Jag har känt mig lite modfälld idag. Inte alls så där ”jävla positiv” som Linda kan muttra ibland då hon blir lite trött på mig. Det har regnet. Jag har träningsvärk. Vägen är sandad så allt vad som heter sparkföre är borta. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att få mitt drömjobb. ”Oj” sa Linda då jag ringde henne och beklagade mig och kom till biten med jobbet ”men man behöver inte vara positiv jämnt” sa hon. ”Egentligen känns det lite bra när du inte är det för då känns det mer normalt när inte jag är det”. Sedan berättade hon att hon varit till tandläkaren och haft lika många hål som mig, och då kändes det genast lite bättre. Sedan kom hon med nybakade mazariner och så åt vi dem, fast Linda nyss sköljt munnen med fluorskölj och man ska vänta två timmar. Vilken vän! Då kändes det också bättre.
Fast sedan gick jag och tittade på min insamling. Hittills är det jag och mamma som ivrigt lämnat bidrag. Så då blev jag deppig igen. Jag blängde på Linda, ”och var är dina 40 kr då?” muttrade jag. Men då såg hon förskräckt ut och sade att hon helt glömt det. Så jag hoppas att ni alla andra också bara glömt det lite…