urgröpningen i skaftet. Väger den sakta i handen. Och hjärtat vill inte förstå.
Vem ska nu komma med husbilen om sommaren. Vem ska komma med en falukorvring till hundarna och äpplen till hästarna. Vem ska ge en kram så stor att jag försvinner. Vem ska steka dessa hamburgare till mig, så som bara Tore kan.
Då jag går på begravningen ska jag ha Tores gamla näbbskor som han gav mig då jag var på jakt efter sådana. Jag får ha mina tjocka yllestrumpor på mig, så jag inte tappar dem tänker jag. Och jag ska ha med mig hans skiftnyckel. 
I kväll var det kvällen för årets första bad ute i badkaret. Det var någon minusgrad ute, elden brann i vattenvärmaren och stjärnorna blinkade ner mot oss. Vi hade toppluvorna på oss. Det var väldigt mysigt. Och det är väldigt mysigt såhär efteråt också då man kommit in i värmen. Det enda som inte är så där överdrivet mysigt, är stadiet då man ska förflytta sig mellan badkaret och ytterdörren.
Det finns en tidning som heter Mellanbygden. Det är en liten, lokal tidning för dem som bor mellan Umeå och Skellefteå. En tidning som kommer ut en gång i veckan, på onsdagar.
Idag är det onsdag. Och det ligger en tidning på vårt köksbord. Och på ett uppslag, med flera bilder, kan man läsa namnet på skribenten och fotografen. Det är mitt första avlönade uppdrag som skribent! Och fotograf också för den delen. Det är troligen den minsta lön jag någonsin fått, men banne mig om det inte är den bästa av dem alla. För jag är så glad, och jag är så stolt. Och det känns som att en av mina drömmar som jag har släppt fri, har fått vingar.
