Skiftnycklar och näbbskor

Jag arbetade i gruvan. För er som aldrig varit i en gruva.
Det är mörkt. Absolut kolsvart.
När jag stänger av min pannlampa som sitter uppe på den smutsiga hjälmen och väntar en stund på att ögonen ska vänja sig vid mörkret, så händer ingenting. Det finns inget svagt ljus för ögonen att snappa upp. Det är det svartaste svarta.
Ibland arbetade jag i kvav och varm luft med dålig ventilation och svetten rann. Ibland drog iskalla vindar från fläktarna. Ibland regnade det från berget och jag blev genomblöt. Ibland gick pumpslangen med sprängmedel sönder och jag fick sprängsmet över hela mig. Ibland brast en hyudraulslang och oljan lade sig som en dimma i luften som jag kände i varje andetag.
Och så.
Det finns människor i gruvan. Människor som gjorde att jag skrattade. Jag skrattade ibland så mycket att jag var tvungen sätta mig ned på en sten bredvid min maskin. Dessa män som jag arbeta med, och som var sådana kollegor som om man har tur får uppleva en gång i sitt liv.
Där fanns Tore. Jag grät då Tore gick i pension. Då tittade han på mig, och så sade han ”Gråt inte Anna. Vi ska fara på IKEA i Haparanda”. Och så gjorde vi det.
Varje morgon då jag stressad, trött och nästan, nästan för sent störtande ut ur hissen strax innan halv sex på våra förmiddagsveckor så satt Tore på träbänken och väntade. ”Stressa inte Anna” sade han ”vi tar 34:an, jag väntar.” Och så satt han där. Ingen annan ville ha 34:an. Den gick bara i 40 km/h upp för snedbanan då vi skulle ut ur gruvan vid skiftets slut. Men vi tyckte om den gamla transporten. Det var våran bil.
Tore hade alltid sina mackor med prickig korv till matback. Och en apelsin. En dag bad jag om en klyfta. Sedan tog Tore alltid alltid med två apelsiner till jobbet. En till honom. Och en till mig.
Jag tappade alltid bort min skiftnyckel på jobbet. Hans hängde i en karbinhake i bältet år ut och år in. Då något gick sönder lagade han det. Lika lugnt och metodiskt som han borrade hålen som jag sedan sprängde. Och då han gick i pension fick jag denna skiftnyckel. Där den hängt i bältet hade godset blivit så nött, att det fanns en rundning efter karbinhaken. Jag tog hem den nyckeln. Den ville jag inte tappa bort.

Och jag håller skiftnyckeln i handen idag. Stryker med tummen över urgröpningen i skaftet. Väger den sakta i handen. Och hjärtat vill inte förstå.
Vem ska nu komma med husbilen om sommaren. Vem ska komma med en falukorvring till hundarna och äpplen till hästarna. Vem ska ge en kram så stor att jag försvinner. Vem ska steka dessa hamburgare till mig, så som bara Tore kan.
Då jag går på begravningen ska jag ha Tores gamla näbbskor som han gav mig då jag var på jakt efter sådana. Jag får ha mina tjocka yllestrumpor på mig, så jag inte tappar dem tänker jag. Och jag ska ha med mig hans skiftnyckel.