Fötterna värker. Jag har traskat hela dagen i mina fina träskor Rune köpte till mig vår första sommar. Han menar att de inte alls är så fina längre och vill köpa ett par nya till mig, men jag stirrar på honom då med förfärad och trotsig min och menar att finare träskor än dessa får man inte tag på. Jag har varit med träskorna i skogen med Fröja- hundarna var med såklart – och tränat henne att ha träns. Hon är super som vanligt och efter 200 meter då vi gick första gången så gick hon som om hon aldrig gjort annat. Höger och vänster, fram och stopp. Som en klocka! Vår fina ett åriga pensionärs-föl. Hon är som en filbunke. Vi har simmat med henne i sommar, jag och maken. Hon älskar vatten och har gjort mig förtvivlad många gånger med att bada i både vattenhink och badkaret. Vi får byta vatten oftare till henne än Rune byter kalsonger. Vilket inte säger lite! Fröja simmar som om hon inte gjort annat och att simma bredvid henne och grabba tag i manen och bli draget av henne är en mäktig känsla. Vi tog cyklarna till havet med varsin häst och efter någon tur i diket -Fröja fick snabbt kläm på att hon kunde putta en skrikandes Anna vansinnigt lätt i diket med en liten knuff – så går cyklandet väldigt lugnt och fint. Eftersom Fröja är en otroligt lugn häst som inte stressar upp sig i onödan resulterar cykelturerna med att Rune och Lova får vänta på att Anna ska bogsera Fröja.
Vi har blivit fler på gården. Tre hönor och en tupp har anslutit och till stor uppståndelse har två kycklingar kläckts! De växer så det knakar och Rune har byggt ett så fint hönshus och tillsammans har vi byggt en hönsgård. Kolla är helt salig och ligger timmar om dagen vid hönsgården och vaktar sina älskade höns. Tre får har också installerat sig på Burvik 109. Jag hämtade dem utanför Gällivare då jag varit uppe och jobbat en vecka. Jag skulle låna en hästtransport från en kvinna här i byn men eftersom planering är en företeelse som jag inte lärt mig hämtade vi den just innan avfärd. Då elektroniken inte fungerade som den skulle fick jag i smärre kaos lämna transporten hemma och med stor oro över djurtransport hem köra norrut. Men allt går bara man vill och så länge man har en förstående och tålmodig make. Då jag träffade Rune var det mer eller mindre otänkbart att ha hundarna någonstans annat än i bagaget, men nu tittade han bara med lugn blick på mig då jag irrade runt den trasiga transporten och pratade om att fälla sätena i hans Mercedes och helt sonika ta fåren in i bilen. Sagt och gjort. Jag byggde en ställning och häftade fast presenning och så kom en tacka, ett lamm och en bagge hem till gården. Idag har vi knatat till Gullevi och Einar med fåren efter vägen och de gick lösa hem. Halvvägs blev de ivriga och sprang före till gården. De vet var vi bor! Kanske tänker ni nu att våra två vallhundar skickligt dirigerade hem dem, men då misstar ni er. Kolla finner dem totalt ointressanta och har bara ögon, förlåt öga, för hönsen och Bosse är skräckslagen. Då lammet kom mot honom sprang han upp på bron och visade garnityren. Moa däremot är fullkomligt förälskad i fåren och slickar baggen i ansiktet och rotar runt i ullen och lägger sig och rullar in under benen på fåren. Allt under Bosses skräckfyllda men nyfikna övervakning.
Vi jobbar på med hallgolvet, badrummet och köksgolvet. Avlopp, vattendragning, tätskick och golvvärme är alla nya företeelser som skapar huvudbry och förtvivlan hand i hand med inspiration och glädje. Vi sover i sommarstugan nu då huset är en byggarbetsplats. Sand överallt och katten var övertygad om att hallen var en enda gigantisk kattlåda. Jag slängde ut henne men eftersom vi grävt avlopp och hade ett stort hål in under huset så kunde katter och hundar (och en och annan make) utan problem smita in och ut. Ett tag kändes det som att allt var övermäktigt och tiden bara rusade iväg. Det är så mycket med hästar, hundar och höns att den lilla detaljen att golven är upprivna och avloppen skulle grävas kändes som ett obehagligt myggstick som bara kliade och kliade. Jag har aldrig gjutit platta förut och har ingen aning om i vilken höjd man sätter en golvbrunn. Vi var på affären och Rune (den eviga optimisten) och jag (den dagen den eviga pessimisten) stod frågande och kikade på golvbrunnar. Rune var oförskämt oförskräckt och inte alls nere i den djupa förtvivlan som jag kände att jag drogs ned i (mina planer hade varit att vi skulle gjuta densamma dag som vi inhandlade material och insikten att det var en omöjlighet hann ikapp mig). Jag försökte kasta över mitt missmod på Rune med att fräsa till honom att han minsann aldrig gjutit fast en golvbrunn heller, men han tog mig till en korvkiosk och tryckte i mig en pizza så gick det hela lite bättre. Nu är avloppen på plats och vi vet hur en golvbrunn ska gjutas fast (tror vi), isolering ligger så fint där den ska och golvvärmen borde komma imorgon med posten. Köksgolvet är upprivet till stor del och vi inbillar oss att läget är under kontroll :)
