Då var man anmäld till Vasaloppet 2015

Jag var nervös, då jag satte mig vid datorn igår morse tio minuter i nio. Klockan nio skulle nämligen nästa års platser till Vasaloppet släppas. Det var något av ett antiklimax då Vasaloppets hemsida helt enkelt valde att ge upp, då vi alla ivriga och smått vansinniga skidåkare desperat klickade och klickade för att frivilligt betala för att åka 90 km på skidor. Förra året gick alla dryga 15 000 biljetter på 10 minuter, så det gällde att vara snabb. Jag och min vän Markus hade telefonkontakt. Vi satt förvirrade och frustrerade framför varsin dataskärm då den röda texten kom upp – anmälan stängd. Vi trodde vi hade missat chansen. Men det hade vi inte. Det vara bara arrangörerna som missat det enorma intresset. Då anmälningen öppnade igen klockan tio så satt jag med hjärtat i halsgropen och med skakiga händer och fyllde i personnummer och namn och stavade fel och rättade till. Då vi båda två tjöt i luren att vi lyckats boka en plats samtidigt kändes det nästan fånigt att vi varit nervösa. ”Klockan är ju bara en minut över” sa Markus. ”Det här var väl ingen konst”.

Det var tur att vi inte visste att vi klarade det med 30 sekunders marginal. Alla biljetter till Vasaloppet gick nämligen på 90 sekunder! Det är ju egentligen helt vansinnigt. Så just nu känns det som att åka nio mil inte är någon konst alls. Det svåraste hindret är avklarat, och det var att lyckas bli anmäld. Vi får väl se om det känns så då jag har åkt fyra mil och inte ens har kommit halvvägs.

Jag är inte sprudlande positiv jämnt

Jag har känt mig lite modfälld idag. Inte alls så där ”jävla positiv” som Linda kan muttra ibland då hon blir lite trött på mig. Det har regnet. Jag har träningsvärk. Vägen är sandad så allt vad som heter sparkföre är borta. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att få mitt drömjobb. ”Oj” sa Linda då jag ringde henne och beklagade mig och kom till biten med jobbet ”men man behöver inte vara positiv jämnt” sa hon. ”Egentligen känns det lite bra när du inte är det för då känns det mer normalt när inte jag är det”. Sedan berättade hon att hon varit till tandläkaren och haft lika många hål som mig, och då kändes det genast lite bättre. Sedan kom hon med nybakade mazariner och så åt vi dem, fast Linda nyss sköljt munnen med fluorskölj och man ska vänta två timmar. Vilken vän! Då kändes det också bättre.

Fast sedan gick jag och tittade på min insamling. Hittills är det jag och mamma som ivrigt lämnat bidrag. Så då blev jag deppig igen. Jag blängde på Linda, ”och var är dina 40 kr då?” muttrade jag. Men då såg hon förskräckt ut och sade att hon helt glömt det. Så jag hoppas att ni alla andra också bara glömt det lite…

Efter loppet; sliten men fantastiskt

Nu är jag hemma efter mitt skidlopp Malmstråket, 3 x 14 km. Det är en fantastisk känsla att utmana sig själv och att verkligen, verkligen bli trött. Ja, det är nu inte så fantastisk just när man är så där väldigt trött. Då är det rätt hemskt faktiskt. Men då man kommit i mål, ätit en över kol grillad hamburgare och då man står i duschen och det varma vattnet rinner över värkande muskler. är det fantastiskt.

Det var både uppturer och nedturer under loppet så att säga. Vi kom lite senare fram än vi tänkt oss, jag och min vän Markus. Ganska mycket senare. Så då vi hämtat nummerlapp, gått på toa – tredje gånger för dagen – och satt på oss pjäxor och skidor så hade vi sju minuter till start. Om man har sju minuter till start så har man inte tid till annat än att skynda till starten. Då har man inte tid till att ringa Ove och fråga vad man ska göra, då man har väldigt bra glid men absolut inget fäste. Men det var många som hade dåligt fäste. De som hade klister frös det för, rejält. Så det var inte så mycket annat att göra än att staka, och staka och staka. Jag och Markus hade anmält oss till motionsklass med tidtagning, och då startar men längst bakom alla de i tävlingsklassen. Så jag stakade och stakade och stakade och till min glädje åkte jag om en efter en. Då jag åkt första varvet och avklarat två tunga backar med bara stakning så kände jag mig stark. Jag hade inte ens tid att stoppa i hörlurarna i öronen för att lyssna på herrstafetten på radion. Eller ta en chokladbit från fickan. Andra varvet gick också bra. Tills jag hade fyra km till sista varvningen och fick ned staven i ett hål i isen och bröt av den. Det är inte så lätt att åka fyra kilometer innehållande två tunga backar då man inte har fäste och en och en halv stav. Men jag åkte allt jag hade. Men jag tappade sikte med den grupp av karlar som jag åkt med sista biten, och två kvinnor jag tidigare åkt om körde om mig. Vid varvningen fick jag låna en stav av en vänlig själ. Det var väldigt fint. Det är svårt att ro utan åror, och det är svårt att staka utan stavar. Och hon såg och hon hjälpte :)

Jag åkte ikapp den ena kvinnan som passerat mig och nästan den andra halvvägs på sista varvet. Men jag blev för ivrig då jag fick en ny stav för jag åkte för fort. Då vi kom till backarna blev jag så trött att de andra två gasade iväg. Jag var helt slut. Då tog jag en näve med choklad från fickan :) I mål var de nog en minut eller två före mig. Så, lite gnager det i mig att staven gick av om jag ska vara helt ärlig. Men jag var väldigt storsint då jag hackade mig fram med bruten stav, för jag skickade en tanke till herrstafetten och tänkte, att hellre jag än Hellner.

Jag hade packat med kameran i kameraväskan, fint inlindan i en handduk och med två linser. Jag hade kontrollerat batteristatus och var noga förberedd på att ta fina bilder från tävlingen. Men det hjälper ju lite då man lämnar väskan i hallen. Men ni får en bild från den bästa stunden, då när man ligger på soffan och vilar framför tv:n och en make förberett middag och tänt en brasa. Om ni tycker jag ser sliten ut, så beror det på att det är jag.

Nu hoppas, hoppas jag att vi tillsammans hjälper Läkare utan gränser att ro i länder där så många behöver hjälp. Om ni vill vara med på min insamling Spring för livet, och tycker att jag gjort det bra under dessa 42 km, så sätt in en krona eller två per km (klicka här). Det gör skillnad, det gör det :)

_MG_8454

Det gick bra

Skidloppet gick bra. När vi väl var framme med bilen till starten så vek nervositeten undan och så kändes det spännande. ”Det här kommer att bli roligt” sade jag till Lina. Då blängde hon på mig. ”Det var ju dags att säga det nu” sade hon. Jag hade med min nervositet lyckats stressa upp henne under bilresan och då jag blev förväntansfull så visste inte mina tävlingsnerver var de skulle ta vägen så då hoppade de över till Lina.

Dock var jag mycket glad att jag hade mina klassiska skidor och att Magnus satte på varmvalla för det var tungt före. Blötsnö och motvind. Hade jag bara stakat så hade jag börjat gråta. Men nu slapp vi ju det så det var bra. Skidformen? Ja, den är väl inte riktigt på topp. Jag kunde åka på, men inte pressa mig. Då tog det stopp. Det kändes skönt att jag inte hade 45 km att åka idag. Nu har jag en vecka på mig till nästa lopp. Då är det dags att mobilisera för ”Spring för livet”. Jag hoppas att ni är med mig på de milen!

Såhär ser det ut…

…genom vårt köksfönster. Tungt. Det är vad det kommer att gå idag. Jag har omvärderat mitt beslut om vilka skidor jag ska ta. Jag har haft glidtest igår kväll. Då gled mina klassiska lika bra som skateskidorna så då tar jag dem. Det som kan vara lite oroväckande är att då jag gjorde glidtestet i morse så kom jag en tiondel så långt som igår. Men, ett bra träningspass kommer det att bli.

_MG_8057

Förnekelse

I morgon är det dags för min skidtävling. Jag har bestämt, att jag ska trotsa mina tävlingsnerver och åka med tidtagning. Det är ju egentligen löjligt att inte göra det. Bara för att jag blir nervös. Det är ju inte precis OS. Dock är mina tävlingsnerver förvånansvärt smarta. Jag har nämligen hela dagen idag varit övertygad om att det är torsdag. Så såg jag på datorn att det stod fredag högst uppe i hörnet. Och på min telefon. Jag tyckte att det var ovanligt smart av Joy att kunna ända datum både på datorn och mobilen. Utan att jag sett det. Jag gick in på klart.se och de menade också att det var fredag. Och då tänkte jag, att hon kan nog inte ändå ha lyckats med att ändra datum där. Så då kom chocken att det ju faktiskt är i morgon jag ska åka. Så tydligen kan tävlingsnerver leda till förnekelse. Och då man dessutom lider av dålig planeringsförmåga så är ju mina skidor såklart hopplöst eftersatta. Men det stod faktiskt på tävlingens hemsida att det var väldigt lättåkta 12 km så jag ska ta Runes skateskidor och staka mig igenom tävlingen. Jag menar, det finns ju de som stakar sig igenom hela Vasaloppet. Hur svårt kan det vara egentligen?

Tävlingsnerver

Idag har solen bäddat in skogen, snön och skidspåret i gnistrande strålar.
Och jag har bäddat in Joy i skidpulkan.
Vi har åkt till havet. Det är första riktiga träningspasset jag gjort på över två veckor tack vare min förkylning. Det positiva var att det kändes bra. Inte nu-känner-jag-mig-verkligen-i-form-bra men i alla fall det-känns-inte-som-att-jag-ska-svimma-bra. Och det är ju alltid någonting.
Jag och Joy och hundarna var ute i flera timmar. Fast då är stoppet hos min vän Lina inräknat. Vi fick bullar. Hon har hittat en annons om en skidtävling nu på lördag. ”Nej tack” sade jag då hon frågade om jag ville åka med henne. Jag vill inte chocka mina tävlingsnerver till bristningsgränsen med tävling två helger på raken. Men nu kunde man åka öppet spår utan tidtagning. Så jag tänker att det kan ju vara ett bra sätt att värma upp inför nästa helg, då jag ska åka 45 km.
Med tidtagning.
Jag måste ta tillbaka mitt påstående att jag har noll tävlingsnerver. Jag har väldigt mycket tävlingsnerver.
Det enda problemet är att de inte tycker om tidtagning. De tycker mycket illa om det, snarare.

_MG_7924

_MG_7934

_MG_7936

Nytt datum på skidtävling

Så var det ju det här med snön. Det är för lite av den. Det verkar som om Vildmannaloppet till helgen blir inställt. Det var ju en dålig start för Spring för livet. Men. Det finns ett lopp mellan Boliden och Skellefteå den 16 februari . Så jag har siktet inställt på det loppet istället. På sätt och vis, om jag ska vara helt ärlig, så är det lite bra också. Idag var första träningspasset på över en vecka på grund av min förkylning. Jag kände mig inte precis i toppform om vi säger så.

Jag hoppas att Mats har tid att valla mina skidor imorgon. Han åker iväg på tisdag och är borta ett bra tag. Ibland hade det varit bra om jag hade kunnat ha ett planeringssinne. Men det verkar som att planering ligger långt ned på min hjärnas prioriteringslista över viktiga egenskaper.

Årets första skidtur

Idag var det dags för årets första skidtur. Mats har kört upp en slinga på ängarna inne i skogen. Med bara några veckor kvar till Vildmannaloppet kändes det väldigt bra att få spänna på mig skidorna. Joy har lärt sig idag att klättra ut ur spjälsängen så hon vägrade sova lunch, så hon somnade snabbt i pulkan. Men jisses, det gick tungt. Jag hoppas att det var att spåret var löst och med nysnö på, för annars vet jag inte hur de 40 km ska gå. Jag åkte inte 40 km idag. Jag tror jag gjorde det bra om jag fick ihop 5.

_MG_6934

Spring för livet – en liten förtydning

Jag har pratat med min mormor. Hon var osäker på när denna donation jag så ivrigt ber er att göra, ska göras. Min tanke då jag började detta projekt var att den som vill bidra gör det efter att jag genomfört ett lopp. Men som min kära mor gjorde, och satte in redan innan loppet, är ju också ett sätt. Utifall tävlingsnerverna skulle slå till ordentligt så har jag liksom inget val då :) Men tanken var att ni gör det efter jag tävlat.

Efter varje lopp kommer jag att skriva hur det gått, och presentera nästa utmaning. Den kommer 17 maj förresten…

Spring för livet – Vildmannaloppet 2 februari 2014

Jag blir nervös redan nu. Men, så är det. Noll tävlingsnerver.

Jag och min vän Markus ska ta oss an En Svensk Klassiker. En svensk klassiker innehåller i valfri ordning men inom ett år genomförda följande lopp; Vasaloppet 90 km skidor, Vansbrosimmet 3 km simning i älv varav en uppströms(!) , Vätternrundan 300 km cykling och Lidingöloppet 30 km löpning. Och som uppvärmning gör vi lopp i löpning, skidor, cykling och simning innan de stora loppen. Vildmannaloppet på 40 km i Umeå är en sådan ”uppvärmning” inför Vasaloppet nästa år. Hur denna så kallade uppvärmningen kommer kännas vill jag inte ens tänka på. Snön kom igår, det tackar vi för, men antal mil på skidor lär vara oroväckande få då vi står på startlinjen. Det är ett antal cm snö till som måste komma innan jag kan ut och åka. Men, skam den som ger sig. Jag har två väldigt ivriga hundar och två mer skeptiska hästar som träningskompisar på löprundorna. För att inte tala om Joy. Hon har åkt några mil i vagnen. Dessutom har jag fina make (som har nya löpskor!), Linda, Lina och Görgen som i varierande skala är trogna träningskompanjoner. Vi kör löpning (Linda tycker inte det är harmoniskt då jag har med en häst) hinderbana ute, simning i Bureå och styrketräning inne i Spoven, vårt byahus. Det bästa med träningarna på Spoven är att där finns det en dusch. Mycket lyxigt.

Så, första loppet i Spring för livet , min insamling till Läkare utan gränser, blir alltså Vildmannaloppet 2 februari. Är du med att göra denna världen lite, lite bättre?

Spring för livet, utmaning 1; Vildmannaloppet. Distans; 40 km. Donation; kr/km. Klicka här för att göra din donation.

 

Spring för livet

Jag brukar vända bort blicken, sänka ljudet eller byta kanal då de visar på nyheterna om offer för krig. Jag har svårt att titta på dessa barn som svälter, förföljs och berövas sin barndom, frihet, familj och många gånger livet.

De springer för livet, och min känsla av hjälplöshet gör att jag byter kanal.

Jag läste en artikelserie på Aftonbladet om Kriserna vi glömde. Har du läst den? Om inte, gör det här fina du. Då jag läste vände jag inte bort blicken, fast det gjorde så ont.

För jag kan hjälpa. Tillsammans med dig.

Jag vill använda min glädje för träning och utmaningar till ett större syfte än bara mitt eget välbefinnande. Så jag hoppas att ni följer med mig på denna resa. Nu då jag ska springa för livet. Jag ska utmana mig själv detta år med olika tävlingar. Och för varje tävling ska jag per genomförd km/mil samla in pengar via betternow till förmån för Läkare utan gränser. Här kan du läsa hur en donation går till.

Säkerligen kommer jag svära över mig själv mer än en gång detta året då jag står på startlinjen på Lidingöloppet, då jag springer ned i älven och ska simma Vansbrosimmet och då jag hoppar upp på cykeln för Vätternrundan. Eller då jag ska köra mitt livs första hinderbana-tävling. Eller åka långlopp på skidor. Eller springa upp för ett fjäll i Tromsö. Min nervositet för tävlingar brukar kicka in en vecka eller två innan ett lopp. Men jag ska utmana mig själv på flera sätt och varje droppe blod, svett och tårar ska ha ett syfte.

_MG_0432 2

Så, mina nära och kära, varje utmaning kommer jag att presentera här på bloggen där ni kan följa förberedelser och planering och hur varje lopp har gått. Ert jobb blir att donera valfritt antal kronor per km/mil som jag genomför. Ex. Vildmannaloppet, 40 km skidor. Om du väljer att donera 1 kr/km så blir det alltså 40 kr. Och många bäckar små :) Och så att tipsa era vänner såklart. Tanken är att ni gör er donation efter genomfört lopp.

Jag ser fram emot att springa för livet tillsammans med er.

Följ insamlingen och ge ditt bidrag på https://www.betternow.org/se/springforlivet