Mina hjältar

På tal om det jag skrev igår, att kunna se det man inte ser. Det finns någonting annat som är viktigt att kunna se. Det är det man inte vill se. Och jag tänker på det mörker som virvlar runt oss. Kanske är det Jante som influerar oss, som viskar tanken att var och en sköter sitt och att man inte ska lägga näsan i blöt. Och visst kan det vara så. Men om ett barn far illa. Om ett barn bringar modet att be om hjälp. Om ett barn, på barns vis, visar att någonting är fel.
Då får man inte blunda.
Men att vara den som lägger näsan i blöt. Att vara den som inte sköter sitt utan viftar med en flagga, att någonting är fel. Att vara den som ger en talan för dem som behöver bli hörda. Att vara den, som väljer att se.
Det är inte alltid så lätt. Det är svårt, snarare. Det är lätt att kritisera den som ser när man själv valt att blunda. Att kritisera den som kastar ljus på det som är mörkt.
Men jag vet att det finns de som väljer att se fast de är rädda. Som låter rösten bli hörd. Och till er, ni vet vilka ni är.
Ni är mina hjältar. Ni är ljuset.

IMG_2761

[onecomsocialsharing]

 

Mazariner och superkrafter

Ibland kan jag bli rädd inför mina drömmar. Ibland kommer Tvivlet smygande upp längst min rygg och lägger sig tillrätta på min axel och så viskar han i mitt öra så att jag börjar ifrågasätta.
Ifrågasätta mig själv, mina val och mina drömmar. Kan jag verkligen ha detta liv, där jag släpper mina drömmar fria? Kan jag prioritera tiden framför inkomst? Och vad gör jag, då mina föräldradagar tar slut?
Och då Tvivlet blir trött på att ligga på axeln och viska hämtar han sin kompis Oro och så hoppar de båda helt enkelt ned och lägger sig som en sten i magen. Det är då det är bra att en Linda kommer med nybakta mazariner för då får Tvivlet och Oro inte alls lika mycket plats i magen.

Det är fint med vänner. Jag pratade med Janita idag. Det är mycket som är speciellt med denna kvinna. Bland annat kan hon via en mobiltelefon sända superkrafter. Idag sände hon Kreativitet, så att jag känner hur den strålar in via örat och sprider sig till magen. Och med mazariner och Kreativitet i magen finns det inte alls någon plats för Tvivel och Oro.

Sedan tog jag och Joy och hundarna sparken till Spoven och så körde vi ett pass styrketräning med Görgen. Och jag får energi av att tömma energi. Så nu har jag och Joy ätit lunch, Joy sover och jag känner mig redo att fortsätta det jag brukar göra. Måla en dörr, träna en häst, skissa på vårt snickeri (som visst ska byggas i sommar) och skriva på min bok.

Ingen är ”jävla positiv” hela tiden. Man får vara ledsen, arg, besviken, modfälld, tvivlande och orolig. Men glöm bara inte, att dina drömmar – de är till för att släppas fria.

_MG_0285

Kroppen, själen och djuren

Så var det ju detta med balans. Det är en sak att träna balans genom att ta en kompis i famnen och svettas i ett byahus. Men hur bra balans man än har i kroppen, så hjälper det lite om man inte har balans i själen också. De hör ju ihop de där två. Och stressar man så djupandas man inte och då sjunker man som en sten då man gör flytövning i simhallen.
Så om du funderar om du är stressad, lägg dig på rygg i vatten. Om du är som en sten, då ska du gå till en kiropraktor som slår på din diafragma så den aktiveras. Sen ska du göra andningsövningar. Jag kan ta bilder i morgon och instruktioner. Sen ska du sluta springa då du ska ge hö till hästarna.
Så jag sjönk som en sten, gick till en kiropraktor, gjorde andningsövningar och slutade (nästan helt) att springa då jag ska ge hö. Och så var vi på simhallen idag, jag och mina vänner. Och jag kunde flyta! Inte hur länge som helst, men en klar förbättring. Jag var inte alls som en sten. Lite mer som en läckande båt som sakta sjunker efter ett tag.

Kroppen är en fantastisk skapelse. Den talar om för oss då någonting är tokigt. Så jag tänker att jag lyssna på min kropp, känna min kropp. Är jag trött, vila. Är jag hungrig, ät. Är jag stel, rör på mig. Andas jag ytligt, stanna upp. Det fantastiska med livet är, att det sker hela tiden. I allt det vi gör, så är livet där. Det gäller bara att se det. En bra låt på radion, en magnifik måne då man går kvällsrunda med hundarna, ett barn som säger ett nytt ord, ett tänt ljus på frukostbordet. En dröm som man vågar släppa fri.

Det fanns gånger, om jag stressade hos hästarna och skulle ge mat som de vände bort ansiktet från mig då jag kom. Fröja kunde vinkla öronen bakåt och backa ett steg. Och jag kunde muttra åt henne vad hon såg sur ut då jag skulle flytta på henne. Och sen slutade jag skynda mig. Jag stannade upp och smekte de mjuka mularna sakta, och viskade till båda hästarna i deras öron ”jag mår bra av er”. Och då kom de nära, blåste mig i ansiktet och drog i min mössa och rörde om i håret.
Så, dagens råd – lyssna på kroppen och på djuren snarare än på hjärnan. De är de klokaste av de tre.

lova och kolla

IMG_4969

Treåringar på nätet

Ok. Så läste jag en artikel idag ”Avigsidorna på nätet skapar stor oro bland småbarnsföräldrar” där det stod att ”hälften av alla treåringar använder Internet”. I denna artikel diskuterades hur man som förälder ska förhålla sig till ”det medielandskap” som omger de yngre barnen.
Ett tips är att man som förälder ska ge stöd och stimulans, i hur de då ska navigera sig genom medier.
Och jag känner bara HALLÅ!?
Treåringar?
Det är klart att det är bra att skolbarn kan hantera en dator, och att de vet hur Internet fungerar. Det är klart att barn i dagens samhälle behöver förstå hur man navigerar i den datoriserade världen.
Men.
Barn är smarta och lättlärda. De behöver inte fingra på skärmar och klicka på Internet då de är tre år gamla. Det där kommer de att lära sig i alla fall. Och då de är nog gamla att göra skolarbete på datorn och aktivt söka information, ja då kan det vara bra att guida.
Men vad är det som gör, att hälften av alla tre-åringar sitter på nätet? Vem är det som introducerar dem till detta? Och är man orolig över sin treåring som surfar runt, stäng då av datorn. Baka en kaka, gå ut och hoppa i en vattenpöl, läs en bok eller lägg ett pussel för femtioelfte gången. Låt barnet vara med och laga middag, eller varför inte på träningspasset.

Barn gör ju som bekant inte som man säger, de gör som man gör.

Heja, heja

Idag har jag laddat inför mitt långlopp nästa söndag i soffan framför OS. Jag har studerat teknik så att säga. Och vrålat. Det var väldigt spännande. Egentligen kan vi nog klassa det som ett träningspass för jag hade skyhög puls.

På tal om OS. Jag har haft lite av ett paradigmskifte i min inställning gentemot Tyskland. Jag har alltid menat, att tyskarna de är minsann ett sådant där herre-folk, som tror att de är någonting förmer än andra. Oj hoppsan, det där lät farligt likt Jante..? Jag har aldrig någonsin hejat på en tysk i en tävling, och aldrig varit speciellt imponerad över någonting med Tyskland. Vad som skedde under andra världskriget har gjort att jag tänkt, att detta folk har någonting mörkt boende i sig. Och så har det fått vara, utan att jag en endaste gång reflekterat över mina åsikter. Så läste jag en artikel innan OS kickade igång, angående de kläder Tysklands trupp skulle bära under invigningen. Tydligen skulle det vara en sprakande blandning av färger. En tyst men väl så synlig protest mot det antigay-lagar som införts i Ryssland? Vidare stod det i artikeln att Tyskland efter tredje rikets fall arbetat hårt för att bygga upp ett demokratiskt och moraliskt land. Nu finns det inget land och inget folk som inte har sina mörka sidor. Men jag fick en helt ny syn på Tyskland då jag såg på OS-invigningen och såg detta land marschera fram. Oj, tänkte jag, vem är det som är trångsynt egentligen? Och då började jag fundera. Mängder av ekologiska produkter, då man börjar se efter, är tillverkade i Tyskland. De är långt framme i det tänket, att värna om miljön. Och nu då jag börjat forska kring kvarnar, för att mala mitt eget mjöl – var görs inte mängder av kvarnar, om inte i Tyskland? Så, heja Tyskland.

Efter tv tog vi en tur ute. Joy åkte skidor. ”Heja, heja” sade hon och viftade med stavarna. Så det är dagens nya ord.

_MG_8097

_MG_8099

 

_MG_8105

 

INTE!

Jag skulle absolut inte klassa mig själv som obildad. Det är inte det jag menar.
Inte heller skulle jag påstå att jag inte är speciellt klyftig.
Men, jag är ju inte särskilt insatt, om vi säger så.
Det är ju inte så att jag tycker att nyheterna är ointressant, men det finns helt enkelt inte speciellt mycket tid till tv i mitt liv. Sådär på regelbunden basis så att man följer med vad som händer.
Men även om jag är en person som råkar vara något oinsatt, så fångar jag upp nog mycket för att allt som oftast reta upp mig över något helt vansinnigt i våran värld.

Som igår.
Efter att ha släppt av Linda hos hennnes föräldrar så hade jag och Joy fem mil kvar hem till mamma och pappa. Joy sov, och jag lyssnade på karlavagnen. Ämnet var dagens barn, som tidigt vill kliva in i vuxenvärlden. Och dessa vuxna på radio diskuterar läppstift på femåringar, små behåar för sjuåringar och huruvida en sexåring ska ha en egen surfplatta eller inte.
INTE!

En klok man skrev 1923;

”Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande  pilar.”

Ibland tänker jag, att hur ska det gå för Joy i livet med en mamma som klipper sitt eget hår och går på konsum i pyjamasbyxor. Hon lär skämmas för mig.
Fast å andra sidan lär hon skämmas för mig hur som helst.
Det hör till, tänker jag. Att skämma ut sina barn enbart genom att existera.

Det jag vill ge Joy då vi sänder henne som en pil ut i livet, är en stadig grund att stå på. Jag vill att hon ska veta sin rätt till sig själv, till sina tankar och åsikter. Sin rätt till sina drömmar.
Jag vill att hon ska veta sitt ansvar gentemot andra människor. Jag vill att hon ska kunna skilja rätt från fel, och ha modet att stå upp för det.
Jag vill att hon ska veta, att hon är viktig.
Jag vill att hon ska veta att hon duger. Precis som hon är.
Och jag tror att vägen att vandra dit inte är via läppstift, minibehåar och surfplattor.
INTE!

 

 

 

Beställa barn på postorder. Återblick barnlängtan – Okt 2011.

När man går igenom en barnlängtan där barnet man så längtar efter inte kommer så fylls man av en virvlande tornado av känslor. Hopp och förtvilan dansar en vild dans i hjärtat. Folk runt omkring en blir gravida hipp som happ som om de beställt en unge från Ellos. ”Jaha, och varför har inte ni skaffat barn då?” var ju inte en allt för ovanlig fråga. Då ville jag skrika. Ibland svarade jag, att det är ju inte precis som om man kan beställa dem på postorder.

Då livet som börjat växa i magen blev till en fjäril fanns det dagar då jag kunde ligga uppe på sovrummet och titta i taket. Trött i hela kroppen och i hela själen men oförmögen att sova. Det hände att jag låg där hela förmiddagen fast solen gassade ute och glömde att ge vatten till hästarna. Och jag kan glömma kameran då jag far till Australien och börsen i fruktdisken på affären men jag glömmer aldrig djuren.
Men då gjorde jag det.
Det var som om glädjen runnit bort.
Men så bestämde jag mig, att ligga i sängen och studera taket kunde jag inte göra. Då blev inga barn gjorda – bokstavligt talat.
Linnékliniken i Uppsala hade semesterstängt. Frustrationen slog i taket och jag kände mig så otålig. Men jag tror, att det var en gåva. Ibland kan tiden kännas som en fiende, men ibland så är det den bästa vän man kan ha.
Jag behövde tid att låta sorgen ha sin plats.
Och jag behövde tid för att låta glädjen kliva fram igen.
Så vi gjorde vår första IVF-behandling i maj och vår andra i oktober.

Och, för oss, så var möjligheten att kunna söka hjälp något som vi alltid varit tacksam för. På många sätt har det varit en gåva för oss att göra provrörsbefruktning. Vi har sett början av Joy på en dataskärm då äggen plockats ut från mig. Och vi har sett henne som ett två dagar ungt embryo. Och då jag låg där på britsen, och fick se den – av liv vibrerande – klumpen på sex celler så viskade ingen röst till själen. Den skrek. ”JAAA!”
Och det är en känsla, som inte går att beställa från Ellos.

Dagens ord – medveten

Sedan jag började min blogg har jag vuxit väldigt som person. Så mycket man nu kan växa under några veckor. Men jag har i alla fall gått från att vara högst skeptisk till detta med blogg till att bli ivrig. Jag kan sitta och läsa mina egna inlägg och skratta för mig själv. Vilket i sin tur gör att jag blir lite skamsen. Men Jante bor inte i vårt hus så då får man allt tycka om att läsa vad man själv skrivit, tänker jag.

Jag har tittat runt på andra bloggar också. Vissa förstår jag mig inte på, som de som verkar gå ut på att visa upp ett perfekt liv. Inge kattpiss i rentvätten där inte. Men många är fantastiska skribenter och livskonstnärer som inspirerar mig och får mig att skratta högt.
Jag har tidigare skrivit om mitt medvetna val att ha mycket tid hemma. Och så läste jag bloggen till en kvinna som just skrev om en medveten livsstil. Det tyckte jag om.
Medveten.
Jag vill vara medveten.
Medveten om mitt liv, och den kraft jag har att bestämma över det.
Medveten om det ansvar jag har gentemot mig själv, mitt barn, mina medmänniskor och gentemot den värld jag lever i och på.
Medveten om de konsekvenser mina val har.
Medveten om, att mina drömmar är inte till för att stängas inne, utan för att släppas fria.

En gård i månljus

Det är minus tjugo grader ute, och månen pryder himlen och marken. Det är inte stjärnklart ute så skuggorna dansar inte skarpa men istället blir vi inbäddade i ett blått, mjukt ljus. Nu har djuren fått mat och jag har fått en kopp varm choklad ställd fram bredvid tangentbordet. Rune doppar alltid ned fingertoppen i den heta chokladen och tar bort mjölkskinnet innan han ger mig koppen. Det är kärlek det.

 

_MG_7097_MG_6967_MG_6957

 

Att hitta en balans

Jag är inte rik. Men jag har mycket tid hemma.

Det är inte ett faktum som ramlat över mig, utan ett medvetet val. En prioritering. Nu är det inte alla dagar det är lika roligt. Då en bil går sönder kan det kännas mer eller mindre hopplöst, eller så kan jag stå och sukta i ett skyltfönster och tänka, att det hade varit fasligt fint med de där nya jeansen. Och det hade varit väldigt roligt med en westernsadel till Hälge. Men. Jag har velat läsa på universitetet i 5 år, och det har jag gjort. Jag ville vara utan stress då vi gick igenom fertilitetsbehandling och graviditet, och det har jag varit. Och jag vill vara hemma med Joy till hon är ett par år gammal, och det är det jag är nu. Då får man helt enkelt äta ärtsoppa lite oftare ibland. Och riva sig i håret då man lyckats få ett spännband runt drivaxeln.

Men det fina är, att mycket kan man göra som inte behöver kosta pengar. Träna till exempel. Gymkort och diverse pass och aktiviteter kan kosta många tusenlappar på ett år, och dessutom vara en stress att hinna till. Med lite fantasi finns det väldigt mycket man kan träna hemma som gör att svetten rinner. Och där barnen kan vara med också. Och en hund och en häst ibland om man så önskar. Jag ska lägga upp tips på bra träning hemma.

Jag har läst mina år på universitetet om hälsopedagogik. Jag är övertygad om att vi alla mår bra av fysisk aktivitet. Jag är själv noga med vad jag vill att min kropp ska klara av, och har svårt att tänka mig ett liv utan aktivitet. Och samtidigt är jag emot hela denna hälso-hets som finns i vårt samhälle. Det finns ett enormt prestationskrav, och att vi ska vara så lyckade i allt från privatliv till karriär. Jag går själv i den fällan också. I det materiella klarar jag av att stå emot, efter att jag stått och kastat långa blickar i skyltfönster ruskar jag av mig begäret och ser att jag inte behöver alla dessa prylar som samhället skriker att jag ska ha. Men kraven på mig själv däremot, där är jag hårdare.

Vi är alla olika, och vi tankar alla energi på olika sätt. Jag får energi, av att tömma energi. Ett lång springtur med hundarna och Joy, en tur med hästarna eller arbete med hus och gård är alla saker som fyller mig med glädje och kraft. Dock har dygnet fortfarande 24 timmar, och det är viktigt med balans. Det tog nästan ett och ett halv år som mamma, innan jag insåg att jag inte behöver hinna samma saker som förut. Jag behöver inte hinna renovera lika mycket, motionera djuren lika mycket, vara kreativ lika mycket eller alltid ha maten klar då Rune kommer från jobbet.

I början av december började jag känna ett obehag då jag tog djupa andetag, som om jag hade ett tryck över bröstet. Jag tror man får en släng av hypokondri då man blir mamma, för jag blev genast ängslig att att jag hade något som tryckte mot lungorna. Jag gick till läkaren. Lungorna lät helt bra. Han slog med näven några gånger i handflatan. ”Där har vi ett starkt hjärta” sade han. Jag och Linda var och simmade några dagar efter detta, så som vi alltid gör på onsdagar. Samma procedur varje gång; jag simmar järnet och Linda blänger på mig genom våta glasögon och suckar över svallvågor. Då Linda går i bastun sitter jag med henne 2 minuter, sedan är jag klar. Och då hon klär på sig står jag och trummar med skorna fullt påklädd innan hon fått på sig trosorna. ”Jag förstår inte hur du kan vara så sööölig” suckar jag åt henne. Men så var vi då på simhallen denna onsdag i demcember. Vi var ensamma i bassängen. Vi simmade inte utan hittade på varannan konditions- eller styrkeövning. Sista övningen var Lindas tur och hon valde att vi skulle ha en flytövning. Jag tyckte det var en dålig övning för det gav ingen träning, så jag muttrade för mig själv. Så skulle vi flyta. Och jag sjönk bara som en sten. Rakt ned. Till slut blev jag så frustrerad så jag bad Linda hålla handen under min rygg så jag skulle få in känslan. ”Slappna av” sade hon. ”Jag är avslappnad” svarade jag. ”Nej, det är du inte” replikerade hon varpå jag jag dundrade fram ”JAG ÄR  AVSLAPPNAD!”. ”Du kan inte slappna av du” muttrade Linda och tog bort handen. Och jag sjönk som en sten. Då vi bytte om senare tittade jag på Linda. ”Du, kanske är jag inte helt avslappnad. Jag kanske är lite stressad.” Hon tittade på mig. ”Ja det tror jag definitivt att du är” svarade hon och jag kunde svära på att hon himlade med ögonen när hon vände sig om.

Rune ringde sin kiropraktor och så gick jag dit. Trycket över bröstet kom från att jag ytandades. Korta, grunda andetag. Så jag fick andningsövning och så bestämde jag mig för att nu är det slut med omedveten stress. Jag behöver inte springa varje gång hästarna ska ha hö. Men att sänka kraven på sig själv, är lättare sagt än gjort. Jag tog en paus i skrivandet nyss, och gav lunchhö till hästarna. Full av visdom tog jag lugna steg ned till hagen. Så kastade jag ut höet och stängde grinden och tror ni inte att jag sprang några steg innan jag kom på mig själv.  Men nu andas jag med magen i alla fall. Idag ska vi och simma, jag och Linda. Jag skickade ett sms till henne på jobbet och frågade om vi skulle simma, eller ta ett pass på Spoven istället. Hon svarade ”Om jag får önska tar vi badhuset, det var länge sedan. Jag vet att du blir lite rastlös, men du kan klara det!”

Tänk, vilken tur jag har som har sådana fina vänner. Det blir spännande att se, om jag kan flyta.