Nu är jag hemma efter mitt skidlopp Malmstråket, 3 x 14 km. Det är en fantastisk känsla att utmana sig själv och att verkligen, verkligen bli trött. Ja, det är nu inte så fantastisk just när man är så där väldigt trött. Då är det rätt hemskt faktiskt. Men då man kommit i mål, ätit en över kol grillad hamburgare och då man står i duschen och det varma vattnet rinner över värkande muskler. Då är det fantastiskt.
Det var både uppturer och nedturer under loppet så att säga. Vi kom lite senare fram än vi tänkt oss, jag och min vän Markus. Ganska mycket senare. Så då vi hämtat nummerlapp, gått på toa – tredje gånger för dagen – och satt på oss pjäxor och skidor så hade vi sju minuter till start. Om man har sju minuter till start så har man inte tid till annat än att skynda till starten. Då har man inte tid till att ringa Ove och fråga vad man ska göra, då man har väldigt bra glid men absolut inget fäste. Men det var många som hade dåligt fäste. De som hade klister frös det för, rejält. Så det var inte så mycket annat att göra än att staka, och staka och staka. Jag och Markus hade anmält oss till motionsklass med tidtagning, och då startar men längst bakom alla de i tävlingsklassen. Så jag stakade och stakade och stakade och till min glädje åkte jag om en efter en. Då jag åkt första varvet och avklarat två tunga backar med bara stakning så kände jag mig stark. Jag hade inte ens tid att stoppa i hörlurarna i öronen för att lyssna på herrstafetten på radion. Eller ta en chokladbit från fickan. Andra varvet gick också bra. Tills jag hade fyra km till sista varvningen och fick ned staven i ett hål i isen och bröt av den. Det är inte så lätt att åka fyra kilometer innehållande två tunga backar då man inte har fäste och en och en halv stav. Men jag åkte allt jag hade. Men jag tappade sikte med den grupp av karlar som jag åkt med sista biten, och två kvinnor jag tidigare åkt om körde om mig. Vid varvningen fick jag låna en stav av en vänlig själ. Det var väldigt fint. Det är svårt att ro utan åror, och det är svårt att staka utan stavar. Och hon såg och hon hjälpte :)
Jag åkte ikapp den ena kvinnan som passerat mig och nästan den andra halvvägs på sista varvet. Men jag blev för ivrig då jag fick en ny stav för jag åkte för fort. Då vi kom till backarna blev jag så trött att de andra två gasade iväg. Jag var helt slut. Då tog jag en näve med choklad från fickan :) I mål var de nog en minut eller två före mig. Så, lite gnager det i mig att staven gick av om jag ska vara helt ärlig. Men jag var väldigt storsint då jag hackade mig fram med bruten stav, för jag skickade en tanke till herrstafetten och tänkte, att hellre jag än Hellner.
Jag hade packat med kameran i kameraväskan, fint inlindan i en handduk och med två linser. Jag hade kontrollerat batteristatus och var noga förberedd på att ta fina bilder från tävlingen. Men det hjälper ju lite då man lämnar väskan i hallen. Men ni får en bild från den bästa stunden, då när man ligger på soffan och vilar framför tv:n och en make förberett middag och tänt en brasa. Om ni tycker jag ser sliten ut, så beror det på att det är jag.
Nu hoppas, hoppas jag att vi tillsammans hjälper Läkare utan gränser att ro i länder där så många behöver hjälp. Om ni vill vara med på min insamling Spring för livet, och tycker att jag gjort det bra under dessa 42 km, så sätt in en krona eller två per km (klicka här). Det gör skillnad, det gör det :)
