Skidloppet gick bra. När vi väl var framme med bilen till starten så vek nervositeten undan och så kändes det spännande. ”Det här kommer att bli roligt” sade jag till Lina. Då blängde hon på mig. ”Det var ju dags att säga det nu” sade hon. Jag hade med min nervositet lyckats stressa upp henne under bilresan och då jag blev förväntansfull så visste inte mina tävlingsnerver var de skulle ta vägen så då hoppade de över till Lina.
Dock var jag mycket glad att jag hade mina klassiska skidor och att Magnus satte på varmvalla för det var tungt före. Blötsnö och motvind. Hade jag bara stakat så hade jag börjat gråta. Men nu slapp vi ju det så det var bra. Skidformen? Ja, den är väl inte riktigt på topp. Jag kunde åka på, men inte pressa mig. Då tog det stopp. Det kändes skönt att jag inte hade 45 km att åka idag. Nu har jag en vecka på mig till nästa lopp. Då är det dags att mobilisera för ”Spring för livet”. Jag hoppas att ni är med mig på de milen!
När jag såg dig komma mot mig i skidspåret för att peppa mig sista biten var du förlåten för bilfärden. En så fin vän du är som tog en extra tur efter ditt lopp bara för att ge lite styrka till mig. Jag behövde den styrkan, tack fina, fina Anna.
Åh så glad jag blir av din kommentar! Det är faktiskt din förtjänst att jag överhuvudtaget åkte detta lopp. Och att jag tog med tidtagning dessutom. Det var ju du som lade ribban :) Jag är stolt över dig som spränger gränser :)